Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. XXIV. Rutger von Ascheberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vägen åt Kussow, dit han trodde att Ascheberg åter
begifvit sig. Han märkte dock snart sitt misstag och
skyndade då tillbaka mot Schlockau. Men Ascheberg
hade under tiden fått så stort försprång, att han
hunnit öfverraska och förstöra äfven ett fjerde
polskt regemente samt jemväl hunnit nära Schlockau,
då ban uppnåddes af de polska trupperna, hvilka
likväl tillbakakastades. Då Czarnecki kom fram
med sin hufvudstyrka, blef han endast vittne till,
huru Ascheberg drog sig i säkerhet inom det af en
svensk besättning innehafda Schlockau. Polackarne
hade härvid förlorat 3,000 man, 3,000 hästar och en
mängd förrådsvagnar, hvilket allt föll offer för
elden eller svärdet. Ascheberg sjelf medförde ett
byte af 31 fanor och 1,200 hästar, under det hans
egen förlust varit nästan ingen. I sin glädje öfver
denna seger fäste Carl Gustaf högtidligen sitt eget
skärp med vidhängande värja på den oförvägne krigarens
skuldra samt förärade honom dessutom en guldkedja om
2,000 dukaters värde och ett preussiskt jordagods.
Emellertid hade Sveriges plötsliga uppväxt till en
stormakt och dess söners kraft att äfven med vapenmakt
bibehålla denna ställning uppväckt de andra makternas
afund, såväl som deras fruktan att vår verldsdel
skulle ständigt komma att störas af den krigslystna
nation, som nu tycktes vilja i en ny form upprepa
sin historia från den tid, då hon genom vikingatåg
brandskattade och underlade sig länder och folk, öfver
hvilka vikingscheferna satte sig till konungar, under
det att de gjorde sina krigare till hirdamän, hvilka
de rikt förlänade, och sålunda skapade nya, mäktiga
adelsslägter, hvilkas namn återfinnas i de flesta
europeiska kustländers genealogiska register. Ryske
czaren ville framför allt icke tillåta, att Sverige
stadgade ett starkt Polen, och inbröt i Lifland,
medan tyske kejsaren understödde med hjelptrupper
polackarnes egen konung, Johan Casimir. Såsom vanligt
på den tiden, anknöt Danmark sina förbindelser med
Ryssland, alltjemt afundsjukt på Sveriges tillväxande
makt i norden samt fruktande dess nära förbund med
Holstein, och rustade sig till ett fredsbrott. Äfven
de protestantiska tyska furstarne, och i synnerhet
Brandenburg, började intaga en tvetydig hållning,
afundsjuka som jemväl de voro öfver, att Sverige
skulle vara den främsta protestantiska makten,
men framför allt öfver, att Sverige ägde tyska
landsdelar. Förhållandet till Holland var retligt,
emedan detta land insåg de svenska planerna att göra
den nordiska stormakten mäktig äfven på hafven och
af denna anledning fruktade för sin handel. Sjelfva
den gamle bundsförvandten Frankrike var ljum, för att
icke säga kall, derföre att Frankrike alltjemt hade
sin skärpta blick riktad på Ryssland, mot hvilket
Polen skulle bilda en förmur, och med rätta befarade,
att om Sverige utmattade Polen, skulle detta bli
ett lätt rof för sina grannar. Frankrike räknade
dessutom både Sverige och Polen till sina politiska
vänner och kunde derföre endast med ledsnad åse,
huru de söndersleto hvarandra och gjorde hvarandra
svaga, i stället för att de borde öka sin styrka genom
ömsesidigt förbund. Frankrikes ifriga framställningar
om, att Sverige skulle lefva fredligt med Polen,
brydde derföre ej heller ringa Carl Gustaf.
Med hemlig glädje mottog konungen också underrättelsen
om, att danske konungen Fredrik III infallit i
Bremen, dit Ascheberg skickats, för att, såsom det
hette, värfva fyra kompanier till sitt regemente,
men i sjelfva verket för att iakttaga fienden. Carl
Gustaf Wrangel rensade dock snart landet, förutom
Bremer-Vörde, der danske öfversten Eggerick var
kommendant. Denna plats befalldes Ascheberg nu att
inspärra. Men han behöfdes snart hos konungen, som
ville sjelf gå anfallsvis tillväga mot Danmark,
och ersattes vid Bremer-Vörde af generalmajor
Arnsköld. Ascheberg anlände nu med sitt manskap till
konungen, aftonen förrän tåget öfver Bält skulle
verkställas. Under detta militäriskt sällsamma tåg
var han vid konungens sida; fick med sitt regemente
göra första landstigningen på Langeland, Laaland och
Falster, der hären samlades; fick efter ankomsten
till Seland af Kjöges magistrat emottaga denna
stads nycklar; tillfångatog vid en rekognoscering af
Köpenhamn tvenne kompanier ryttare och sammanträffade
åter med konungen i Roskilde, der freden slöts,
hvarpå
genast följde en upplösning af det mot Sverige riktade
förbundet mellan Danmark, Österrike, Brandenburg och
Polen.
