Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om den venetianska glashandteringen. - Zigenarflickans dröm. Maximilian Axelson.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
guldmedaljen för sina guld- och silfverarbeten, och den nu
i Muranesiska museet befintliga samlingen från dessa
mästares faktorier betraktas af verkliga kännare
såsom i alla hänseenden jemförlig med, ja, delvis
öfverträffande de gamles arbeten i denna väg.
Till lycka för dessa ihärdiga män blefvo deras
ansträngningar bekanta för doktor Salviati, en
företagsam och konstälskande rättslärd, som med
värme omfattade den af Zannetti hyllade tanken,
att åtminstone i ett hänseende återupprätta staden
Venedigs anseende. Sedan man, efter många försök och
undersökningar, slutligen lyckats upptäcka de gamles
prisade metoder för emaljernas förfärdigande, behöfdes
ytterligare blott ett steg i den rätta riktningen:
man måste ditlocka konstnärer, som förstodo att
använda dem. Salviati öppnade för detta ändamål
en mosaik-skola, utvalde de bästa konstnärerna
vid den venetianska akademien, tillkallade en af
de utmärktaste musivarbetarne i Rom och grundade i
skolan en särskilt klass för arbetare.
Så snart Salviati hade vunnit en fullt betryggande
grundval för sina musiv-verk, vände han sin
uppmärksamhet till återupplifvandet af glasblåseriet
och öfverträffade i denna gren sina varmaste
beundrares förväntningar.
I adertonde århundradet hade denna konst gått så helt
och hållet förlorad, att Giuseppe Briatie, för att
åter upptäcka några af hemligheterna, tog tjenst å ett
glasbruk i Böhmen; efter sin återkomst erhöll han af
republiken uteslutande monopol på glasfabrikationen,
hvarjemte en lag utfärdades, som förbjöd allt
införande af främmande glas i Venedig. Hans fabrik
ägde bestånd till år 1790, efter hvilken tid, i fall
vi undantaga några af Domenico Bussolin anställda
lyckliga försök, glasblåsningskonsten syntes hopplöst
förlorad. Ännu i Juni 1866 talar hr Chaffers, i
sin afhandling om det äldre venetianska glaset,
såsom om det ej vidare fanns någon förhoppning
att kunna frambringa sådant. »Metoderna att
förfärdiga fasoneradt glas», säger han oss »hafva
ända hittills förblifvit oupptäckta, och alla försök
till imitation hafva varit fruktlösa.» Han talar om
den rika safirfärgen såsom förlorad och meddelar en
afbildning af en bägare, hvilken
man betraktade såsom den enda i sitt slag och för
hvilken betaltes 6000 fr. Men i närvarande ögonblick
har saken erhållit en helt annan vändning. Nu kan man
förelägga Antonio Seguso eller Antonio och Giovanni
Barovier hvad föremål som helst af gammalt venetianskt
glas och de skola framställa ett sådant med alla
dess fullkomligheter samt äfven, om man så önskar,
med alla dess ofullkomligheter, och derpå öfverlemna
åt konstvännen en under hans egna ögon förfärdigad
kopia, som i färg, form och vigt är fullkomligt lika
med originalet!
Priset på dessa arbeten måste nödvändigt vara högt,
då det, liksom med porslinet, ofta händer, att ytan
erhåller en remna i ugnen, efter att målarens arbete
är fullbordadt; men vid ett sådant förhållande kan man
med Ruskin med skäl utropa, att det är oförsvarligt
att öda så mycken tid och så utomordentlig skicklighet
på ett så bräckligt material. Tecken att man äfven
börjar se hela denna vackra handtering ur sådan
synpunkt saknas icke. Det är ock på flera andra
områden, som i vår tid skönheten offras för nyttan. Få
konstnärliga yrken, om ens något, äro dock så grymma
mot sina skickligaste utöfvare, som glasfabrikationen,
och ur denna synpunkt vore dess upphörande föga att
beklaga. Den starka hettan verkar nämligen så menligt
på ögonen, att ett mycket ringa antal personer framför
ugnsmynningarne uppnått sitt fyrtionde år.
Oaktadt denna omständighet vore det dock beklagligt,
om man endast af ekonomiska skäl skulle förvandla
Murano-ateliern till en blott simpel glasfabrik;
ty derigenom skulle man förneka den venetianska
glasblåsningskonstens anor och glänsande historia
samt tillintetgöra alla dem, hvilka, trots dermed
förbundna faror, med en hög och allvarlig hänförelse
egnat sig åt denna konst. Det skulle då ej heller
dröja länge innan den i glasblåseriets ädlaste
alster uttryckta konstnärsandan finge vika för det
medelmåttiga glasblåseriets dussinarbeten, eller,
med andra ord, innan konsten finge nedstiga från
sin med utomordentligt tålamod tillkämpade höjd
till den fabriksmessiga industriens flacka område,
der ingenting tilltalar själen, men der den sanningen
oemotståndligast låter höra sig, att »menniskan lefver
icke endast af bröd».
Zigenarflickans dröm.
Uti den tysta, dunkla natt
den unga slumrande Zinara
ses hvila sina ögon klara,
af dagens långa vandring matt.
Hon drömmer. Ack, i drömmens land
hvad underverk, hvad bilder sköna!
Hvad ljufva känslor hon får röna,
befriad ifrån alla band!
Med gyllne smycken i sitt hår,
i sköna, sida purpurkläder
in i palatsets sal hon träder
och der beundrad, firad går.
Hvad rikedom, hvad glans, hvad prakt
i dessa marmorsalar höga!
Att tjusa både själ och öga
allt äger här en sällsam makt.
På läckerheter utan tal
den furstligt rika taffeln bjuder,
musiken från balkongen ljuder,
att mildt förjaga hvarje qval.
Men qvällen kommer, och i dans
de unga sväfva fram i salen.
Zinara drottning är på balen
– den skönsta i de ungas krans.
»Hör», unge riddar’n hviskar, – »hör:
Blif min, förtjuserska, du ömma!
Kom, kom med mig, att svärma, drömma:
blif lycklig sjelf – och lyckliggör!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
