Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från flydda dagar. Af Sofie Bolander. (Forts. fr. föreg. häfte, sid. 255.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sorg, sin olycka och sina bekymmer skilde hon
sig från verlden och slöt sig i ensamheten,
der tankarne blifva tunga i sin flygt och lika
höstfåglar slå sig rufvande ned bland minnen af
den flydda lyckans ruiner. Ensamheten blir, under
alla förhållanden, i längden en tryckande börda,
så mycket tyngre då den måste uthärdas i mörkret,
utan att genom sysselsättning kunna förkortas. Den
lägger sin stämpel äfven på menniskans yttre, och
huru mycken själsstyrka grefvinnan onekligen ägde,
undgick hon dock icke verkningarne af denna allmänna
lag. Den raka gestalten sjönk tillsammans, pannan
fårades, läpparne sammanpressades, näsan framträdde
med skarpare konturer och musklerna kring mun och
haka blefvo så stela och hopdragna, att de alldeles
förlorade rörligheten för ett leende.
En dag, då hon så satt i sitt rum med den utestängda
dagern och med handen under den infallna kinden,
öfver hvilken tår efter tår sakta nedrullade, inkom
hofmästaren – den ende, som, med undantag för de
tjenster som tillhörde hennes kammarjungfru, fick
närma sig hennes person, och hvilken hon begagnade
som det medium, hvarigenom hon lät sina befallningar
utgå till husets öfriga folk – han kom, säga vi, och
stannade vid den på glänt stående dörren, betraktande
henne i denna djupt nedtryckta ställning. Hon märkte
dock snart, med denna underbara förnimmelseförmåga,
som hos vissa blinda förmärkes, hans närvaro, och
hastigt borttorkande sina tårar frågade hon hans
ärende.
»Jag kommer», sade han, alltid med samma sirlighet
i sitt skick, som han varit van att iakttaga inför
sin matmors seende öga, »jag kommer för att inhämta
nådig grefvinnans order till trädgårdsmästaren huru
han skall förfara med den stora eken, som af åskan
splittrades i somras; om den skall rothuggas eller
qvarlefvorna af stammen qvarstå, för att ännu några
år grönska i toppen?»
»För mig är det det samma; visste jag blott hur unga
grefven önskade det!»
»Han blir säkerligen nöjd med hvilket beslut nådig
grefvinnan behagar att fatta, ty ingenting är honom
kärare, än att veta nådig grefvinnans vilja ske.»
Hon tycktes besinna sig några ögonblick, hvarpå hon
sade:
»Låt då stammen stå! Spillror passa bra här på
Åkertuna efter denna dag!»
Den gamle tjenaren drog en suck, skakade på hufvudet
och såg med djupt medlidande på sin matmoder, derpå
sade han: »Nådig grefvinna!»
»Hvad här Österbom mera att säga?»
»Nådig grefvinna!» upprepade han å nyo, med bedröfvad ton.
»Är det någon bön ni har att framställa?»
»Det har blifvit så sorgligt här på Åkertuna ...»
»Jaså! Österbom önskar sitt afsked? Han kan ej
stå ut längre?»
»Bevare mig Gud för en sådan tanke! För så vidt
nådig grefvinnan icke finner mig ovärdig att
vara i sin tjenst, är det visst inte mitt afsked jag
åstundar att bedja om.»
»Hvad kan Österbom då vilja?»
»Det gör mig så ondt i hjertat att se nådig grefvinnan
sitta här i ensamheten med sin blindhet. Annat var
det då unge grefven förra gången var ute och reste. Då
hade grefvinnan jemt omkring sig unga fröknar, så här
var som på ett hof.»
»Tiderna voro då annorlunda, mina
ögon friska och allt annat som det borde. Åkertuna var
då ett ställe, der man kände sig hedrad och lycklig
att få vara.»
»Nog borde nådig grefvinnan ändå ha’ någon ungfröken
som sällskapade sig! De unga fläkta alltid glädje
och friskt humör, det må nu annars vara hur’ tungsamt
det vill.»
»De unga vilja icke dela sorgerna och
bekymren. Ensamheten passar bäst för dem.»
»Fröken Martina Segerhjelm visade sig ju vara en så
god och förståndig ung fröken, då hon var hos nådig
grefvinnan?»
»Utan tvifvel.»
