Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. XXIII. Pehr Brahe, den yngre. Axel Krook. - Ljusfenomen i atmosferen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och Brahe såg sig nu plötsligen åter i en
förmyndareregering, i hvars spets han ställde sig,
for att, sade afundsmännen, »styra lika enväldigt,
som gamle rikskansleren Axel Oxenstjerna på sin
tid». Men tiden tog ut sin rätt, och grefve Pehr var
snart trött af år, så att han icke förmådde hålla sig
uppe gentemot de kraftigare män, hvilka kringskuro
honom. Han ville ha en inskränkt konungamakt, för att
betrygga aristokratiens välde, och blef derigenom ej
behaglig för de ofrälse stånden. Han ifrade för fred
och sparsamhet, hvarigenom han stötte hären och De la
Gardieska partiet. Han försvarade djerft högadelns
anspråk och sårade derigenom den lägre adeln med
Bjelkepartiet. Också öfverröstades han allt oftare
i rådet och såg sitt inflytande minskas. Han var en
häftig motståndare till reduktionen. »Att småfolket
ropar på reduktion», sade han, »det kommer endast
från deras afund och från spyflugor, som stifta
ondt.» De förebråelser, som med rätta riktades mot
Carl XI:s förmyndareregering för uraktlåtenhet i
detta stora verks utförande, träffa således till
ej ringa del honom, som också skarpt häcklades af
»småfolket». Kanske ännu större var hans harm mot
den nymodiga sed, som ville upprätta en rangordning
efter tjenst och icke efter börd. »På sådant sätt»,
sade han, »blifva alla fyra stånden hvarandra lika,
alldeles såsom fyra svinfötter. Och vi bli’ ansedda
lika med turkar och hedningar», en profetia, som, Gudi
lof, icke gått i fullbordan. Med en viss rättvisa i
sin skärpa mot »småfolket» och rangordningen, yttrade
han en gång: »Förr i verlden hörde man aldrig ordet
rang nämnas; men nu föra alla menniskor det ständigt
på tungan. Det är sannerligen ett förargligt och
sataniskt ord» – och såsom ett satans utsäde bland
menniskorna har det äfven, utveckladt till en formlig
sjukdom, åsamkat vårt land mycket ondt.
Fastän Brahe sålunda ej mera ansågs med samma
respekt som förut af kolleger och andra, var han
likväl en vigtig person, i synnerhet genom den
oförfärade öppenhet, hvarmed han vågade uttala hvad
han tänkte. Då sålunda Christina ville åter truga
sig på Sverige, sade Brahe rent ut i sittande råd:
»Det är illa, att vi så länge låtit henne fara som
ett gyckelspel omkring i verlden. Vi kunna ej längre
försvara sådant, hvarken för vårt samvete eller en
gång för kungen, hennes far. Min tanke är derför,
att om hon kommer hit in, vi skola taga och sätta
henne på Öland och sedan öfver henne och ön förordna
en oförfärad och pålitlig man.»
De la Gardie anmärkte: »Detta liknar ju ett slags
fängelse.» »Ja», svarade gamle grefve Pehr, »det
är just också min mening och enda sättet att främja
hennes bästa.» Då man betänker, med hvilken vördnad
man på den tiden såg upp till en Herrans smorda,
skall man finna Brahes republikanska tänkesätt. Dock
så förstådt, att han som grefve ansåg sig nästan
jemnbördig med en »smorda»; men hade någon af
»småfolket», af de »ofrälse spyflugorna» föreslagit
i hans närvaro det samma, skulle han helt säkert
uttalat sig med vrede öfver »en sådan näsvishet».
Förmyndareregeringen nedlade sina mandat och Carl XI
blef sjelf utropad till konung, då bland de andra
»förmyndarne» äfven gamle grefve Brahe trängdes i
bakgrunden. Han slapp jemväl att öfverlefva 1680 års
riksdag, som nedsatte sin stora kommission, för att
döma öfver förvaltningen, då en ny reduktion beslöts
och ständerna godkände suveränitetens grundläggning,
som innebar rådsmaktens fall. Den gamle fick den
12 September 1680 nedlägga sitt trötta hufvud och
inslumra i den eviga hvilan. Han dog på Bogesunds
egendom i Roslagen och begrofs derstädes i Östra
Ryds kyrka. Hans praktfulla graf i Wisingsborgs
kyrka fick således ej ens innesluta hans stoft. Han
var i tiden tvenne gånger gift: med friherrinnan
Christina Catharina Stenbock och med friherrinnan
Beata De la Gardie, enka efter fältmarskalken Lennart
Torstenson. I det förra äktenskapet hade han flere
söner och döttrar, af hvilka sednare en kom till
ålder och blef förmäld med pfalzgrefven Adolf Johan,
men öfverlefde likväl icke sin far, så att vid
riksdrotsens död denna gren af Braheska slägten
utgick.
