Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Zigenarflickans dröm. Maximilian Axelson.
- Äfventyr i Guyana.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lyssna, Zinara,
tonernas tolkning
känner ju du:
»Flicka, o flicka!
har du förgätit
frihetens maning,
hur hon dig lockat
ut i naturens
vänliga sköt?
Har du förgätit
bergen och skogen?
Har du förglömt
ängarnas mjuka,
blomprydda golf och
himmelens tak,
fullsatt med stjernor,
lyst utaf solens
strålande ljus;
glömt hur du gick med
fladdrande lockar,
blomstrande kind,
plockade skogens
svällande smultron,
rödt som din mun,
drack utaf källans
läskande vatten
helsa och fröjd,
speglande kanske
uti dess yta
barnsligt din bild;
glömt hur på heden
gerna den bruna
ljungen du såg,
– enkel, men blomrik,
rik uppå sötma,
ljuf som din mun;
glömt hur på skogsmon
under de gröna
granarnas hvalf,
under de raka,
resliga furor –
lyssnande fromt –
trasten du hörde
höja sin klara
stämma till bön?
Har du förgätit
detta och annat,
som af naturens
under du såg,
– icke du glömt dock
Ino, den glade,
lockige gossen,
som vid din sida,
liflig och frisk som
morgonens vind,
sjöng sina visor,
muntra som lärksång,
sjöng att din fot
ej blef förtröttad,
der på den öde
stigen du gick,
sjöng att ditt hjerta
svällde af lust!»
*
Han tystnar. Riddar’n talte så:
»Du går så tankfull, o Zinara!
Ack, säg ett ord, ett enda bara:
att du mitt hjerta vill förstå!»
Så sagdt. Men snabb som jagad hind
hon flyr – och drömmen strax försvinner;
hon ser hur morgonsolen brinner,
dess glöd hon känner på sin kind.
Maximilian Axelson.
Äfventyr i Guyana.
I dessa trakter, der jag var en främling, hade
jag sökt och fått en väl ackrediterad ledsagare
på mina jagtutflygter. Den herrliga nejden
med sin rika växtlighet hade, lika mycket som
bössan och villebrådet, tagit min uppmärksamhet
i anspråk. Plötsligt drog ett af dessa oväder
upp, hvilka i Guyana komma lika hastigt som de
försvinna. Blixt på blixt klöf molnmassorna,
regnet flöt i strömmar och stormen for fram i
orkanlika stötar, böjande då och då mot jorden det
stora kryddnejliketrädets prunkande blomkrona, under
hvilken vi sökt skydd. Det hade varit en het dag,
vår jagt hade varit lycklig och fällda kanariefåglar
strödde marken omkring oss.
»Fastän ni haltar, kamrat, så är ni dock en dugtig
fotgängare», sade jag, vänd till min följeslagare,
som med ryggen stödd mot nejliketrädets stam blickade
omkring sig på ett visst spanande sätt, egendomligt
för jägare till professionen.
ȁh ja, inte generar det mig stort att jag mistat
min halfva häl.»
»Fy tusan! Huru gick det till?»
Han kastade en half blick på mig, ett leende lekte
en sekund öfver hans tunna läppar och han svarade:
»Platsen och stunden passar for en jagthistoria. Har
ni lust att höra en sådan, den kommer nätt och jemt
att sluta med regnet.»
»Jag är fransman», återtog han efter en paus. »Hvad
jag förr hetat och hvad jag varit är just det
samma. Jag kom hit, förvist från ’la belle France’
– ja, hvad mera, ni ser framför er en död man –
död för samhället och för sig sjelf.
»Det är öfver tio år sedan jag först såg
Cayenne. Jemte flera deporterade sändes jag till
det inre af landet, der vi skulle användas vid
åkerbruket. Man hvarken misshandlade eller var sträng
emot mig, men, monsieur, sätt en fågel i bur och han
skall flyga ut, så fort man lyfter på gallret. En
dylik stund slog för mig en qväll, just under ett
sådant oväder. Man hade sändt mig med ett bud till
uppsyningsmannen. Han var ej i sitt rum. På månader
hade jag icke varit släppt ur sigte eller varit
ensam. En underlig känsla betog mig, när jag stod der
allena mellan fyra väggar – mitt bröst vidgade sig,
mina muskler spändes – frihet nu eller aldrig!
»Jag ryckte ned ett kruthorn med vidhängande hagelpung
och en bössa från väggen, grep ett par stöflar och
benkläder samt störtade ut. Från mitt hufvud rann
regnet i sjöar nedåt mina axlar, genomblöt och andlös
flög jag framåt, snafvade öfver trädrötter och sprang
upp igen, och bort bar det, utan att jag visste åt
hvilket håll.
»Då solen sprang upp och bytte natten i ett
plötsligt ljus, såg jag mig först omkring. Regnet
hade upphört. På ena sidan bredde sig en jättestor
grässlätt, på den andra reste och sträckte sig
i omätlig vidd en urskog. Uttröttad satte jag mig
ned. Först och främst undersökte jag krutet, det
var torrt, sedan betraktade jag bössan; det var
en bland de präktigaste reffelbössor jag hållit i
min hand. Derpå hängde jag ut till torkning de från
uppsyningsmannen tagna kläderna. Härunder föllo mina
blickar bort på skogen. Ja, medan jag väntade på att
kunna göra min omklädnad, hvad kunde jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:27:30 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1871/0339.html
