Svenska Familj-Journalen / Band 10, årgång 1871 / 240 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En färd i jordens inre.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Se här t. ex. en sorglig händelse, som för några år
sedan skall hafva inträffat på denna hemska plats,
så vidt man får sätta tro till vägvisarne.

Tvenne unga älskande, skilda genom föräldrarnes
oböjliga vilja, hade, i stället att vända sig till en
prest, föredragit att förenas i döden och störtat
sig i djupet, fästade vid hvarandra medelst en
sidengördel: ett bref och den unga flickans näsduk,
som man efteråt fann, tillkännagåfvo deras fasansfulla
beslut. De båda familjerna ville fullgöra
de sista pligterna mot de stackars älskande och
erbjödo ansenliga summor åt den, som vågade nedstiga
i det bottenlösa djupet. En vägvisare fästade
sig vid ett rep och försökte äfventyret, men
hunnen till ett djup af mer än tvåhundra fot,
blef han förskräckt och förvirrad af hemlighetsfulla
buller och en svafvellukt samt tvangs att låta
skyndsamt draga sig upp igen.

Vi vilja ytterligare, äfven nu på vägvisarnes ord,
berätta följande förfärande händelse, »en enkel
episod», säger Deville, »af denna gamla afskyvärda
slafinstitution, som så länge dröjt att duka under
å Förenta Staternas mark».

Tvenne slafvar, som flytt från en stad i Alabama
och sökte att uppnå nordstaterna, togo nattetid en
tillfällig fristad i Mammuth-grottorna, i hopp
att der hålla sig dolda länge nog för att bringa
sina förföljare ur spåren. Men man missleder icke
lätt menniskojägarne, understödda, som de äro, af
den råa instinkten hos vilda stöfvare, som blifvit
särskilt dresserade för negerjagt. Också gaf, få
timmar efter det att de stackars förlupna negrerna
tagit sin tillflykt till en ganska aflägsen lönnvrå,
det vilda kopplet, som uppvädrat deras spår, framför
ingången tillkänna för sina värdiga ledare, att det
sökta bytet fanns i närheten. Då börjades i de tusende
vrårna af den dystra labyrinten en ny jagt, en jagt
vid facklor, hvarvid icke saknades hvarken hornlåt
eller glädtiga rop bland traktens talrika gentlemän,
ägare och uppfostrare af mensklig boskap. Denna
hetsjagt varade en hel dag. Slutligen blefvo de båda
flyktingarne, ringade från den ena lönngången till den
andra, från den ena kryptan till den andra, drifna
åt ett galleri, som gränsar till den ’Bottenlösa
afgrunden’. Der, med bojorna och tortyren bakom sig
och döden framför sig, tvekade de icke. Hundarnes
tjutande och menniskoleverantörernas jagtrop besvarade
de med ett utmaningsskri. Man såg dem ett ögonblick,
vid skenet af de mot dem framkastade facklorna, stående,
hållande hvarandra i händerna, vid den gapande
öppningen – derpå störtade de sig ned i afgrunden,
som var så djup, att de olyckliges fall icke ens lät
höra något genljud!

I Mammuthgrottan. – Bottenlösa afgrunden.

Denna afgrund är icke det enda svalg af detta slag,
som man finner i Mammuth-grottorna; der finnes
en mängd förfärliga remnor, liknande brunnar, och
hvarest vattnet fordom inträngde och störtade sig i de
underjordiska reservoarerna. Hvalfven till dessa djupa
hålor äro korsbågformiga och deras väggar uthuggna i
pelarform, liksom af en cyklophand; man skulle der
kunna tro sig vara i en katedral om trehundra fots
höjd.

År 1864 ville en engelsman, för att föreviga sitt
namn, undersöka djupet af ett bland dessa svalg. Han
lät nedhissa
sig vid ett rep och uppnådde afgrundens botten,
hvarest han fann en sjö, hvars vatten var friskt och
flytande; från alla sidor reste sig ett oöfverstigligt
skrank. »Det förvånar mig», säger Duvergier de
Hauranne, »att den nye Empedocles icke dök ned
i vattenhvirfveln och försökte det originella
äfventyret af en sjöresa i denna outforskade verld.»

På något afstånd derifrån kommer man in under den
icke mindre än fyrahundratrettio fot höga Jättedômen,
som med sin vidsträckta kupol betäcker ett kolossalt
rum. Det är omöjligt att urskilja det höga hvalfvet,
som förlorar sig i djupt mörker.

Längre in finner man omsider det märkvärdigaste
stället i dessa sköna grottor; det är Stjernkammaren.

Man anländer genom ett bredt galleri, hvars upphöjda
hvalf är insvept i skugga, – en gammal bädd af någon
stor flod i mörkrets verld. Murarne aflägsna sig,
tomrummet vidgar sig, och ni blickar upp i höjden:
ja, det är väl himlen, som lyser der uppe.

Jorden är således öppen? Det är natt; vår promenad
har varat ända till aftonen! Men se dessa tvenne
hvita murar och deras profil, som aftecknar sig
der uppe på himlen; det är som en ödslig ravin, en
uttorkad flodbädd. Jag ser ännu icke några stjernor;
det är väl ändock natthimlen, en natt utan måne,
lugn och ren, upplifvad af ett mildt blått sken.

Ni går några steg; se noga efter! Hvad är det ni ser
lysa der uppe liksom en stjerna, som tindrar fram och
försvinner?

Tycker ni er icke se hvita och lätta moln
tåga fram öfver himlen?

Hvad tystnaden är djup! Hvilken orörlighet i denna
lugna natt!

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>