Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett besök i Thorshavn. - Dagen. Claës Joh. Ljungström.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nedstigande från min höjd befann jag mig snart i ett
riktigt fågelhus, hvars invånare visade helt liten
rädsla, men hvilket förtroende jag lönade på en ifrig
jägares föga menskliga sätt.
Försedd med ett mycket rikt jagtbyte återvände
jag snart till staden, der jag klappade på porten
till pastorshuset och blef vänligt mottagen. Huset
herbergerade redan ett par engelsmän, med hvilka jag
gjort ressällskap på »Arcturus».
»Här finnes ännu en säng för er», sade värden.
Jag misstänkte väl att detta var hans egen, men
låtsade om ingenting; – så egoistisk kunna resor göra
en menniska!
Vår värd uppmanade oss att, medan qvällsvarden
tillreddes, besöka ett nationelt dansnöje, som just
pågick. Vi följde uppmaningen och begåfvo oss till
anvisadt ställe.
Gatorna i Thorshavn äro ytterligt trånga. Byggnaderna
utgöras af ett slags blockhus, täckta med
tjocka torftak, på hvilka några gula klockblommor
nicka. Väggarne försvinna under ändlösa girlander af
olika slag på garn uppträdd fisk, som på detta sätt
torkas och redes för vinterbehofvet.
Det är nära midnatt, men likväl alldeles
ljust. Åtskilliga stadsbor röra sig ännu på
gatorna, så att man har tillfälle att studera deras
utseende. Karlarne äro af medelmåttig växt och magra,
men synas härdade genom hårda ansträngningar. Nästan
alla hafva kort, krokig näsa, väderbiten hy, tjocka
och framstående ögonbryn; under hakan framsticker
vanligen en skog af yfvigt, ljusrödt skägg.
Drägten består af svart eller mörkgrönt kläde
med hornknappar och utgöres af en kort kavaj med
uppstående krage, lång väst och byxor med knappar
nedom knäna, när icke yllestrumpan drages upp
utanpå byxorna. Hufvudbetäckningen består af ett
slags mössa af brunt bomullstyg med insydda röda
ränder. Fotbeklädnaden är den isländska skon: ett
hudstycke, hopsydt öfver foten och bakom hälen samt
fasthållet medelst remmar.
Qvinnorna äro likaledes småväxta, men smidigt
och kraftfullt byggda. De hafva ingen annan
hufvudbonad, än sitt långa, vackra hår, som benas
midt öfver hufvudet och sedan fritt nedhänger
öfver skuldrorna. De bära tricoter samt en kort och
otvunget nedfallande yllekjol, som räcker nedom knäet
och fasthålles öfver höfterna af en bred gördel;
ett lifstycke utan ärmar lemnar de muskulösa och
välbildade armarne alldeles nakna. Ett bländhvitt
linne sticker fram vid skuldran och knäppes öfver
armen litet nedom axeln; vidare, för att sprida litet
glädtighet öfver denna temmeligen allvarliga kostym,
bära de en bröstduk af bomull, som lägges i kors
öfver barmen och alltid är af mycket lysande färg.
Vi anlände till gillestugan, ett större timmerhus,
hvarifrån hördes på långt håll ett underligt sorl. Vid
ingången satt en qvinna. Det var dörrvakterskan. Hvar
och en gaf henne vid inträdet en eller två torra
fiskar, dem hon kastade i en bredvidstående tunna. Som
vi icke hade dylikt mynt, gåfvo vi hvardera en dansk
silfverslant och försmådde att mottaga några sillar,
som man bjöd oss tillbaka på
inträdesafgiften. För denna frikostighet höll man oss räkning,
såsom vi sedermera fingo se.
