Svenska Familj-Journalen / Band 10, årgång 1871 / 241 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En färd i jordens inre.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Hvilken är då denna torra, stumma, ödsliga trakt,
hvarest naturen förlorat ända till detta obestämda
lätta sorl, som beledsagar dess sömn?

Ni lyssnar, ni återhåller andedrägten; nej, icke
ett ljud, icke en pust, icke en ljum och upplifvande
fläkt i denna kalla luft!

Ni tiger, som om er röst icke der kunde återljuda.

Ni tycker er förflyttad till någon af dessa döda
och nakna planeter, hvarest den mineraliska naturen
herrskar i skötet af en tyst och förfärlig ödslighet,
till en jord, som solen icke värmer, och hvarest hon
ej alstrar något slags lif.

Hela denna fantasmagori erhålles genom fackelskenet,
som genom vägvisarnes fyndighet från skiljaktiga
punkter kastas på salens hvalf, hvilket består
af en annan stenart än väggarne, af en mörk
gips med grönaktig glans och helt och hållet
betäckt med gnistrande kristallisationer.

Nu kommer man till Clevelands aveny, hvars väggar
synas betäckta med tjusande blommor af sällsam finhet
– en iakttagelse, som göres äfven af de mest prosaiske
resande.

Gången gränsar intill Balsalen med snöväggar; det
lysande öfverdrag, som betäcker väggarne, har i
sjelfva verket en skär hvithet.

Vägarne, ömsom breda eller smala, jemna eller
branta, föra derifrån till Klippiga bergen, der man
oupphörligt måste klättra öfver väldiga klippblock,
som lösslitit sig från hvalfvet.

Genom dessa stela massor och breda remnor, som tyckas
förespå andra betydande jordras, kommer man slutligen
till Féernas grotta, hvarest oräkneliga stalaktiter,
ordnade till ofantliga kolonnader, bilda
praktfulla hvalfbågar af ett verkligen féartadt
utseende. Från alla sidor nedsipprar
vattnet; från alla håll hör man droppar falla,
hvilkas plaskande genljuder i dessa mörka gömslen.

I Mammuthgrottan. – Féernas grotta.

I den inre delen af salen ser man en grupp,
framställande toppen af en oerhörd palm; grenarne,
behagligt böjda, synas som huggna i ett block af
österländsk alabaster; på spetsen af denna täcka
ensemble sorlar en källa, som under seklers förlopp
varit upphofvet till dessa kalkaflagringar, som skimra
i fackelskenet. Ljuset, utspridt i de mellan dessa
sedimentära bildningar lemnade tomrum, är anledning
till hela genomskinligheten. De fina hvalfbågarne,
prydda med besynnerligt formade fransar, som utbreda
sig öfver vandrarens hufvud, kunna äfvenledes för
hans ögon framställa en präktig
löfsal af hvit marmor. Också betecknar man denna
egendomliga grupp än med namnet Palmen, än med
benämningen den Underbara löfsalen.

’Féernas grotta’ är belägen nära en och en half svensk
mil från ingången.

Nu hafva vi hunnit till den lägsta delen af
Mammuth-grottorna, till hvilken leder en labyrint af
korridorer, af hvilka en, trängre än de öfriga, har
erhållit den betecknande och pittoreska benämningen
Fatman’s misery (den fete mannens olycka).

Man lyfter hufvudet mot Great-relief, derefter,
alltjemt nedstigande, passerar man Banditgrottans
kaos och omsider kommer man till Döda hafvet, en stor
underjordisk sjö, som
står i förbindelse med Styx, en liten flod,
som, lugnt tillryggaläggande sin bana i jordens
innandömen, tillväxer genom nedträngande regnvatten
och inre vattenfall och utan tvifvel genom
underjordiska kanaler förenar sig med Green-River,
som flyter utefter berget, hvari grottorna äro
belägna.

Man bestiger en båt, som väntar besökarne
för att föra dem till andra stranden.

’Döda hafvet’ har på flera ställen ända till
trettio fots djup och tvåhundra fots bredd; på de
djupare ställena är vattnet, då det icke uppröres,
så genomskinligt, att klipporna på bottnen synas och
farkosten tyckes flyta i luften.

Ingen pensel kan återgifva de ljusskiftningar, de
gripande kontraster, som fackelskenet, återspegladt
af vattnet, frambringar i den djupa natten.

Efter tusende omvägar kommer man inunder en upphöjd
och storartad båge, hvarest rösten klingar och
återskallar i uttänjda ekon såsom under hvalfvet i
en kyrka.

’Döda hafvet’ sväller stundom öfver sina bräddar och
stiger till
en höjd af sextio fot; någon gång är till och med
galleriet helt och hållet öfversvämmadt.

Man sätter foten på land för att gå i gyttjan utefter sjön.

Här och der qväker en enslig groda, förflyttad
till denna dystra verld af det nedträngande vattnet
från Gröna floden (Green-River).

Det är här man fångar den blinda fisken, grottornas
inföding. Detta sällsamma djur, som föder lefvande
ungar, är till färgen alldeles hvitt; det har
rudimenter af ögon, men ingen synnerv.

Man finner också i ’Styx’ kräftor, som äro blinda
liksom fiskarne.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>