Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skeppsdockorna i Stockholm. -x.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hvad pansaret särskilt angår och de förändringar
detta föranleder, så hafva vi i kanonbåten Astrid –
tillhörande en cert, som efterträdt skärgårdsflottans
gamla, slopade kanonbåtar, – som vi se till höger
om fyrskeppet, oaktadt både ånga och propeller
och en modern, elegant och förenklad tackling,
ett exempel på någonting som redan håller på
att blifva föråldradt, på något som kanske torde
komma att alldeles undanträngas af pansarbåtarne:
småmonitorerna, Ericssons såkallade »handkraftsbåtar»
eller sådana miniatyrmonster, som Carlsunds Garmer.
Men Carlsund byggde också våra stora monitorer,
och vi vilja här anföra hvad den oförgätlige, alltid
genialiske Blanche på något ställe, i anledning af
Carlsunds Garmer, yttrade:
»Men på John Ericssons verldskunniga och ståtliga
thema, (de stora monitorerna), gjorde Carlsund
snart den smånättaste variation. Themat är för stora
fingrar, sådana som Nordamerikas, Englands, Frankrikes
och Rysslands; men variationen för små, sådana som
t. ex. Sveriges och Norges. En förståndig kompositör
lämpar alltid partituret efter de exeqverandes
förmåga, Carisund byggde Garmer. Vid sidan af
Ericssons monitor är Carlsunds pansarbåt en mycket
liten sak, men leksak är han dock icke. Han har samma
hårda gumsskalle som den stora, samma starka ram eller
kanon att dänga till med, lika tjockt skinn att bita
i; men han kan röra sig på vatten, dit den stora ej
vågar sig, han kan svänga kring lika lätt som någon
af Selinders elever och han kostar – en åttondedel
af hvad den stora kostar. Åtta lika stora fiendtliga
monitorer skulle kunna knipa våra tre eller fyra;
men Garmer skulle kunna kila undan mellan skären
och gäckande ropa; ’ta fast, ta fast!’ och göra det
ostraffadt. Fyra millioner riksdaler kunna tagas
som en pris snus, under det att 132,000 (priset för
Garmer) rädda både snus och dosa. Det är något för
våra statsekonomer att tänka på. Små, många små! – det
må vara vår lösen vid vårt sjöförsvar. När skatorna
komma i svärm, taga sjelfva örnarne till flykten.»
Men vi gå vidare: vi hafva ännu ett parti, som är
af synnerlig effekt i taflan, nämligen fyrskeppet,
hvilket med sina röda, i verklig orangeglöd gående
toppkulor och sitt lika bjert målade skrof utgör
en stark färgmotsats till den bredvid stående,
svartglänsande ångaren Astrid.
Det skulle vara intressant att öppna ett resonnement
om vårt fyrväsende i allmänhet och specielt om de
förträffliga fyrapparater, som detta fartyg äger –
hvilka apparater för tillfället icke äro upphissade,
utan finnas inneslutna l sina respektive fyrhus på
däcket, vid masternas fot – men utrymmet tillåter
det ej, utan må detta förbehållas till något särskilt
kapitel en annan gång.
Vi talade i början om det norska skeppets haveri,
om bristen på en fyrbåk på det ställe, hvarest
haveriet gjordes, och derom, att tidpunkten för det
för samma plats bestämda fyrskeppets utläggande då
ännu icke varit inne. Dock må detta icke tydas såsom
syftning till något klander vis-a-vis vårt svenska
fyrväsende. Tvärtom åtnjuter vårt land hos främmande
nationer ett stort anseende härutinnan, hvilket man
kan finna af hvad vi nedan anföra:
För några år sedan nedsattes i England af parlamentet
en komité, med hufvudsakligt ändamål att undersöka
orsaken till de under de sednaste åren så talrika
skeppsbrotten å engelska kusterna. Fyrarnes
beskaffenhet och anordnande blef föremål för den
noggrannaste behandling. Flera tusen personer bland
sjöfarande, fiskare, lotsar m. fl. hördes inför
denna komité. I den afgifna rapporten om komiténs
förhandlingar åtnjuter vårt land den hedrande
utmärkelsen, att nämnas med officielt intyg, grundadt
på samstämmande omdömen af mera än ett tusende af
de inför komitén hörda sjöfarande, att, enligt deras
åsigter och på grund af deras erfarenhet, Sverige är
det land, som har sina kuster fullständigast upplysta
och fyranstalterna i förhållande dertill väl ordnade.