Från det första rummet, hvari vi inträdde, ledde en
dörr till ett nästan mörkt rum; det var derifrån det
underliga ljudet kom, och vi tyckte oss deri kunna
urskilja fottramp och en af dessa slags melodier,
som inlogera sig i örat, liksom fisklukten i näsan,
och lika envist stanna qvar. Vi stodo nu på tröskeln
till rummet och kunde då och då känna beröringen af
rockar och kjolar, men med ögonen var det omöjligt
att få något redigt begrepp om den sjungande och
stampande massan derinne. Jag blef ganska nyfiken
att få se någon af de varelser, som utgjorde en liten
bråkdel af detta kaos, och denna önskan fick jag snart
tillfredsställd. Det frikostiga sätt, hvarpå vi betalt
vår inträdesafgift, hade väckt värdarnes lifliga
erkänsla, och man eklärerade derför balsalen för
vår skull. Lyset bestod af några temmeligen sömniga
dankar af skälfett, hvilka smetades fast vid väggen;
men ljuset från dem var tillräckligt för att låta
oss få en föreställning om det hela,
I ett litet rum af ungefär tio fots bredd och
tolf fots längd röra sig femtio personer i sitt
anletes svett. Hållande hvarandra i händerna
bilda de en kedja, sammansatt af män, gubbar,
qvinnor och barn. Kedjan kretsar sakta omkring en
medelpunkt, och takten uppehälles genom häftiga
stampningar, beledsagade af visor, som alla gå
i polkatakt. Ansigtena äro dystra och allvarliga;
svetten droppar från pannan; man skulle snarare kunna
tro, att allesamman äro inbegripna i någon sträng
botgöring, än att de öfverlemna sig åt ett kärt nöje.
Under otaliga svårigheter hade vi lyckats arbeta oss
fram till ett hörn af rummet, der vi kunde uppmärksamt
följa det sällsamma skådespelet. Småningom började
sången och danstakten få någonting hänförande. De
dansandes blickar lågade, kinderna purprades,
tonerna ljödo allt sällsammare. I ett nu kände
äfven jag mig gripen af denna hvirfvel af menniskor;
jag gaf ena handen åt en ung flicka, den andra åt
en groflemmad hvalfiskfångare och deltog i det
allmänna svettbadet. Jag ämnade blott göra en tur
kring danssalen – och som vi veta, var den icke
stor –, men jag bortfördes i sådana oförutsedda
slingringar, att en god qvarts timma åtgick för att
genomlöpa spiralens alla bugter, innan jag nådde min
utgångspunkt. Man försäkrade mig, att en sådan dans
brukar fortsättas flera timmar utan uppehåll!
Före vår afresa påföljande dag, gjorde vi ett besök
hos amtmannen och gladdes af att återse hans lifgarde
i ännu en ny skepelse. Manskapet hade nu aflagt
både exercis- och sidogevär och tjenstgjorde såsom
betjenter. Halfva styrkan passade upp vid amtmannens
bord; de fyra andra voro säkerligen kommenderade på
handräckning i köket.
Om aftonen gingo vi åter om bord på »Arcturus» för
att fortsätta färden till Island. Ankaret lyftes,
ångan släpptes på och snart låg Färögruppen bakom
oss som en liten mörk punkt, hvilken äfven inom kort
alldeles försvann från oceanens blanka spegel.
Dagen.
Jag vet en morgonstund. Den är
Så ljuf, så mild, så blid,
Då himlen sig i purpur klär,
Och inga vindars strid
Och inga åskors vilda dån
Förkunna farors hot,
Då daggen hänger i de strån,
Som burit elfvans fot.
Då stjernorna, som klara stått, –
De ljusen i Guds sal –
Bortblekna, och då månen gått
Sin väg bak skog och dal,
Och dimman ligger som en ull
På vattnets blåa sköt,
Hvaröfver solen strör sitt gull, –
Det guld, som aldrig tröt.
Då verlden vaknar upp och ser
Sig nymorgnad omkring,
Och ögat strålar, munnen ler,
Och fröjdas hvarje ting,
Då liflig hvarje åder slår,
Octi spritter hvarje nerv,
Och gladt och lätt hvart väsen går,
Att sköta dagens värf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
