Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från flydda dagar. Af Sofie Bolander. (Forts. fr. föreg. häfte, sid. 288.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Inte att ju icke nådig grefvinnan, som är en så
förnämlig person, har allt skäl att vara stolt af
sig; men det gör, att hon fruktar, att sätta sig
i förbindelse hos er, om hon bad er komma; och se,
det går inte an för henne, det.»
»Inte annat? Hon skulle då hafva glömt den tacksamhet,
som jag är henne skyldig?»
»Förlåt, nådig fröken, att jag är så näsvis, att jag
tilllåter mig en erinran till er! Det är nu på tredje
året sedan ni lemnade Åkertuna, ni har kunnat glömma
mycket derunder; ni var dessutom helt ung då ni var
der, och i ungdomen lägger man inte så noga märke
till egenskaperna hos de menniskor, man lefver med;
ni skulle annars inse sanningen af hvad jag sagt och
att det inte är tillständigt för grefvinnan Agathen
att hafva gälde- men väl skuldenärer.»
Kontrasten mellan den tafla som Österbom uppdragit
och de förhållanden, hvarunder hon sett grefvinnan,
var för stor, att den icke skulle väckt hennes
deltagande, äfven om inga andra skäl dertill bidragit,
huru mycket mer nu, då dessa förefunnos i vördnadens,
tacksamhetens och kärlekens varma känslor. Hon kände
ett oemotståndligt begär att förmildra den stackars
grefvinnans lidanden genom ett dagligt umgänge och
kärleksfulla omsorger, och en tanke flög pilsnabbt
genom hennes själ: »Österbom», sade hon med betänklig
min, »jag vet, att ni är er matmor tillgifven och
jag vågar sålunda tala i förtroende till er, då det
rör hennes intresse.»
»Ni kan lita på mig, nådig fröken! Till tjenarens
pligter hör äfven den att kunna tiga. Annars fick
verlden för mycket att veta.»
»Nå väl, tror ni att grefvinnan i sin närvarande
belägenhet skulle vilja mottaga någon till sitt
sällskap, om hon trodde sig dermed beskydda eller
förbinda den samma?»
»Derom är jag fullt öfvertygad. Hon skulle på den
punkten känna sig i sitt fordna esse, och det skulle
nog lyfta upp humöret en smula. Men detta kan ju icke
komma i fråga med afseende på er, nådig fröken?»
»Icke att så förstå, men ...» och hon hejdade sig.
»Men? ... Ingen främmande kan blifva henne så
i tycket, som ni. När ni rest, så saknade hon er
verkligen. Jag märkte det på många tecken, fast hon
icke ville låtsa derom.»
»Kanske är det en förflugen, en overkställbar tanke,
som jag hyser, men med er kännedom om förhållandena
och er trohet, skall ni kunna råda mig.»
»Mycken heder!» sade hofmästaren under en af sina
siratligaste bugningar.
»Som det är omöjligt att under mitt eget namn förebära
sådana vilkor, som skulle tillvinna mig hennes bifall,
skall jag nödgas använda ett främmande, och under
föregifvande att tillhöra någon af dessa familjer,
som genom reduktionen blifvit utarmade, söka ett
beskydd hos henne; men om hennes blindhet skyddar
mig för att blifva upptäckt, skall jag icke löpa fara
att förrådas af alla husets tjenare, som känna mig?»
»För det kan ni vara ganska lugn, nådig fröken. Utom
kammarjungfrun och mig tillåter hon ingen af sina
tjenare tala med sig, och hvad den förra angår, är
hon lika gammal på stället, som jag, och lika bekant
med nådig grefvinnans lynne, samt skulle lika mycket
som jag finna det nöjsamt å hennes vägnar att se er
omgifva henne.»
»Ni uppmanar mig, då ni kanske borde afstyrka mig.»
»Jag besvarar endast de frågor, ni gör mig, och det
efter bästa förstånd, på mitt samvete.»
»Men ännu återstår en svårighet! Ack, det är som när
barn bygga korthus, ju närmare de komma spetsen,
ju lättare ramlar det.»
»Förstår jag er rätt, nådig fröken, så torde ni mena
svårigheten att under ett främmande namn blifva
grefvinnan rekommenderad och sedan reda er med
slägtskapen?»
»Er förmodan är så träffande och välgrundad, att den
öfvertygar mig om urskiljningen af ert omdöme och
ger mig förtroende för edra råd.»
