Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kärlek och arbete. Sylvia.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
der hade han för första gången uttalat ordet:
»arbete». Allt det tunga och släpiga, han
sammanfattade i detta ord, hade då synts henne som en
lätt börda, hvilken hon gerna ville dela med honom,
dela med honom i kärlek och lust. Der hade han talat
om det förgångna som ett onyttigt, bortspillt lif, om
dårskaper och lättsinne, men som han just genom detta
»arbete» hoppades kunna bortlägga, sedan kärleken
födt hos honom så många goda föresatser och ett
allvarligt sträfvande att blifva en ny och bättre
menniska. Och så hade hon tryggat sig till honom,
trott på honom, och då hennes föräldrar kallade
deras förbindelse dåraktig, och förbjudit honom, den
fattige, obetänksamme ynglingen sitt hus, så hade
hon hemligt mött honom, och när man ville påtvinga
henne andra band, än dem hennes hjerta gillade,
så hade hon hemligt följt bort med den älskade till
det aflägsna, af honom så prisade landet.
Huru väl hon mindes den stund, då hon steg öfver
fäderneslandets tröskel, för att aldrig återvända! Det
var en så stilla och lugn qväll, så olika mot hennes
egna upprörda känslor. Hon kände ännu den kyss,
hennes mor kort förut tryckt på hennes läppar, en
kyss, som hon leende besvarat, medan hennes hjerta
skälfde under skilsmessans smärta; men hon vågade icke
röja den, icke hviska ett »för evigt!» då hon vände
sig bort, icke, när man frågade ett: »hvarthän?»
att sanningsenligt svara: »ut i den vida verlden!»
Huru hastigt gingo icke hennes tankar igenom allt
detta; hon gret, men ett leende torkade
genast bort tårarne, hon var likaså upprörd,
som den qvällen, då hon lemnade far och mor,
fränder, vänner och fädernesland; men glädjen var
nu öfvervägande.
»Ja, det är säkert, Adam, ’föräldrars välsignelse
bygga barnen bo!’» Och återigen gret och log hon.
Han tyckte kanske att bo och trefnad hade kommit
till dem långt före välsignelsen, som låtit vänta på
sig under hela två åren; men han hade icke hjerta
att motsäga henne, han blott kysste hennes kind,
som var blossande röd efter ett häftigt springande,
ty hon hade ej tåligt kunnat bida honom i hemmet,
utan, med den så efterlängtade, kära skrifvelsen från
fadren i sin hand, rusat ned till ängen, der hon drog
mannen från sitt arbete, för att förkunna honom
alla de goda nyheter hon fått från föräldrarne.
»Nu skall du få se, att vi skola få tur, Adam»,
fortfor hon, »och hvad jag skall arbeta med lätt
hjerta! Jag har inte en sekund ångrat att jag följt
med dig, men ändå var det så tungt ibland, då jag
tänkte på de gamla. Att byta med vanor, pligter
och förhållanden är lättare sagdt än gjordt. Tänk om
man aldrig förlåtit mig, om man aldrig velat veta
utaf mig mera ... ack, jag håller visst och sant
af dig, Adam! så du kan nog förstå, att jag skulle
burit detta; men lifvet hade då inte synts mig så
herrligt, som det nu gör. Det kära hemmet, jag ser
det så tydligt framför mig ...»
»När jag får råd, Olivia, så skall jag låta bygga
precist ett sådant hus åt oss och anlägga precist en
sådan trädgård!»
Hon tog hans ansigte mel’an sina båda händer och
drog det nära intill sig. »Ack, Adam, säg hellre,
när vi få råd, så resa vi till Sverige igen!»
»Käraste, en sådan tanke har aldrig fallit mig in!»
Han strök med en högaffel, som han hållit mellan
händerna, några gånger betänksamt öfver gräset. »Om
vi skulle ge oss tillbaka så ...»
»Så skulle vi arbeta der som här; vi skulle visa dem
der hemma hvad det här stora landet lärt oss.»
»Ja, det är sant, Livia, det är icke så litet. Först
och främst har det lärt oss värdera tiden – ja, ’time
is money!’ sedan att arbetet, huru ringa det än må
vara, är värdt aktning. Tusan, att man kan vara så
dum i det gamla landet och genera sig för hvarandra
och hålla sig för god än för ett, än ett annat. Det är
en småaktighet, som jag nu inte kan annat än skratta
åt. Om jag der hemma tänkt: sopa gatan, putsa skor,
ja, hvad som helst är långt bättre än lättja och
sysslolöshet – så hade jag aldrig rest mina färde.»
