Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om den venetianska glashandteringen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tidens förlorade hemligheter – bevisar, att de äro
värdiga efterföljare af en Barovieri och en Miotti,
en Segusi, Barbini och den legion konstnärer, hvilkas
snille förvärfvade åt dem sjelfva ett öfver hela
verlden utbredt anseende, samt dertill rikedom och
ära åt den aktade republiken.
»Glasblåsarekonsten», såsom man ända till
närvarande tid kallar den, blef förd till öarna af
de flyktingar, som nedslogo de första pålarne till
den af hafvet omfamnade staden och lade grundmurarne
till Venedig. Då man erinrar sig, att romarne voro
de första, som lärde denna konst af fenicierna,
och att Roms glasfaktorier ända till kejsardömets
fall utmärkte sig framför Syriens och Egyptens, så
har man intet skäl att betvifla, att invånarne i de
mest blomstrande städerna i romerska riket, då de
vid tiden för barbarernas infall lemnade de samma,
i sitt hufvud och sina fingerspetsar togo med sig
denna nyttiga, blott af skönhetssinne, färdighet och
de enklaste materialier beroende konst.
Deri första bestämda underrättelsen härrör emellertid
från år 1090. Från denna tid till 1291 tilltogo i
betydenhet
glasfaktorierna och glasugnarne i Venedig så hastigt,
att det stora rådet – vare sig derföre att staden ofta
var utsatt för eldsvådor, eller för den egendomliga
färgglansen i Muranos atmosfer – lät förlägga
dem alla till denna ö, hvilken då betraktades som
förstad till Venedig. I det Correr’ska muséet är
Mariegola del Fioleri de Muran förvarad, hvaraf
vi se, hvilka lagar tjenade till rättesnöre för
detta konstnärsfolk, hvilket för de republikanska
aristokraterna var lika dyrbart som deras egen
makt, hvilka företrädesrättigheter man beviljade
det och med hvilka straff det hotades. Folket var
indeladt i fyra klasser: 1) glasblåsare; 2) spegel-
och fönsterglas-tillverkare; 3) perlmakare samt 4)
stång- och emalj- eller smältglas-arbetare.
Förskräckliga voro de straff, som drabbade den,
hvilken i denna konst undervisade någon annan än en
inföding på ön. Flydde han med sin konst till ett
främmande land, så blef han uppfordrad att, utan
vidare uppskof eller invändning, återvända; lydde
han icke, så blefvo hans närmaste anhöriga kastade
i fängelse. Fortfor han likväl att icke hörsamma sin
pligt
mot republiken, så affärdades en hemlig agent att
döda honom.
Det är svårt att erhålla visshet om, när de första
emaljerna i Venedig förfärdigades; säkert är dock,
att i elfte århundradet venetianerna af byzantinska
konstnärer lärde fulländningen deraf och visade sig
vara så dugliga lärjungar, att »de, hvilka sålde
emaljer såsom ädelstenar, pliktfälldes till tusen
dukaters böter och dömdes till tvåårigt fängelse».
Icke mindre vigtiga voro de dem förlänade
privilegier. Så hade Muranos borgare rättighet till
republikens första embeten. Samtliga glasblåsarne
fingo bära en vasina di coltelli, d. v. s. tvenne
knifvar i en skida. Hvarken bargellon eller sbirrerna,
ja icke ens deras förmän, fingo landa på ön; endast
infödda embetsmän kunde fängsla en borgare och
öfverlemna honom åt domstolarne. Men det förnämsta
privilegiet hade kommit glasfabrikanternas och
fabriksmästarnes döttrar till del, i thy att dessa
fingo gifta sig med venetianska patricier och att
deras barn ärfde fadrens rang – ett privilegium,
som, om man tager aristokraternas afundsjuka och
ståndsfördomar i betraktande, gifver ett betydelsefullt
vittnesbörd om den aktning, glasblåsarekonsten
åtnjöt.
Hela 16:de och 17:de århundradena igenom blomstrade
glasindustrien och gjorde framsteg, och den
»aktade republiken» njöt deraf en årsinkomst af
åtta millioner dukater. I 18:de århundradet aftog
denna blomstring i viss mån, och med republikens fall
förföll äfven denna industri, liksom allt annat, helt
och hållet. Österrikarne uppmuntrade naturligtvis
Böhmens, Steiermarks och Kärnthens fabriker och
betraktade dessutom muranesernas statuter och bolag
som farliga i politiskt afseende. Många af mästarne
utvandrade till andra länder och togo med sig sin
magiska konst. Med undantag af perlfabrikationen –
en gren, hvari Venedig alltid försvarat sitt företräde
– var glasblåsningskonsten der en tid alldeles glömd.
År 1836 föresatte sig Lorenzo Radi och Francisco
Torcellan – båda muraneser – att åter upptäcka de
förlorade hemligheterna af de materialier, hvaraf
emaljerna förfärdigades, och den ännu svårare
smältningskonsten. Ar 1840 erhöllo de af den
venetianska akademien den stora
 |
Polovradj-grottan. (Tillhör texten sid. 338.) |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
