Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från flydda dagar. Af Sofie Bolander. (Forts. fr. föreg. häfte, sid. 288.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Malin var sjelf allt för öm och finkänslig för
att icke fullt uppskatta de bevekelsegrunder,
hvaraf Martina lät sig ledas, och som hon äfven
efter sitt giftermål fortfarit att vara sin älskade
beskyddarinnas flitiga sällskap och anlitade förtrogna
vid utdelandet af hennes välgerningar, hade hon till
dess fulla vigt lärt skatta den lycka, som man vinner
genom befrämjandet af andras, hvarföre Martinas
förslag icke mötte något motstånd hos henne.
Sedan Martina sålunda vunnit det bifall till sitt
förslag, som hon åstundade, och från Österbom hunnit
inhämta framgången af hans bemedling hos grefvinnan,
följde Adolf henne till Åkertuna, föregifvande till
hemlighetens bevarande, att han ämnade begifva sig
till en slägtinge i Norrland, för att der tills vidare
qvarstanna.
Det var en bedröflig jemförelse mellan grefvinnan på
Åkertuna, sådan hon nu var, och sådan Martina lärt
känna henne. Denna ädla och ståtliga dam, af hvilken
en gillande blick var en smickrande hedersbevisning
och inför hvars ögon alla sträfvade efter priset af
hennes bifall, satt nu i mörkrets skugga, gömd för
en verld, hvars prydnad och stolthet hon varit.
Vid Martinas inträde räckte hon mot henne sin hand,
hvilken hon fattade och förde till sina läppar,
under det hon försökte framstamma några ord, som
hennes tårar qväfde.
»Jag vet», sade grefvinnan, »att ni behöfver mitt
beskydd och jag besparar er upprepandet af de
anledningar, som förmått er komma att söka det, Det
är ingen skam i dessa tider för den ena att behöfva
den andras hjelp, sedan reduktionen hotar att bringa
oss alla till tiggarstafven.»
»Att erhålla den af er hand, nådiga grefvinna, måste
alltid räknas för en heder.»
Detta svar framkallade en ljusning på grefvinnans
dystra ansigte och hon sade: »Jag tviflar icke på
att ni skall göra er värd min välvilja, under hvilka
förhållanden ni här skall äga det skydd, som är en
ung flicka i er lefnadsställning af nöden, ehuru det
icke kan ske under omständigheter, som i öfrigt passa
för hennes ålder och behof af glädje.»
»O, min glädje skall blifva att ... att ... söka visa
min tacksamhet för den godhet ni täcks visa mig.»
»Ert namn, min fröken, det vill säga ert förnamn,
det vid hvilket ni är van att benämnas?»
»Märta.»
»Märta ... Martina ... Jag skall måhända stundom
komma att förvexla ert namn med detta, emedan en
ung fröken Segerhjelm med detta namn varit i mitt
hus. Skulle Martina Segerhjelm vara er bekant?»
»Nej. Men om hon lyckats tillvinna sig ert bifall,
önskar jag ingenting högre, än att i det fallet kunna
likna henne.»
»Jag hoppas, att det äfven må kunna falla er till
del», sade grefvinnan, nöjd med denna sin skyddslings
första inträde.
Martina, eller som hon här kallade sig Märta, fann
innan kort, att hennes närvaro åstadkom det afsedda
inflytandet på grefvinnans enslighet, så att denna
blef henne mindre tryckande och någon gång lemnade
insteg åt en mindre dyster sinnesstämning. Genom sin
tillmötesgående uppmärksamhet tillvann hon sig hennes
bevågenhet och genom den milda andan af sitt väsende
mildrade hon den skärpa, som eljest insupes under
känslan af oförtjenta lidanden.
En dag, då grefvinnan satt försänkt i smärtan af
sin närvarande belägenhet och minnet af fordna
lyckligare tider, och talade med Martina derom,
inträdde Österbom och lemnade henne ett litet paket,
hvilket ett ilbud från hufvudstaden aflemnat,
hvarefter det begifvit sig på återvägen, utan att
invänta något svar. Grefvinnan lät Martina öppna det,
för att undersöka dess innehåll, hvilket befanns vara
ett juvelsmycke, som Martina igenkände från fordom,
då hon sett det blixtra på grefvinnans bröst.