Han tystnade några sekunder, hvarefter han återtog:
»Du har framkastat ett förslag, Livia, som jag icke
helt och
hållet kan stöta ifrån mig, du har väckt en åtrå i
min själ, som jag knappt trodde fanns till, förrän
du sade: ’till Sverige igen.’»
Olivia hade omfattat hans båda händer, hon höll dem
hårdt och fast och en hög purpur hade sprungit upp
på hennes kinder, panna och hals.
»Ja, sannerligen, när jag rätt tänker på saken»,
fortfor han, i det han raklång sträckte sig i
gräset samt lutade sitt hufvud i hennes knä, »så var
det verkligen underligt att jag for ... hvad tusan
hindrade mig att der som här ... men det var kanske
derföre att jag skulle erfara att:
’Sverige är ändock till slut
Det bästa Gud har skapat,
Om jag vetat det förut
Jag icke utåt gapat!’»
»Herre Gud, Adam, det här låter nästan som ett halft
medgifvande!»
»Säg ett helt, Livia!» De lutade sig intill hvarandra
hårdt och innerligt. »Men det dröjer, mitt hjerta,
det dröjer!»
»Men bara det en gång kommer, Adam! Det fins allt
mången inbesparing, vi ännu kunna göra, om vi riktigt
tänka oss före.»
»När jag ser dig så nöjd och lycklig att få vända hem
igen, så tänker jag på alla de försakelser du gjort
för min skull, Livia! Jag fruktar jag var för stor
egoist, då jag bad dig följa mig.»
»Nå, du har ingenting att förebrå dig, följde jag
dig icke också af egoistiska skäl – huru tror du jag
skulle kunnat lefva utan dig?»
»Du skulle nog blifvit lyckligare med Öhnell.»
Hon skakade på hufvudet och drog honom temmeligen
omildt i det ljusa håret. »Tänk du, att han, som
man trodde vara så rik, nu har gjort cession. Pappa
tackar just Gud, för att jag inte ville ha’ honom,
och säger att jag handlade riktigt klokt, när jag så
der beslutsamt reste min väg. Och så äro föräldrarne
glada öfver de fyratio acres jord vi köpt, och de
hoppas att det skall gå oss bra i handom och att vi
snart skola köpa fyratio till.»
Adam sade aldrig ett ord om hvad han tänkte härvid,
men det var icke utan, att det gick derpå ut, att
om det varit Öhnell, som köpt sig en egendom, och
Adam, som gjort cession, så hade hans stackars lilla
hustru nog ännu en tid fått vänta på föräldrarnes
slutliga välsignelse. Nå, i det hela kunde han ju icke
förtänka, att man gerna såge, det Olivia icke hade
för stora pekuniera bekymmer, – Adam hade nog fått
pröfva på, att sådana icke voro så lätta att dragas
med, och äfven han kände sig helt försonlig och glad.
»Tänk på alla ledsamheter», började hon åter, »som
vi haft sedan vi lemnade fosterlandet! För hvarje
gång något nytt händt oss i den vägen, har jag tänkt,
att det var ett straff derför att jag öfvergaf ...»
»Far och mor och följde med din man!» ifyllde han,
när hon såg litet tveksam ut.
»Herre Gud, Adam, du blir väl inte ond att jag talar
så här?»
»Ser jag ond ut? Mins jag icke huru du vid resan
öfver hafvet trodde, att hvarje storm uteslutande
öfvergick oss för din olydnads skull.»
»Ja, den resan! Kommer du ihåg de stackars
underdäckspassagerarne ... det är omenskligt att
sådana instufningar tolereras på emigrantfartygen
... jag glömmer aldrig den qväfva luften der nere
och den natten då den gamla qvinnan dog och jag satt
bredvid henne.«
»Ja, mången fick dö så.»
»Det var en ryslig natt, Adam! De dånande vågslagen
sköljde öfver den tillslutna däcksluckan och för
hvart och ett af dessa slag vräktes passagerarne
och deras bagage huller om buller. Huru jag ångrade,
att jag icke stannat qvar i vår egen hytt. Om du ej
hade följt mig ned i det der eländet, tror jag det
jag hade förgåtts.»
»Men en så dugtig liten qvinna du nu har blifvit! Förr
gret du öfver en rispa i fingret, nu kan du taga en
bångstyrig ko i hornen och binda henne fast.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
