Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Äfventyr i Guyana.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bättre göra, än att ta’ den i närmare
ögonsigte. Hvilket underbart färgspel, från
mörkaste till ljusaste grönt, från purpurrödt till
svagaste skärt, från glödaste orange till mattaste
gult. Der reste sig palmer och fikonträd, pisanger
och bananer och mellan trädgrenarne flätade lianer
blomstersmyckade girlander, som sakta gungande för
vinden spredo omkring sig en berusande doft. Jag fick
just smak på att plocka mig några fikon – så trängde
jag mig allt längre fram, det herrliga skådespelet
omkring mig förtog all tanke på fara, all fruktan för
att jag ej skulle hitta tillbaka. På så sätt hade jag
arbetat mig några hundrade steg in i skogen, då marken
plötsligen gaf vika och jag sjönk ned till medjan i
dy. Med möda arbetade jag mig upp och skulle nu börja
återvägen. Visserligen tyckte jag mig rikta kosan åt
det väderstreck jag var kommen ifrån, men ingenstädes
kunde jag finna fast mark, och hållande mig i
öfverhängande trädgrenar sökte jag på detta sätt
vandra framåt; huru lång sträcka jag på detta sätt
tillryggalade vet jag icke. Uttröttad, badande i
svett, klängde jag mig upp och satte mig på en gren,
på så sätt hvilande mig en stund – var det kanske
mitt öde, att icke finna någon utgång, att kanske
allt mera fördjupa mig i skogen, att omkomma der. –
Plötsligen fick jag en idé. Trädet intill mig var
högt och nedifrån och upptill fullsatt med grenar;
utan svårighet nådde jag dess topp och till min stora
glädje såg jag den nyss lemnade savannen breda ut
sin sammetsgrönska. Det dröjde icke länge innan
jag var nere igen, fann omsider fast
mark, och snart låg skogen bakom mig. De upphängda
benkläderna voro nu torra, stöflarna likaledes, hvarpå
jag drog utaf mig de gråa, trasiga fångkläderna
och gjorde min toilette. Hvilket nöje jag kände,
att på en gång vara fri och klädd som en fri man,
kan ni föreställa er. Jag fattade bössan, och med
den på axeln började jag åter min vandring. Till
höger om savannen låg en hög vass, i hvilken jag
såg några kanariefåglar flyga ned. Åt detta håll
begaf jag mig. Det skulle vara en lust, tyckte jag,
att skjuta några fåglar. Jag måste begifva mig långt
in i vassen, för att skrämma
upp dem. Plötsligen kände jag mig hårdt fattad i
foten. Vändande mitt hufvud såg jag svalget af en
oerhörd orm; med ett språng åt sidan befriade jag mig,
men ormen rusade efter, högg mig i låret och klämde
det som i ett skrufstäd. Med bösskolfven gaf jag
den nu ett slag i hufvudet, så att den släppte sitt
tag. Då reste den sig upp med öppet gap, för att sluka
mig. Som en blixt satte jag bössmynningen emot den och
tryckte af. Ormen låg orörlig vid mina fötter. Utan
att veta om den verkligen var död, störtade jag mig
bort. Jag hann dock icke långt. En brinnande smärta
i min fot tvingade mig att stanna. Borta i fjerran
såg jag en rök stiga upp, åt detta håll sökte
jag nu att släpa mig; men snart fattades jag af ett
sorts delirium – jag förlorade sansen.
»Då jag åter vaknade upp, låg jag på ett sjukhus
i Zogaln och jag hörde, innan jag föll i ny vanmakt,
huru man rapporterade mig såsom död inför den franska
myndigheten, hvilken redan i gräsöknen varit mig på
spåren och som också gripit samt fört mig som ertappad
rymling till sjukhuset, der man nu dömde mig af med
lifvet.
»Men min stund var ännu icke slagen, ser ni –
likväl hade jag den vanmakten att tacka för, det man
strök ut mitt nummer från de lefvandes antal. Från
den stunden räknar jag mig vara född på nytt och
har sedan dess fört en jägares fria lif. Min första
gång ifrån sjukhuset var till vassen vid savannen,
der jag fann blott skelettet qvar af ormen. Det var
af en tjuguåtta fot lång orm.«
»Ni mätte den väl med en jägares måttstock?»
»Nej, utan skämt, monsieur, det finnes här sådana ormar som
äro till och med trettio à fyratio fot långa. Men nu
har regnet upphört – jag spådde rätt, det har slutat
med min historia och den skulle jag icke förtäljt, om
jag ej tänkt lemna er nu. Se der, monsieur, går er väg
fram, min bär åter till savannerna. Bakom udden, en
halftimmas väg härifrån, ligger er boning. Farväl!»
Regndropparne blixtrade från gräsmattan och
löfhvalfven då vi efter ett handslag begåfvo oss åt
skilda håll.
 |
På osäker grund. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