Man skulle kunna antaga, att i en sjöstad, af
den betydelse som Stockholm, anläggningen af dess
skeppsdockor förskrefve sig från något datum ett bra stycke tillbaka
i tiden, men så är icke förhållandet. Framlidne
Amiralen von Sydow, som inlagt så mycken förtjenst om
våra vattenbyggnader, utvecklade mycket nit för att
bringa detta företag till stånd, och arbetet dermed
började först 1848. Lilla dockan blef 1850 färdig
att begagnas, och 1851 blef det hela fullbordadt. Det
är verkligen förunderligt, att Stockholm så länge
kunnat vara i saknad af docka. Men hufvudstadens
handelsidkare och skeppsredare, att icke särskilt
tala om dess kommunalstyrelse, hafva ofta med en
aktningsvärd företagsamhet och god samhällsanda i
öfrigt förenat en viss benägenhet att låta bero med
det gamla vanda, och denna vis inertiæ, som, sedan en
tanke väl blifvit satt i praktiken, uträttar storverk,
låter å andra sidan den hvilande planen hvila i det
längsta. – Vi erinra blott om »Göteborgs-intresset»
och vestra stambanan och om telegrafanläggningarne
i vårt land, med hvilka Stockholms Handelssocietet
ansåg, att det icke brådskade. Då anlade en
mäktig person telegrafledningen mellan Stockholm
och Upsala på egen personlig risk – det var konung
Oscar. Ledningen bar sig förträffligt, – och nu voro
stockholmarne med.
Men att bygga dockor kostar penningar; penningar
finnas också, blott man vet hvar man skall taga
dem, och det visste Grosshandelssocietetens och
skeppsrederiernas deputerade; do inköpte tomten
och förstodo så bedrifva saken, att handels- och
sjöfartsfonden släppte till ett anslag af 225,000
riksdaler och Grosshandelssocieteten sjelf tillsköt
cirka 100,000 riksdaler. Dockorna lyda under
en direktion, utvald af Grosshandelssocietetens
deputerade; i denna direktion ingår emellertid
såsom sjelfskrifven ledamot stationschefen för
flottans Stockholms-station eller nuvarande
skärgårdsartilleriet.
Att Beckholmen – redan af ålder nämd med detta
namn, såsom plats för »Tjärhofvet» eller stället
för upplag af beck och tjära – blifvit platsen
för dockanläggningen var naturligt, emedan ett
förträffligare läge för detta ändamål knappast finnes
inom stadens områden eller närmaste omgifning. Holmen
(medelst en bro förenad med Djurgårdens tjusande
parker) har en historia, som nära sammanfaller med
dess närmaste grannar f. d. Djurgårdsvarfvets
(nya jernvägen) och Djurgårdsstadens. Men såsom icke
direkt tillhörande vårt ämne förbigå vi den samma.
I den skiss vi lemnat öfver Stockholms skeppsdockor,
sådana de denna gång, med så skilda, hvar i sitt slag
betecknande exempel på nautisk byggnadskonst, visat
sig, hafva vi blott flygtigt kunnat behandla detta
rika ämne; och om de (dockorna) också icke alltid
kunna förete en lika ovanlig anblick, äro de dock
för den uppmärksamme besökaren städse af verkligt
intresse, alldenstund de oftast innehålla något som
icke allenast genast anslår det yttre ögat, utan
äfven i hög grad lifvar fantasien och väcker tanken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
