Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Något om tändernas historia. - I Floras gårdar. Sigurd Winge.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Något om tändernas historia.
Tändernas betydelse inom naturen är ganska stor,
särdeles inom djurverlden: de äro vapen till angrepp
och försvar, stöd vid rörelser, fasthakningsmedel,
verktyg till boets byggande o. s. v. Om äfven för oss
menniskor deras användning ej är så vidt omfattande,
må vi dock alla bekänna vår sorg, då vi på ett
våldsamt sätt eller enligt naturens ordning skola
skiljas från de kära, gamla vännerna – i de flesta
fall med så föga hopp om återseende. Det händer dock
att de lidna förlusterna ersättas, äfven sedan allt
hopp i den vägen bör vara slocknadt. År 1732 erhöll
en skottska vid namn White vid 87 års ålder nya tänder
efter flerårig tandlöshet. Croxall, en engelsk prest,
dog i feber »föranledd af den smärta han led, då han
vid 93 års ålder erhöll en hel ny tandrad».
Om det finnes menniskor, hvilka i likhet med de
nyssnämde hafva ett öfverflöd på tänder, har man
ock exempel på personer, hvilka helt och hållet måste
umbära dem. I Lincolnshire läser man på en kyrkogård
följande grafskrift: »Elisabeth Cook, en stackars
qvinna, hvilken aldrig hade haft några tänder, blef
vid 86 års ålder begrafven härstädes den 11 Juni
1798.» Såsom motsats härtill träffar man personer,
hvilka hafva ett större antal tänder, än vanligt. En
engelsk kapten erhöll på Philippinerna till gåfva en
gosse, hvilken hade tvenne tandrader i hvarje käke.
På skaldernas »perlrader» sätta de asiatiska och
australiska folken föga värde. Kineserna svärta
tänderna genom att tugga betelnötter. Siamesiska
sprättar och mode-hjeltinnor svälta sig under tiden
för tändernas färgning, på det att ätandet ej må skada
processen. Innevånarne på Sunda-öarne svärta med bränd
kokosnöt alla tänderna, utom två, hvilka de betäcka
med tunna guld- eller silfverplåtar. Derstädes bruka
äfven gamla qvinnor bearbeta tänderna på den yngling
eller flicka, för hvilken ett frieri är å färde:
hörntändernas spets filas af och framtänderna förses
i kanten med sågtaggar.
I alla tider hafva tänderna och hvad dem tillhörer
varit utsatta för en mängd vidskepelse. På somliga
ställen antager man, att om högra strumpan och högra
skon flyttas till venstra foten, så botas derigenom
tandvärk. Denna åkomma kan ock hämmas på flere andra
sätt: om man dricker ur en på kyrkogården tagen
dödskalle eller tager en af dess tänder och dermed
berör den sjuka tanden; om man bär en dubbel nöt i
fickan; om man klipper naglarne på händer och fötter,
lägger det afklippta i ett papper och kastar det
bort. Äfven annan
vidskepelse drifves med dessa menniskans trogne
följeslagare: låter man draga ut en tand, skall man
strö salt på den och bränna upp den. Har man tänder,
som stå långt ifrån hvarandra, kan man vara säker
om lycka på resor. Kan man afhålla sig från att
med tungan röra vid hålet efter en uttagen tand,
så blir den efterkommande en lyckotand.
Somliga personer behålla länge sina tänder oskadade;
andra förlora dem ganska snart. Orsakerna till det
sednare fallet kunna vara många: bland de vanligaste
är användandet af för varm eller för kall mat
och dryck. En engelsman vid namn Catlin, hvilken
vistats flere år bland indianerna och förundrats
öfver deras vackra, väl bibehållna tänder, trodde
sig finna orsaken till denna tändernas ståndaktighet
uti indianens ständigt slutna mun: »indianen sofver,
jagar och skrattar med sluten mun.» Härigenom skyddas
naturligtvis tänderna.
