Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. XXIV. Rutger von Ascheberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nämligen: vid Nördlingen, ett i Lothringen, tvenne
vid Rheinfeltz, ett vid Wittevejer, vid Oxenfeld,
Wolfenbüttel, Schweidnitz, Jancowitz, Leipzig, Columb
och Warschau; stridt med vid flera stormningar och
belägringar; utfört en mängd ströftåg, under hvilka
allena han bemäktigat sig två generaler, femtiotvå
andra officerare, öfver sextusen meniga (dödade eller
tillfångatagna), femton standar, tjugutre fanor och
fem par pukor. Smärtsamt träffad af detta bemötande
från förmyndareregeringens sida, beslöt Ascheberg
att begära sitt afsked och lemna Sverige. Han
begaf sig för detta ändamål till Stockholm, der
regeringens ledamöter dock öfvertalade honom att mot
ett jemförelsevis ringa expektansarvode qvarstanna
i riket.
Fyra år derefter fann man användning för honom. Staden
Bremen vägrade att hylla Sveriges konung, dertill i
hemlighet uppmanad af de alltid afundsjuka främmande
makterna. Regeringen ansåg sig sannolikt skola
nödgas att gripa till svärdets dom. Ascheberg
utnämdes till generalmajor vid kavalleriet och
fick befallning att under Wrangels öfverbefäl
med en del af armén begifva sig till Pommern och
derifrån vidare till Bremen. Staden kringrändes, då
borgmästare och råd slutligen togo skeden i vackra
hand och underkastade sig hyllandet af den svenske
konungen. Ascheberg återvände sedan med svenska
trupperna till Landskrona.
Nu åtnjöts ett sexårigt fredstillstånd utåt, hvarunder
Ascheberg framryckte på befordringarnes bana till
generallöjtnant. Carl XI besteg tronen, då ett af
dessa för Sverige så kritiska tillfällen inträffade,
ur hvilka det städse genom Guds skickelse samt
kraftiga mäns rådighet och mod
räddats, besannande det vackra ordspråket: »när
nöden är störst, är Guds hjelp närmast». Konung
Ludvig XIV i Frankrike hade börjat krig med Holland,
och nästan hela Europa hade med anledning häraf
kommit i rörelse mot Frankrike. Detta åberopade
sitt gamla förbund med Sverige, hvilket äfven
skyndade att angripa Brandenburg, for att draga dess
trupper ifrån Rhen. Svenska hären led härvid, under
Wrangel, mot kurfursten Fredrik Wilhelm nederlaget
vid Ferbelin. Alla de makter, för hvilka Sveriges
stormaktsställning var en alltid skärande nagel i
ögat, sammansvuro sig nu emot det och bildade ett förbund i afsigt
att nedbringa det till den underordnade ställning, det
innehade före trettioåriga kriget. Dessa makter voro:
tyska riket, Holland och det då för tiden i nordisk
söndringspolitik »görande» Danmark, hvaraf syntes,
att Carl X Gustaf hade rätt, då han ansåg sig böra
fortfarande frukta för den danska konungapolitiken. Af
de nämda fienderna var för ögonblicket Danmark
den farligaste, hvarföre äfven den unge konungen
beslöt att främst försvara landets gränser mot
danskarne. Ascheberg utsågs till general och fick
befallning att taga vården om det hotade Bohus län och
att besörja nordvestra arméns proviantering. Inom
en månad voro magasinerna fullt färdiga i Göteborg,
Marstrand och Wenersborg, krigsfolk sammandraget i
Bohus län mot norska gränsen, som då äfven var det
Norge beherrskande Danmarks gräns, och allt på bästa
sätt ordnadt. Snart ryckte också Danmarks ståthållare
i Norge, grefve Ulrik Christian Gyldenlöwe, med
sextusen man öfver Svinesund och uppställde sig
framför Strömstad, hvarifrån han ämnade att tränga
förbi Qvistrum till Saltkällan. Men Ascheberg hade
intagit en god och under Erik Dahlbergs ledning
befästad ställning vid Qvistrums bro, från
hvilken han hejdade fienden och tvang denne att
med förlust draga sig tillbaka till Norge. Sålunda
afböjdes genom Aschebergs raskhet och rådighet
ett farligt infall inom våra gränser.
Befälet på denna kant togs dock snart från Ascheberg och
uppdrogs åt generallöjtnant Mörner samt generalmajor
Sperling. Danmark ville nu koncentrera sitt angrepp
mot södra i stället för vestra delen af Sverige,
hvarigenom Skåne hotades. Ditåt begaf sig nu den
unge konungen, åtföljd af Ascheberg, hvars i
härnader pröfvade blick och erfarna omdöme han så
väl behöfde. Danskarne landstego på tvenne olika
punkter, nämligen: under amiral Tromp vid Ystad och
under konung Christian V sjelf, som hade 16,000 man
hos sig, vid Helsingborg. Denna stad, Landskrona och
Christianstad gåfvo sig snart åt den danske konungen,
mot hvilken den svaga svenska armén ej kunde göra
något kraftigt motstånd. Från Christianstad ville
Christian rycka in i Halland och segrande genomila
denna provins, för att kunna förena sig med sin norska
armé och sedan med
 |
En uppvaktning hos kejsaren af Japan – Mikado – då han förr lät se hela sin person. (Tillhör art. "Himlens Son", sid. 330.) |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