Grefvinnan tog det, öfverför det noga med fingrarne
och lade det med en suck ifrån sig.
»Hvilket dyrbart smycke», sade Martina.
»Det har förlorat sitt värde», svarade grefvinnan
bittert.
»Stenarne tyckas hafva det renaste vatten och stråla
med den klaraste glans.»
»Ack, fördunklade genom minnet af en nådegåfva!»
Och en suck följde dessa ord.
Martina förstod, att en för hennes stolthet
betungande känsla blifvit uppväckt, och sade ej ett
ord mera. Men i tysthet gissade hon utan svårighet
smyckets historia. Efter en stunds tystnad bad
hon Martina gifva sig ett skrin, förvaradt på ett
hemligt ställe i hennes chiffonier. Martina lydde. Hon
kände skrinet, det var hennes juvelskrin. Grefvinnan
bar nyckeln dertill på ett band vid sin hals. Hon
öppnade det och nedlade smycket under det hon sade:
»Jag skattar mig lycklig att icke mer komma i behof
att bära dig!» hvarefter hon gaf skrinet till Martina,
att åter sätta det på den plats, der hon tagit det.
Martina kände sig liksom böjd i stoftet inför en
stolthet, tillgänglig för sådana sår, och då hon måste
sucka öfver den törnehäck, den så ofta uppreser på
kärlekens gebit, kunde hon icke neka sin beundran
åt de blommor af renare fägring, som sträckte sina
kalkar derofvan.
Genom vanans makt och den förströelse, som Martinas
sällskap skänkte henne, började grefvinnan finna sin
ensamhet mindre tung och att någon gång låta sina
sammanpressade läppar beröras af leendets vingfläkt,
då Österbom en dag inträdde med ett bedröfvadt ansigte
och sade: »Ett bref till nådig grefvinnan.»
»Från min herr son? Österbom känner ju hans
stil?»
»Ack, nådig grefvinna, inte från herr grefven!»
»Hvem skulle eljest tillskrifva mig i min blindhet
och min enslighet?»
»Jag rädes ...»
»Hvad då? Ingen sorgepost, vill jag hoppas?»
»Sigillet är Stora Kommissionens.»
»Stora Kommissionens?» upprepade grefvinnan och
hennes läppar bleknade. »Jaså! Gif fröken Märta
brefvet! Hon skall läsa det för mig. Österbom kan gå.»
Österbom lydde. Märta öppnade brefvet. Det innehöll
en kronofordran på 32,000 riksdaler.
»Åter och åter dessa kronofordringar», utbrast
grefvinnan. »Det finnes för dem inga gränser, intet
slut! 32,000 riksdaler, och detta sedan allt är taget,
hvad vi af gods och egendom hafva haft både i Lifland
och här! Allt, utom detta Åkertuna. Ack, vore ändå
Herman här! Men att reda mig ensam och i mörkret! ...»
Hon lutade hufvudet i handen och blef länge sittande
försänkt i djupa tankar.
»Finnes då ingen räddning att söka, ingen nåd att
åberopa?» frågade Martina.
»Räddning eller nåd? Har din egen slägt rönt
någondera? Du känner icke konungen.»
»Skilnaden mellan eder och min slägt är för stor
att någon likställighet skulle förefinnas. Om min
utarmas, faller blott ett ungträd vid skogsbrynet,
men med eder ett af dessa hägn, som skydda eken och
hindra den att splittras af stormen.»
Grefvinnan log bittert. »Eken vill ej veta af dessa
hägn. Han vill suga safterna från deras rot, att
dermed stärka sig sjelf; vill se platsen afröjd
omkring sig, för att ensam och oinskränkt herrska
på den samma, och förkrossa allt, som närmar sig
omfånget af dess krona. Ungträdet vid skogsbrynet
räddas af sin oskadlighet, för den närmaste grannen
gifves ingen nåd. Från denna stund är jag icke mer
ägarinna af Åkertuna.»
En snyftning förrådde Martinas känslor.
»Gråt icke, Märta!» sade grefvinnan. »Med
rekommendationen af mitt beskydd skall du nog finna en
passande plats och dertill en gladare och angenämare,
än denna.»
»Det är icke tanken på mig sjelf, som frampressar
mina tårar ...»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
