Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Japanesiska teaterförhållanden. - Skogsbäcken. E. S-dt. - Småbitar ur lifvet och naturen i Norrland. Af Daniel Åslund. Medelpad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
heroerna, Mikados krigare, burit. – På detta sätt
insvepta i mystiskt dunkel, med främmande och lånade
sinnebilder, uppträda aktörerna der, mången gång,
utan den ringaste sammanhållning eller klarhet.
Musikanterna vid hofteaterns kapell behandla fem olika
instrumenter, nämligen flöjt, herdeflöjt, sjömussla,
trumpuka och gongong. – Dessa fem instrumenter hafva
en slags helig karakter, och man förtäljer:
Det gafs en tid, då den store gudomen, från hvilken
verlden får ljus och värma, vredgades vid att se
menniskorna barbariska och grymma, hvarföre den gömde
sitt sken i hålor, som ligga vid Oceanen. De straffade
och bedröfvade menniskorna sökte med musikens toner
beveka solen att återvända, och man spelade så skönt
på dessa fem instrumenter, att mörkret försvann från
jorden och solstrålarne återväckte verlden till nytt
lif.
Skogsbäcken.
(Höstbild.)
Du lilla bäck, som lika muntert snackar!
Jag trott, du längese’n dig larmat trött;
Hvem är, du pratar med, din lilla stackar’,
Se’n alla blommor dött?
Jag rundt omkring ser frusna trän och stubbar,
Der hvarje lif for höstens vindar flytt:
Du pratar för dig sjelf som gamla gubbar,
Som blifvit barn på nytt.
Du yrar, snälla vän! och sorglöst glömmer,
Att sommarn flytt med sina solskensdar:
Har du på solen sett dig blind och drömmer,
Att du har henne qvar?
En snöstorm kom och skogens barn förskräckte:
»Kennst du das Land, wo die Citronen blüh’n?»
Dit flydde nyss vårt hela sångarslägte
Med fart igenom skyn.
Nu vilda djuren sig i kulor skydda
Och masken borrar sig i jorden ned
Och myran timrat upp sin vinterhydda
Och tagit upp sin ved.
Den gamle Bore hvar som helst oss hittar,
Har vattuskräck och tål ej någon vak.
Du sätts i glasskåp, der hvar pojke tittar
Och skrattar på din bak.
Gå ej för länge bara här och mullra:
Du vet ej ordet af en vacker dag,
Förrän från fjellen snölaviner kullra,
Som bli’ din sarkofag!
Fly, om du kan! Du hinns ändå omsider,
Och dödens flägt i nordanvinden känn!
Gud vare hos dig! Dröm om bättre tider,
Tills det blir vår igen!
E. S-dt.
Småbitar ur lifvet och naturen i Norrland.
Af Daniel Åslund.
Medelpad.
II.
Folket och dess lefnadsförhållanden.
Medelpads befolkning, som vid 1815 års slut utgjorde
19,679 personer, hade 50 år senare ökats till 40,430 –
alltså på 50 år mer än fördubblad –, ehuru utspridd
på en temmeligen försvarlig areal af 54 qvadratmil,
hvaraf följer att hvarje qvadratmil lemnar rum för
748 menniskor, och hvarje person har ett svängrum af
nära 32 tunnland. Man kan således icke med skäl säga
att Medelpadingarne äro trångbodda. Likväl bör här
märkas, att de egentliga kontingenterna af odlade
ägor och bebyggda byar befinna sig efter ådalarne,
då deremot undantagsvis några större byalag finnas
spridda inåt skogarne.
Med undantag af det vestliga Medelpads socknar, af
hvilka en och annan ursprungligen blifvit befolkad
af finnar, leda de fleste sina anor från den grå
fornålderns dunkla tidehvarf, hvarom de ättehögar,
stenkummel, offerlundar och runskrifter, som öfverallt
förekomma, bära vittnesbörd.
Medelpads befolkning, numera utan tecken till
originalitet, befinner sig på en viss grad af
upplysning och icke så ringa hyfsning i skick och
åthäfvor. Några lemningar efter fordna dagars enkelhet
i klädedrägt spårar man endast undantagsvis. En
främling, som en helgdag genomreser vissa, att
icke säga de flesta, af provinsens socknar, skulle
tro sig förflyttad till en bygd af idel herrar och
patroner. Huru skulle han också kunna taga denna
kyrkvall, uppfylld af trillor, droskor, karioler
och moderna giggar och hvimlande af kavaljerer i
kastorhattar från herr Sundberg, klädeskläder à la
sista modjournalen från herr Barthel samt fysiologiska
skodon ... eller
dessa damer i siden, bombasin, nettelduk och
himlen vete allt hvad de heta dessa grannlåter,
någon gång i bomullskläder, krinoliner, hvita
strumpor och tyg- eller blankläderskor ... hur’
skulle främlingen, säga vi, kunna tro, att detta är
veritabel Medelpads-allmoge? Från detta totalomdöme
måste vi likväl, sanningen likmätigt, undantaga
den äldsta befolkningen, som med en viss heroisk
ihärdighet motsatt sig den yngre tidsandans impulser
i här ifrågavarande fall.
Med den förfinade smaken i klädedrägt håller likväl
den i byggnadsväg icke rätt jemna steg. Boningshusen
uppföras visserligen med pomp och ståt, merendels
två våningar höga, men utan symmetri i planen och
noggrannhet i utförandet. De stora och ljusa rummen i
nedra våningen prydas väl med glacerade kakelugnar
och franska tapeter; men himlen bevare oss från att
derefter bedöma deras trefnad och behaglighet! Det
synes bäst, när blåsvädret spänner tapeterna som
svällande segel, och det kännes derjemte från väggar
och golf, när termometern inom fönstret visar samma
grad, som den derutanför. Hvad den öfre våningen
vidkommer, får den i de flesta fall stå oinredd
i mansåldrar, sommartiden bebodd af svalor och
tjenstefolk, vintertiden af snödrifvor. Uthusen äro
sporadiskt strödda kring hufvudbyggnaden, liksom
på måfå, utan eftertanka och plan, hvadan, om eld
utbryter i ett hus, de andra på den gården svårligen
kunna räddas. Detta förhållande, som, med några vackra
undantag, karakteriserar byggnadssättet på Medelpads
landsbygd, borde länge sedan hafva framkallat en
någorlunda tidsenlig förordning härutinnan; ty utom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