»Men om så är, skall jag måhända kunna få komma er
till någon tjenst. Jag vågar då bedja er anförtro åt
mig bemedlingen hos nådig grefvinnan, hvad den första
saken angår, och i sednare fallet anmoda er antaga ett namn
af möjligaste korta slägtregister, då hon icke skall
göra sig mödan att forska djupt deri.»
Martina tackade honom för de goda råden, anbefallde
saken åt hans tystlåtenhet och framför allt att
hålla den hemlig för grefvinnans syster, samt sade
sig vidare vilja bereda sig derpå.
Martina vacklade icke i sitt beslut. Hon stannade
icke ett ögonblick med sina tankar vid jemförelsen
af det lif hon förde och det hon valde att gå
till möte. Hängifven åt en känsla, den hon icke
förmådde besegra, men hvars hopplöshet hon bar i ett
under ståndaktig tystnad blödande hjerta, fann hon
försakelsen af en verld, hvars förströelser hon föga
värderade, ringa emot det värfvet, att kunna utöfva en
dotters pligt mot den, åt hvilken hennes känsla bjöd
henne att egna en dotters ömhet. Ehuru sålunda fullt
öfverens med sig sjelf om det steg hon var beredd
att taga, ville hon äfven vara det med sin broder,
på hvars sympatier för allt rätt, godt och ädelt hon
icke tviflade.
Adolf var i hög grad mäktig af ädla känslor
och förmådde således erkänna dem hos andra. Han
uppskattade till deras fulla värde, så väl dem han
funnit hos sin fordne fiende, som hos hans mor,
men han kände sig icke benägen för ett närmande till
någondera och åhörde Martinas förslag under en tyst
undran öfver ödets skickelser, som tycktes vilja genom
en kedja af vänliga förbindelser liksom utplåna intill
sjelfva spåren af det gamla grollet.
Det inom sig slutna och af studier upptagna lif,
som han fört, hade från honom aflägsnat många af
småsinnet dikterade och af vanan hyllade begrepp om
de konventionella formerna för det passande eller
icke passande, och den lycka han njöt vid sidan af en
maka, hvars förstånd var lika klart som hennes hjerta
var godt, hade hållit hans varmt för deltagandet i
andras lidanden, hvarföre vid Martinas meddelande
många stötestenar gingo honom obeaktade förbi,
hvilka i mången annans ögon skulle varit stora nog
för kullstjelpandet af hela förslaget.
Då hon slutat sade han under det han noga betraktade
henne: »Ditt förslag, min syster, kommer från den
renaste själ och det bästa hjerta, och jag vore
icke värd det förtroende du lemnat mig, om jag kunde
tvifla derpå; men innan vi vidare börja orda om dess
verkställbarhet, låt mig få bedja dig lägga handen
på ditt hjerta och fråga om du ej blottställer dess
lugn?»
Martina rodnade, teg några ögonblick och sade derpå:
»Det vore en ovärdig förställning mot en broder,
så öm och god som du, om jag låtsade mig okunnig om
din mening. Men jag ber dig betänka, att grefvinnans
son är rest, för att icke på tvenne år återkomma.»
»Hoppet har vingar, som ej stäckas af tid och
afstånd. Jag ber dig blott: tag dig tillvara för
faran!»
»Den skulle då komma väl sent», anmärkte Martina.
»Vårt hjerta är en farlig advokat!» genmälde Adolf,
leende. »Gyllenpik är en karl som lätt blir farlig för
en ung, känslig qvinna. Jag sade mig det med bäfvan
under den tid du måste lefva i hans sällskap. Måtte ej
ensligheten och påminnelserna af de döda tingen väcka
till lif en känsla, som ovärdigt skulle föraktas!»
»Är det endast detta du fruktar, så var lugn,
min bror! Ett års erfarenhet och mer än tvenne års
eftertanka ha’ lärt mig känna både den, om hvilken
du talar, och mig sjelf.»
»Nå väl», sade Adolf, »jag har nu uppfyllt hvad mina
broderliga pligter af mig fordra och anser mig för
öfrigt ej hafva rättighet att bestämma öfver ett
handlingssätt, som har sin grund i så ädla och rena
motiver, som ditt.»
»Mitt hjerta sade mig detta! Du lägger då inga hinder
i vägen för mig?»
»Tvärtom åligger mig att lemna dig allt det biträde
du af mig kan anse dig behöfva, och jag ber dig endast
betänka dig på i hvilka stycken jag kan vara dig till
tjenst.»
»Nu återstår mig blott Malins bifall, och ingenting
skall störa den tillfredsställelse, som mitt beslut
skänker mig», sade Martina med glädje.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