Reduktionen bemäktigade sig det stolta Wisingsborg,
hvilket år 1718 lades till större delen i aska
genom mordbrand, anlagd af der förvarade ryska
krigsfångar. Det finnes nu blott ruiner qvar deraf,
i hvilka växa exempellöst stora körsbärsträd, som
blomma på nytt hvarje vår och säga så tydligt, att
medan den höge grefven är blott ett historiskt minne,
är trädgårdsmästarens verk beståndande. Dock, Pehr
Brahe sådde ej blott i materiel, utan äfven i andlig
jord, och medan den förra ännu i dag ger välsmakande
körsbär, afkastar den sednare, först plöjd af hans
hand, alltjemt rika frukter, bland hvilka hans, sedan
från Åbo till Helsingfors förflyttade, svensk-finska
akademis ej äro de minst välsignelsebringande.
Axel Krook.
Ljusfenomen i atmosferen.
Der bygges en bro öfver sjö utan stränder,
Hon bygger sig sjelf utaf perlor och gull;
Ej reses hon långsamt af menniskohänder:
Ett ögonblick murar dess hvalfbåge full.
Ej mast fälles ned för att segla derunder,
Och ingen ta’r tull der den bro synes stå.
Fast menniskokraft ej kan rubba dess grunder,
Ett barn är för tungt till att vandra derpå.
Hon födes med strömmen och plötsligt försvinner,
Så snart som dess urna har uttömt sin skatt.
Så sägen mig då, hvar den bryggan man finner,
Och nämnen mig mästar’n, som hvalfvet har satt!
Så återgifver Tegnér Schillers gåta om detta
herrliga skådespel, hvilket under alla tider tjusat
inbillningskraften och låtit i menniskans sinne födas
en känsla af tröst och hopp, i det hon såsom våra
förfäder i Bifrost sett vägen mellan hennes eget och
gudarnes hemvist.
Den poetiska uppfattningen skingras dock af
vetenskapen, och förklaringen af fenomenet faller nu
inom området af optiken eller läran om ljuset.
Man varseblifver regnbågen, då man, vändande sig från
solen, ser dess strålar falla antingen på ett moln,
hvarutur det regnar, ett vattenfall (fig. 1), det
fint fördelade skummet från vågorna af ett stormande
haf eller från en springbrunn.
I allmänhet synas samtidigt tvenne cirkelformiga bågar,
temmeligen vidt åtskilda från hvarandra. Den inre,
som vanligen är tydligast och af de renaste färger,
visar dessa i följande ordning: innerst violett,
derefter indigo, blått, grönt, gult, orange,
rödt. I den yttre och blekare bågen äro färgerna
omkastade. Bågarnes omfattning beror på solens
höjd. Denna måste vara vid horisonten, för att den
på en slätt stående betraktaren skall se regnbågen
bilda en halfcirkel. Det är endast på bergstoppar
eller i luftballong, som man kan se hela cirklar.
En förklaring öfver fenomenet finna vi, om vi betrakta
fig. 2. Der synas tvenne regndroppar, hvilka deltaga
i regnbågens bildning. Den ljusstråle (S), som faller
på en af dropparne i den nedre regnbågen, förändras
vid inträdet i droppen på tvenne sätt: den brytes,
d. v. s. tager en annan riktning, och sönderdelas,
så att de olika färgerna uti den samma skiljas åt. I
den punkt på droppens inre sida, hvarest strålen
träffar den samma, utgår en del af det brutna ljuset
och sprider sig i atmosferen, utan att gifva upphof
till något särskilt fenomen, under det att en del
återkastas från samma punkt och ännu en gång brutet
framkommer till åskådarens öga. En annan droppe,
belägen under den förra, frambringar samma fenomen,
endast med den skilnad, att ej samma färger komma
från denne till betraktaren. Ljusets olika färger
brytas nämligen ej lika starkt, derföre följas icke
de färgade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
