Svenska Familj-Journalen / Band 10, årgång 1871 / 293 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett besök i Thorshavn.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Ett besök i Thorshavn.

Bland reseberättelser från främmande länder och
skildringar af dessas egendomligheter hafva vi äfven
trott oss böra meddela en beskrifning af Färöarne och
deras hufvudstad, hvilka väl förtjena att blifva kända
af flera, än dem som äro i tillfälle att besöka dem. I
närstående teckning visas en utsigt af Thorshavn,
och för att våra läsare skola kunna närmare orientera
sig på stället, vilja vi erbjuda en vägvisare, som
för några år sedan besökt dessa öar och som berättar
derom:

Efter att hafva passerat förbi klipporna Stora och
Lilla Timon, befunno vi oss inom den hästskoformiga
bugt, som bildar inloppet till Thorshavn. På högra
sidan höjer sig stranden, brant och klippig, här och
der genombruten af egendomliga urholkningar, i hvilka
vattnet lyser fram från motsatta sidan och genom
hvilka några rödaktiga fiskarsegel ses styra ut till
hafs. I fonden, hopträngd mellan klippväggar, skulle
väl Thorshavn vara belägen. Förgäfves försäkrar man
mig dock, att der finnas mer än trehundra hus; jag
riktar min kikare åt detta håll, men ser ingenting
annat än de kala bergen, några rödbruna fiskarsegel,
som glida fram öfver fjorden, och myriader fåglar,
som skriande omgifva ångaren.

Men vi närma oss stranden, och nu varseblifver jag
på en kulle till höger en byggnad af timmer, framför
hvilken dannebrogen svajar från en flaggstång; till
venster visar sig en annan ganska täck byggnad,
öfverst prydd med ett kors. – Jag fortfar att
speja och upptäcker vidare några gröna kullar,
sammanträngda, liksom för att värma hvarandra; en hvit
rök synes uppstiga från jorden, intet tvifvel mer:
det är Thorshavn.

Utsigt af Thorshavn från sjösidan.

Sådan är den första yttre anblicken af Färö-gruppens
hufvudstad. Lägg till dessa detaljer en genomträngande
fisklukt, som genast sticker er i näsan, för
att stanna qvar under åtta dagar, och ni har det
totalintryck, jag vid ankomsten dit erfor.

Om bord på vår ångare »Arcturus» befann sig den
nyligen utnämde amtmannen på Island; och knappt
befunno vi oss på ankargrund, förrän vi sågo en båt
med danska färgerna sticka ut från land och närma
sig. Det var ögruppens guvernör,
som kom for att lyckönska sin kollega. Denne till
sitt yttre aktningsbjudande embetsmän åtföljdes af
åtta roddare. Så snart båten lagt till, förvandlades
roddarne till en hedersvakt, som med dragna sablar
paraderade, för att gifva högtidlighet åt de båda
embetsmannens sammanträffande. Vid midnattstiden
sågo vi sedan samma personer patrullera på Thorshavns
ödsliga gator. De voro de mångsidigaste menniskor vi
någonsin sett, dessa tjensteandar, ty i sina åtta
personer representerade de öns hela krigsmakt till
lands och vatten, tjenstgjorde såsom tullbevakning
och stadspolis samt användes dessutom i en mängd
andra vigtiga värf.

När guvernören kom ombord, var jag redan rustad att
med bössan på axeln gå ut på upptäcktsfärd. Efter en
hastig presentation lät jag landsätta mig. Men, väl
kommen på det fasta, kände jag mig temmeligen oviss,
åt hvilket håll jag skulle rikta mina steg. Jag
passerade på måfå genom en öppen port, derifrån
upptäckte jag en annan, som frestade till nya
upptäckter, och i ett nu befann jag mig utom staden –
i fall man får gifva detta namn åt en planlös
sammangyttring af jordkulor.

Efter en timmes vandring hade jag uppnått spetsen
af det berg, som reser sig bakom Thorshavn, och från
denna höjd hade jag en förträfflig öfverblick af hela
ögruppen.

Den arkipelag, som vi känna under namnet Färöarne,
består af tjugufem öar, af hvilka blott sjutton
äro bebodda. Klimatet är jemförelsevis mildt,
till och med under vintern, för hvilken lyckliga
omständighet öborna stå i skuld hos Golfströmmen,
som med sitt ljumma vatten helt och hållet omsluter
ögruppen. Kornet mognar någon enda gång på de trenne
mellersta öarne; hafren är eljest det sädesslag,
hvartill öarnes bebyggare äro hänvisade. Fårafveln
bedrifves på Färöarne i jemförelsevis stor
utsträckning. De flesta öarne äro långsträckta;
gå från nordost till sydvest, och ligga parallelt
bredvid hvarandra, endast skilda genom mycket smala
sund, som likna floder eller kanaler. I dessa injagas
hvalfiskarne från öppna hafvet och dödas sedan med
harpuner eller andra vapen. Detta sätt att fånga
hvalfiskar lyckas i allmänhet ganska bra.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>