Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Digerfallet. A-rt. - Kärlek och arbete. Sylvia.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Skönt är det ock i qvällen,
I sommarqvällen mild,
Då stjernan ser från pellen
Uti dess våg sin bild,
Och elfvor och najader
Gå omkring det i dans,
Och perlor, myriader,
Det ger vid månens glans.
Du skog af gamla granar,
Som stått der år från år,
Jag säkert tror du anar,
Att du som lifvakt står;
Du dina kronor böjer
Och hviskar forsens pris
Och lyssnar, när den höjer
Sin sång på gammalt vis.
O broder, är du dyster
Uti din håg, ditt sinn’,
Så dröj vid forsen yster,
Hos den ny glädje vinn!
Med dig jag då vill bygga
Ett bo på fastan häll,
Och här vi lefva trygga
Allt intill lifvets qväll!
Ja städs’, jag kan bedyra,
Skall i mitt minne stå
Du bölja, glada, yra,
Med regnbågen uppå!
När lifvets tråd utspinnes
Och döden gör sin rund,
Då, om jag dig blott minnes,
Jag lefver än en stund!
Sjung, fall, med toner skära
Och med din jemna takt
Den Högstes pris och ära,
Besjung Hans storhet, makt!
Stänk högt, stänk högt, förtjusa!
Stänk högt, du silfversvall,
Och brusa, evigt brusa
Du stolta Digerfall!
A-rt.
Kärlek och arbete.
Hon satt med sammanknäppta händer. För hennes själs
ögon skymtade fram ett gulstruket tvåvåningshus,
med bred förstugutrappa och en inhägnad trädgård,
der syrener doftade och der tulpaner vaggade sina
brokiga hufvuden för aftonvinden. Ett rödt sken föll
öfver denna tafla och rosiga skyar gömde den nedgående
solen. Så hade det varit då hennes lekamliga ögon
för sista gången uppfattade denna bild, så hade den
sedan ofta återkommit för hennes inre syn och så,
tyckte hon, skulle den återkomma, om åratal skulle gå,
om hennes hår skulle hvitna, hennes ögon bli’ skumma;
men bilden skulle stå qvar så länge hennes minne fanns
och vara den sista hägring hon skulle taga med sig
från jordelifvet till det eviga.
Det gulstrukna huset hade varit hennes barndomshem,
i den doftande trädgården hade hon lekt och svärmat;
men lekarne såväl som hemmet hade hon för alltid
lemnat, blott svärmerierna funnos qvar, och dessa
återförde henne stundom till det gamla. Der, under
päronträdet, hade han sagt: »blif min!» der hade
han talat om sina framtidsutsigter, om något ovisst,
men hoppfullt bortom hafven, i ett främmande land;
 |
Hos svenska utvandrare i Amerika. (Tillhör artikeln "Kärlek och arbete".) |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
