- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 10, årgång 1871 /
318

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från flydda dagar. Af Sofie Bolander. (Forts. fr. föreg. häfte, sid. 288.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

»Hon sjuknade i går i häftig feber, och är i dag
flyttad till södra flygeln, af fruktan att det kan
blifva den gängse, smittsamma rötfebern. Emellertid är
strängt förbud utfärdadt mot hvarje slags gemenskap
mellan denna slottsdel och den af oss bebodda, på
det vi, med Guds nåd, må blifva bevarade från faran
af en så dödlig sjukdom.»

»Måtte Gud nådigt derifrån bevara oss!» sade konungen
och lemnade rummet.

Då han passerade vaktsalen, varseblef han ett
fruntimmer, som vid hans åsyn gick honom med
säkra steg och värdig hållning till möte och sade:
»Lyckan gynnar mig, att jag här äfven träffar ers
majestät! Jag skall då på samma gång få nedlägga
offren af mitt hjertas tacksamhet för båda deras
majestäters fötter!»

Karl betraktade henne uppmärksamt och med förundran,
derpå sade han: »Grefvinnan Agathen, om jag ej
bedrager mig?»

Grefvinnan – ty det var verkligen hon – gjorde en
jakande åtbörd. »Föremålet för er nåd.»

»Haf godheten gifva mig den angelägenhet, som för
er hit, något närmare tillkänna, men dessförinnan»,
tillade han, då han såg en färgskiftning på hennes
ansigte och en svigtande lutning i hennes hållning,
»gif er tid att hämta er, och låt mig föra er in till
hennes majestät, min fru moder!»

»Jag önskar ingenting högre, och kunde ej träffa
det lyckligare, sedan jag förgäfves sökt företräde
hos ers majestät sjelf», sade grefvinnan och tog
konungens hand, som han räckt henne för att stödja
hennes vacklande steg.

Inkommen till enkedrottningen förde han henne till
en stol och sade: »Hennes majestät tillåter er utan
tvifvel att återhämta edra krafter, hvaraf ni synes
vara i behof.»

»Jag tackar!» sade grefvinnan i det hon lemnade hans
hand och återtog sin upprätta ställning. »Sorger
och bekymmer hafva väl försvagat mina krafter,
men tacksamheten återger mig dem inför mina höga
välgörares ögon! Försmå icke dessa tårar, som känslan
af ers majestäts nåd afpressar mig, denna nåd, som
gifvit lugn åt mina gamla dagar och utan hvilken min
återvunna syn ej skulle varit annat än det bortryckta
täckelset öfver min nöd och fattigdom.»

»Jag förstår er icke, min grefvinna», sade konungen
helt brydd. »Ni talar om saker, som jag icke känner.»

»Det är omöjligt! Men om så vore, tillåt mig
påminna er om eftergiften af den sista till mig
ställda kronofordran på trettiotvåtusen daler
silfvermynt, hvilkas erläggande skulle bringat mig
till tiggarstafven.»

Konungen blef i högsta grad förlägen och stammade
rodnande: »Eftergift, eftergift? ...»

»Eller hvad namn behagar ni gifva detta mig
tillställda qvitto på en skuld, som jag icke förmådde
betala, och för hvars utkräfvande man redan börjat
taga min egendom i mät? Dock, hvad gör namnet emot
handlingen, som i alla tider skall heta kungligt
ädelmod?!
O, ers majestät, jag önskar, att ni ett
ögonblick kunnat känna tyngden af den börda, som ni
lyftat af min åldriga skuldra, och att ni kunnat
räkna suckarne af de många fattiga på Åkertuna,
hvilkas understöd torde upphört med en ny ägare,
för att er tillfredsställelse måtte vara så rik,
så fullbräddad som ni förtjenar.»

Konungen stod som på glödande kol, men grefvinnan
märkte det icke utan fortfor, vändande sig till
enkedrottningen:

»Och ni, nådiga drottning, hvilket prof på kunglig
frikostighet har jag icke af er emottagit? Detta
smycke, som ni först betalt och sedan låtit återställa
mig, skall aldrig af mina ögon skådas utan hågkomst
af ert ädelmod. Välsignelsen af sådana godhetsprof,
som jag af deras majestäter erfarit, skall förstumma
bitterheten af mången klagan bland landets barn och
bringa himlens frid öfver deras dagar.»

»Det fägnar mig, min grefvinna, att återse er i
Stockholm», sade enkedrottningen. »Er syster, fröken
Greta, har sagt mig, att ert tillstånd varit mycket
svagt. Jag hoppas emellertid, att ni icke haft någon
gemenskap med henne sedan er ankomst hit.»

