- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 10, årgång 1871 /
343

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Minnesblommor till Georgine. Albert C-d. - Gustaf Wasastoden i Stockholm. Gubben Noach.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Minnesblommor

till Georgine.

Med blommor enkla, med blommor små
Jag vågar fram till dig träda,
Och fastän enkla och små också
De kunna kanske dig gläda.
I blommor enkla, i blommor små,
I rosor röda, i klockor blå
Mitt hjertas minnen sig kläda.

De vilja tala ännu en gång
Om barndomsdagarne ljufva,
Då, hej! vi sprungo med höga språng
På grön och doftande tufva,
Och då – jag mins, som det vor’ i dag –
Vi gerna lekte, att hök var jag
Och du – du var liten dufva!

På insjöns vågor, de klara blå,
Vår lilla julle fick gunga,
Vi hade roligt, så roligt så ...
Ack, litet fröjdar de unga!
I vågens spegel, den klara blå,
Vi våra anleten sågo då,
Vår fröjd vi sökte besjunga.

Vi bundo kransar af eklöf grönt,
Att våra tinningar smycka,
Och smultron plockade ... ack, hur skönt!
Att få de flesta – hvad lycka!
Till hemmet sedan det hurtigt bar,
De smultron gåfvos åt mor och far,
Som oss i famn sågos trycka.

Och när vår lek, allt i senan qväll,
Vi slutat med »kurra gömma»,
Vi logo sorgfritt mot stjernprydd pell
Och så oss lade att drömma,
Att drömma vackert om dans och lek,
Om blommans doft och om vindens smek –
De drömmar aldrig vi glömma!

De blommor enkla, de önska de:
»O, må ditt öga ej tåras,
Må i ditt inre ej sorgen se,
Må du af flärden ej dåras.
Nej, sjung och dansa, var glad i håg,
Var glad, som silfrade bäckens våg,
När som för honom det våras.»

Så blommor enkla, så blommor små
Mitt hjertas helsning dig skänka.
I dem din oskuld, din tro också,
Liksom sig speglande, blänka.
Så tag dem, tag dem, de blommor all’!
Försmå dem? Ack, det du icke skall,
Det vill så gerna jag tänka.

De blommor enkla, de blommor små,
De vid din barm vilja hvila,
Din huldhet önska de röna få
Samt med dig skämta och smila.
Hos dig de vänta en död så skön,
För dig skall ock deras varma bön
I doft till himmelen ila! ...

Albert C-d.

Gustaf Wasastoden i Stockholm.

        "Ädla skuggor, vördade fäder,
        Sveriges hjeltar och riddersmän!
        Om ännu dess sällhet er gläder,
        Gifven friheten lif igen."
                Kellgren.

Bland de ädla skuggor af hädangångna hugstora, med
äkta nordisk kraft och i skuggfritt fosterländskt
syfte handlande män, vår historia har att uppvisa,
intager utan tvifvel Gustaf Wasa ett af de allra
förnämsta rummen, med hänsigt till icke allenast
det stora befrielseverket från utländskt förtryck
och genomförandet af det för fosterlandet lika
välsignelsebringande religiösa reformationsarbetet,
utan jemväl i fråga om återställandet och
befästandet – sådant detta kunde planläggas
och genomföras efter den tidens upplysning och
derpå grundade föreställningssätt – af denna inre
lagbundna frihet, som ytterst utgör grunden för
en stats bestånd och höjande i så väl andligt som
materielt hänseende. Och om derföre, ur synpunkten
att ett folks tacksamhet och kärlek till hädangångna
store män och mensklighetens välgörare icke allenast
bör söka sig uttryck i sång och skrift, utan äfven är
berättigad framgå i sinlig bild, – idéen om resandet
af ärestoder är i och för sig hållbar och riktig –
så må den väl i tillämpningen i rikaste mått gälla
den så väl i ord som handling rent svensksinnade
man, af hvilkens framför Riddarhuset resta stod vi
å motsidan meddela en afbildning.

Ehuru påståendet att resandet af ärestoder
åt hädangångna store konungar eller eljest i
sällsyntare grad framstående män uteslutande bör
tillkomma folket, det vill här säga hela nationen,
torde vara oomtvistligt riktigt, enär just den större
samfälligheten af den känsla, som manar dertill, utgör
bästa grunden och beviset för, att den hänsofne gjort
sig förtjent af en sådan utmärkelse – den största ett
folk, sedan historien fällt sin dom, har att gifva –
förena sig dock de
lyckligaste omständigheter att sammanföra svenska
folkets vördnad och tacksamhet för den store
Wasakonungen med ridderskapet och adelns, hvilka
sednare tillkommer hedern att med ett plastiskt
monument hafva förevigadt den hädangångnes minne. Född
medlem af Sveriges ridderskap och ägande hvad högst
inom detta stånd kunnat uppvisas af fosterlandskärlek,
kraft, tapperhet och dygd, och genom dessa egenskaper
framför andra af sina adliga samtida egnad till det
ärofulla kallet att rädda icke allenast fäderneslandet
ur den fara, hvari det sväfvade, utan jemväl adeln,
för den totala utrotning, som ingick i Christierns
blodtörstiga politik, är det helt naturligt, att just
detta svenska ridderskaps ättlingar skulle vara de
främste att låta i bild tolka hvad hela landet kände
och i alla tider skall känna. Svenska folket bör
derföre känna sig tacksamt för detta ridderskapets och
adelns fosterländska initiativ, och med erkännande
räkna det till flere dess ädla idrotter, och hvilka
sökt sitt icke minst högsinnade uttryck afsägandet
af den från fädren ärfda sjelfskrifvenheten i
riksförsamlingen.

Den förste Wasakonungens historia
är ända till sina minsta drag så bekant, att ett
berörande i denna uppsats af hans mångskiftande öden
endast skulle blifva ett matt återupprepande, och
således redan ur denna synpunkt obehöflig. Endast
det torde tillåtas oss säga, att den oskrymtade
folklighet, som framlyser i alla hans handlingar,
både som riddersman och konung, utan tvifvel hade sin
förnämsta grund i ett tidigt och förtroligt umgänge
med de lägre klasserna, hvilkas ställning och behof
han derigenom i grund lärde känna. De snart sagdt
otaliga mellanlänkar emellan regenten och undersåtare,
som sedermera så småningom infördes och ännu i våra
dagar förefinnas, voro just genom denna lyckliga
kännedom om landets verkliga behof och folkets
önskningar icke behöfliga eller i tillfälle att,
som så ofta händt och händer, hindrande ställa

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:27:30 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1871/0347.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free