Våra historieskrifvare rörande denna tiden
äro af motsatta åsigter angående det nya fredsbrott
med Danmark som sedan inträdde. Fryxell säger, att
Carl Gustaf, drucken af sista tidens utomordentliga
framgångar, sväfvade i en svindel af den krigiska
ärelystnadens högt flygande drömmar och förhoppningar
och ansåg Danmarks eröfring så säker, att han ej
kunde motstå begäret att för vinnandet af detta pris
skrida till ett nytt krig. »Då Danmark eröfrats»,
sade han i sittande råd, »skall ingen mera våga ett
försök att åter upphjelpa danske konungen på dess
tron. Jag blir herre öfver ingången till Östersjön,
och alla folk nödgas att för handelns skull söka
min vänskap.» Det synes oss ligga ett framtida
fredsprogram i dessa ord. Carl Gustaf trodde,
och många dela äfven denna tanke, att Danmark ej
skulle låta sig nöja med Roskilder-freden. Det,
eller snarare dess furste, var ännu icke tillräckligt
nedbrutet. Brandenburg, embryot till det nuvarande
mäktiga Preussen, var att frukta, och om Carl Gustaf
gaf Danmark tid att skapa en ny fyrdubbel allians
med Ryssland, Polen och Brandenburg mot Sverige,
så kunde han med skäl befara, att den kamp, vårt
land skulle hafva att utstå, skulle bli svårare,
kostsammare och kanske mer förtviflad, än om han nu
skyndade att först slå Danmarks konung och sedan,
såsom han en gång yttrade, »sätta en gräns for den
brandenburgske kurfurstens planer, hvilka ingen kände
så väl som han». Det var förderfligt att Sveriges
maktställning måste vinnas på Danmarks bekostnad;
men man bör erinra sig, att den dansk-tyska adeln och
det dansk-tyska konungahuset städse sökte att begagna
hvarje tillfälle till att genom allianser med andra
stater försvaga Sverige. Dettas egen säkerhet kräfde
en energisk politik. Carl Gustaf räknade dessutom för
utförandet af sin plan om Nordens enhet på Danmarks
allmoge. »Danmarks ofrälse stånd», sade han i
rådet, »skola troligen understödja saken; ty de
komma derigenom i åtnjutande af den högre frihet,
Sveriges ofrälsestånd nu äga.» Inom landet syftade
konungen på att genom segrar stärka konungamakten
och inskränka den mäktiga adelns alltför stora
anspråk.
Till de föreställningar mot det
nya danska kriget, som
gjordes af en del af den högre adeln, bland annat af
sjelfva Wrangel, lyssnade derföre icke Carl Gustaf,
hvaraf det blef en naturlig följd, att han heldre
gaf sitt förtroende åt de dådlystna män, som till
och med älskade kriget för krigets egen skull och
hade sin glädje i djerfva soldatbragder. Bland dessa
var Ascheberg, som också steg allt mera i konungens
ynnest. Då konungen derför beslöt sitt nya fälttåg
mot Danmark, bemäktigade sig Ascheberg, som stod på
Jutland, Skanderborg samt ön Als med Sönderborgs
slott. Men brandenburgarne under Fredrik Wilhelm,
som skyndade Danmark till undsättning, belägrade
honom der. Öfverste Ascheberg försvarade sig dock så
länge och väl, att han kunde utan kapitulering rädda
hvarje man af sina tio kompanier och med dem begifva
sig till konungen, som belägrade Köpenhamn. Han
deltog derpå i den blodiga, olyckliga stormningen af
danska hufvudstaden, hvarvid han svårt sårades af
de vid Österport stående holländarne, hvilka äfven
understödde Danmark, för att hindra Sverige från att
bemäktiga sig båda stränderna vid Öresund, dermed
beherrska Östersjön och sålunda skada den lifliga
holländska skeppsfarten i dessa farvatten. Ascheberg
måste bäras ur striden i ett nästan hopplöst
tillstånd. Sedan han någorlunda tillfrisknat, följde
han prinsen af Sultzbach, som skulle bemäktiga sig
ön Möen, å hvilken Ascheberg fick högsta befälet,
det han ock innehade vid konungens inträffade död.
Alldenstund fred nu slöts, kunde Ascheberg, som i sex
år varit borta från sitt hem, afresa till Hessen, för
att afhämta hustru och barn. Hans kavalleriregemente
blef indeladt på Bohus län, så att han skulle flytta
dit. Men vid sin ditkomst med familjen erfor han,
att hans tappra regemente var upplöst, manskapet
öfverfördt till Tyskland och han sjelf utan både
befattning och lön, fastän han i nitton år tjenat i
svenska hären, deltagit i nitton fälttåg och bevistat
tolf fältslag,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