»Frukta icke ett sådant brott mot den försigtighet
ers majestät låtit föreskrifva. Först sedan jag här
atbördat mig den skuld, tacksamheten lagt på mitt
hjerta, skall jag känna mig fri att uppfylla de
pligter jag i öfrigt äger.»

»Ni lugnar mig således i afseende på min farhåga
för smitta; men jag tillråder grefvinnan att äfven
för sin egen del iakttaga försigtighet!» sade Hedvig
Eleonora.

Grefvinnan betraktade henne förvånad. Hon visste icke
huru hon skulle tyda detta främmande och afvisande
bemötande af hennes tacksamhet, ej heller det
besvärade i konungens hållning. Sedan hon frågat sig
sjelf om den möjliga anledningen dertill, sade hon:
»Om betygandet af min djupa erkänsla synes komma
sent inför deras majestäter, är det emedan jag i
mitt mörker och min enslighet hvarken funnit en öppen
väg eller värdig tolk derför. Med min återvunna syn
är detta förändradt, och den första gång jag vågat
utsätta mina ögon för luftens inverkan har det skett
för att få hugna dem med mina höga välgörares åsyn.»

»Den välgerning, ni tillskrifver mig, är mig obekant»,
sade konungen och vände sig mot fönstret.

»Hans majestät konungen tyckes önska ett slut på
detta uppträde, tillönskande eder, liksom jag, all
lycka och välgång!» sade Hedvig Eleonora. »Men ännu
en gång: Akta er för att besöka Greta, om ni vill
undvika faran att blifva smittad och dö.»

Grefvinnan drog sig härvid stum och förvånad tillbaka,
utan att kunna förklara för sig orsaken till detta
oväntade bemötande.

Efter hennes bortgång blef Karl stående tankfull
och orörlig vid fönstret, tills han slutligen med
halfqväfd röst frampressade: »Min gemål! ... Det
är välsignelsen af din godhet, som skall förstumma
förbannelserna öfver mig! ... Nej, intet öre skall
fråntagas dig af det anslag jag åt dig bestämt! Förr
ville jag sjelf sakna medel till landets behof!» Och
med dessa ord lemnade han rummet och sin ingalunda
belåtna moder.

Förtrytelsen stod tecknad i hvarje hennes drag; men,
såsom läsaren lätt inser, var den af sådant slag,
att den måste sväljas i tysthet, hvilket
gjorde den ännu bittrare. Hade fröken Greta
nu än varit tillgänglig för hennes förtroende, så
hindrade dock beskaffenheten af det samma henne
från att nedlägga det i dennas sköte. I denna
belägenhet lemna vi henne, för att i stället
följa grefvinnan Agathen till Segerhjelm – som vid
sitt namn nu fästat ryktets ära – för att af honom,
såsom Martinas giftoman, formligen för sin son
anhålla om hans samtycke till ägandet af hennes
hand – en bön, hvilken icke rönte något afslag.

Af fröken Greta, hvilken grefvinnan derpå besökte, blef
hon till fullo styrkt i den vaknade insigten
om sitt misstag
rörande den kungliga gifmildheten. Det fanns,
sade den förstnämda, blott en person, som den kunde
tillskrifvas, och till
denna försummade icke grefvinnan att hembära sin
tacksamhet.

Ulrika tillät henne dock icke komma långt i det
kapitlet, innan hon afbröt: »Den som fått på sin
lott den sälla pligten att öfva hjelp, bör känna sig
tacksam för lyckan att hafva blifvit hänvisad till
ett föremål så värdigt deltagande och välvilja, som
jag i er träffat, hvarföre jag icke kan tillräkna mig
som förtjenst, hvad som egentligen ger mig ett nöje.»

»Så kan endast ädelmodet tala! Men tillåt
mig fråga hvem som kunnat väcka ert deltagande
för den blinda, den för verlden döda enkans
bekymmer och sorg, och uppkallat er godhet till
hennes räddning?»

»Hvem? ... Förlåt, min grefvinna, att
jag lemnar denna
fråga obesvarad af fruktan att förråda en hemlighet,
som grannlagenheten torde önska att bevara.»

Grefvinnan frågade ej mera, men en röst inom henne
sade hvem hennes förespråkarinna varit, och hon lemnade
Stockholm med namnet Segerhjelm så djupt intryckt i
sitt hjerta, som hade det varit ditristadt med sexton
anors kraft.

Efter några dagar öfverlemnade Karl sjelf till sin
gemål ett gåfvobref på Karlberg, emedan, som han sade,
han hoppades att stället, i anseende till dess närhet
till hufvudstaden och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:27:30 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1871/0322.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free