Det finnes anledning att tro, det greker och romare
kände bruket af konstgjorda tänder. En gammal
romersk lag tillät, att med guld infatta falska
tänder. Grekerna brukade med guld fylla skadade
tänder. Uti en af Ben Jonson
[1] 1607 utkommen skrift
yttrar ett fruntimmer om ett annat: »aha, hennes
tänder förfärdigas i Blackfriars.»
Att få insatt tänder från döda anses af många – och
säkerligen med skäl – såsom något vederstyggligt,
på samma gång som det är opraktiskt, emedan dylika
tänder lättast blifva »maskätna»; rent artificiella
tänder begagnas numera allmänt. Ämnet, hvaraf dessa
förfärdigas, är mycket olika: elefanttänder, tänder
af noshörning, flodhäst, hvalross, narhval med flera.
Tandfabrikanten måste besitta en hög grad af
skicklighet. Att förfärdiga hela tandrader är ingen
lätt sak, så mycket mera som de vanligen skäras ur
ett enda stycke och noga bildas efter sin tillkommande
ägares käke. Är arbetet utfördt med stor sorgfällighet
skola tänderna vara till en viss grad oregelbundna,
för att derigenom ännu fullkomligare efterbilda
naturen.
I Amerika har man stora tandfabriker, hvilka drifvas
med ånga. Det påstås att i Förenta Staterna årligen
tillverkas tre millioner tänder. Man förfärdigar dem
der i allmänhet af fältspat, kisel och lera, emedan
man funnit, att elfenbenet ej håller färg, utan med
tiden blir gult. Dessa ingredienser söndermalas fint
och röras med vatten till en deg, hvilken gjutes
i formar och slutligen emaljeras. Sådana tänder
bibehålla sitt utseende.
I Floras gårdar.
Det är vår, suckade lätta snödrifvor och smälte i tårar,
som torkades bort af tjenstaktiga hvitsippor; det är
vår, nickade skälfvande grässtrån och tittade nyfiket
fram ur tufvorna; det är vår, drillade lärkorna;
det är vår, strålade solen, och löfträdsknopparne
drucko ljus och bladen bröto sitt fängsel; det är vår,
surrade insekterna och ställde till luftiga baletter
och upptåg bland blommor och snår; det är vår, jublade
menniskorna, nu blir det hus under hvar buske.
Och så voro vårdekorationerna snart
fullständiga. Naturen stod tjusande i ljusgrön drägt,
och sjöar och bäckar bredde ut för den sina speglar.
»Hvilken herrlig majdag», erkände också friherrinnan
Rosenpalm och kastade en blick ut på den molnfria
himlen.
»Ack, se denna vackra Calla», bad hennes
systerdotter i det hon lutade sig öfver ett gigantiskt
blomsterbord, insupande från kalken dess milda doft,
medan hennes ljusa gestalt täflade med blomman i
finhet och elegans.
»Visst är den vacker, men tänk dig, Ebba, att på en
gång se massor af sådana blommor utslagna, hvilket
jag nyss gjorde ute hos direktör Ericsson på Haga.»
»Haga», sade flickan, »hvilket vemod ligger det
ej öfver dess gustafvianska minnen – det underbara
slottet, som aldrig blef färdigt, de herrliga
anläggningar, Gustaf III tänkt sig. Kära tant, jag
har ju fått löfte om att under mitt korta vistande
i hufvudstaden också få bese dess omgifningar; skola
vi icke begifva oss till Hagaparken i dag?»
»Parken är ännu ej i sitt flor, men orangerierna
äro nu i sin herrligaste prakt, och dit kunna vi
denna gång, om du vill, ställa vår kosa. Afgjordt
således! Jag skall låta säga till Edberg, att vagnen
är i ordning om en halftimma.»
På utsatt tid rullade således friherrinnans glänsande
ekipage framåt Hagaparken.
»Så många promenerande det är här ute», sade
friherrinnan. »Det är alldeles en utflygt i din smak,
Ebba.»
Friherrinnans son, baron Edvard, som nyss blifvit
välbeställd student och som var damernas kavaljer
för tillfället, inföll:
»Ja, nu skall du få plikta för din passion för
blommor, Ebba. Bered dig på, att jag i Haga orangerier
kommer att hålla botaniska föreläsningar för dig.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