»Då hennes far dog och hon var ensam i sitt hem med
den gamla guvernanten tog nådig grefvinnan sig henne
an och bjöd henne sitt hus att vistas uti och gaf
henne allt möjligt skydd, intill dess hennes broder
kunde bjuda henne ett passande hem. Och hvarför
allt detta, om det tillätes mig att i ödmjukhet
fråga? Hvarför, då nådig grefvinnan icke en gång
kände henne?»
»Hennes far hade en gång haft med mina affärer att
göra och dervid handlat till min fulla belåtenhet,
hvadan jag, då jag, som för tillfället vistades
i hufvudstaden, blef underrättad om hans död och
fick höra omtalas, att han efterlemnat en intagande
sjuttonårig dotter utan närmare anförvandter, fann mig
föranlåten att taga någon notis om henne och, då jag
fann henne värd mitt beskydd, omfatta henne dermed.»
»Och kräfver icke detta tacksamhet?»
»En utkräfd
tacksamhet är ingen. Dessutom har hennes broder, som
läkare, gjort min son, under hans vistande i Paris,
tjenster, som kunna afbörda denna.»
»Hon hade dock så mycken vördnad och kärlighet för
nådig grefvinnan. Mer än en gång påträffade jag
henne i parken med röda ögon sedan hennes flyttning
var bestämd. Det behöfdes blott en vink och nådig
grefvinnan skulle ofördröjligen se henne här, derom
är jag förvissad.»
»Men denna vink skall aldrig gifvas! Jag fattar
er välmening, min kära Österbom, men ni förstår
inte riktigt de förhållanden, hvarom ni talar, ej
heller gränsen för de uppoffringar, man kan göra
och fordra. Och nu, bringa trädgårdsmästaren min
befallning rörande eken samt laga er i ordning att om
ett par dagar bege er till hufvudstaden i ett ärende
för mig.»
Hofmästaren gjorde sin siratliga bugning och lemnade
rummet för att uppfylla sin matmors befallning.
Då grefvinnan åter befann sig ensam, sjönk hon
tillbaka i tankarnes tysta verld, hvarunder hon med
långa mellanstunder sade: »Och dessa tårar, som han
omtalat, skulle de runnit för min skull? ... Nej,
de unga ha’ endast sina hjertesorger ... Skönheten
är en fängslande makt ... Afbrottet kom lagom
... lyckligt! Aldrig, aldrig mera hit!» Och hon
sade dessa ord med hela kraften af en uttalad dom.
Dagen derpå se vi henne vid sitt skrifbord, för
att vid den sista matta ljusglimten, som fullaste
soldager ännu kunde tränga till hennes ena öga,
med nästan oläslig stil nedskrifva;
»Min käraste syster Greta!
Jag sänder dig här med Österbom, som jag direkte för
denna orsak afsänder till Stockholm, ett juvelsmycke,
det jag nu ser mig nödsakad att afyttra, sedan
jag lemnat Herman till sin resa alla de penningar,
som funnos i kassan, hvilket jag dock icke lät honom
veta. Nu är min åstundan att du, min käraste syster,
ville det bjuda till hennes majestät enkedrottningen,
ty i dessa tider är väl ingen annan som tänker
på att köpa juveler. Som du står henne så väl i
gunsten, håller jag det troligt före, att hon på
dina persuationer låter beveka sig till denna handel,
hvaraf jag är i stort behof, ty hvar taga penningar
ifrån, sedan alla godsen med deras inkomster gått oss
förlorade. Jag skulle utan detta råka i en ganska
stor nöd, hvarför jag systerligen beder dig göra
ditt bästa. Ursäkta att jag skrifver så illa, men jag
förmår ej bättre, då jag knappast kan skönja pennan.
Tillönskandes dig allt godt af den högstes nåd
förblifver jag städse, så i lif som död,
din tillgifna, hulda syster
Nora».
Fröken Greta hade god vilja att komma sin syster
Nora till hjelp i hennes betryck och till hennes
belåtenhet uträtta den anförtrodda kommissionen, men
Hedvig Eleonora var hvarken gifmild eller hjelpsam och
dertill för tillfället vid ingalunda godt lynne. Hon
hade nämligen bjudit unga drottningen på en promenad i
vagn och under vägen märkt att alla mötande vändt af
åt venstra sidan, der Ulrika satt, och företrädesvis
egnat henne sin helsning. Fröken Greta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
