Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska Bilder. LXXIX. Bengt Oxenstjernas resor i Österlandet. St. - Den första snön. Anna A. - Vildsvinsjagt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
År 1620 kom Bengt Oxenstjerna åter till
fäderneslandet.
Den vidtbereste, erfarne och lärde herren blef här väl
emottagen både af konungen och sina fränder. Konungen
samtalade gerna med honom, gjorde honom till sin
kammarherre och begagnade honom i många vigtiga värf,
såsom då han skickade honom till Venedig, hvarifrån
herr Bengt återkom, medan konungen låg framför Riga.
Underliga sagor gingo sedan i Sverige bland folket om
»Resare-Bengt». Han betraktades, hvar han for fram,
med en viss undran, äfven då, när han befann sig i
sådant sällskap, att han icke bort synnerligen mycket
framstå framför de öfriga. När Gustaf Adolf mottog
sin brud, Maria Eleonora af
Brandenburg, i Kalmar, var han med, och man såg fullt ut
lika mycket på honom, som på den sköna drottningen. I
Kastlösa kyrkobok står följande anteckning: »Då
voro ock tillstädes välborne herrar etc. ... och
herr Bengt Oxenstjerna, den en bevandrad herre var:
hade varit i Jerusalem, Ägypten och andra flere land,
som sagorna och tasslet hviska om.» Det skulle för
efterverlden hafva varit godt, om dessa »sagor» och
detta »tassel» blifvit närmare upptecknade liksom om
den »bevandrade» herrens egna anteckningar blifvit
bättre bevarade. Nu visar sig hela historien om hans
vidsträckta resor mera som ett underlag blott för hans
tillnamn, än som någonting i och för sig upplysande
och läsvärdt.
St.
Den första snön.
Välkomna, små barn, från det bortskymda blå,
Välkomna till dalar och fält!
Inunder er jorden till hvila vill gå,
Snart sofver hon ljufligt och sällt.
När åter hon vaknar i vårdagens ljus,
Hon minnes ej höststormens brus.
Välkomna, att göra till julträd hvar fur,
Att gömma det svarta med hvitt!
Från fläckarne kan ej en härjad natur
Sjelf göra sitt anlete fritt,
Men när hon för himlen i sorgdok sig klä’r,
Då får hon en mantel så skär.
Välkomna, att smycka »för ro skull» vår stad
Med oskuldens bländhvita drägt!
J tron ej, hur jordbarnen älska »maskrad»,
Der de bli’ med änglarna slägt.
Der kommer en herre ... hur snöhvit han står,
Ack, det var han icke i går!
Kring hjertan, som längese’n stelnat till is,
Upplösens i tårar, j små!
Kring hjertan, som glöda på skaldernas vis,
O, kylen, att svalkas de må!
Och hvisken till saknadens helgade tår,
Att hopplöst ej falla han får!
På grafvarne läggen er skimrande fäll!
– Inunder lär blifva så lugnt –
Och helsen dit ned till de stormfria tjäll,
Der vännerna sofva så tungt!
Der nere är rikt och der nere är varmt,
När lifvet är kyligt och armt.
Der ute är is, men här inne är glöd,
Ty högt flammar brasan på härd,
Och genom mitt fönster en blomma så röd
Ser ut på den vintriga verld,
Hon »helsar så godt» till de hjertan, de få,
Som rätt mina sånger förstå!
Anna A.
Vildsvinsjagt.
Uti en af denna tidskrifts föregående årgångar
[band. VII] hafva vi meddelat en naturhistorisk
framställning af vildsvinet. Vi lemna här nedan en
skildring af den i hög grad farliga jagten på detta
djur. Berättaren är en officer, hvilken tjenat vid
franska armén i Algier.
»Vildsvinsjagten var ett af de franska officerarnes
älsklingsnöjen, och en dag beslöt äfven jag mig
att deltaga uti en sådan, ehuru jag icke ägde
den ringaste erfarenhet om, huru dervid brukade
tillgå. Vårt sällskap bestod af sju officerare och
tio infödda. Vi voro alla till häst, väl beväpnade
och medförde ett koppel enkom för detta slags jagt
dresserade hundar. Redan vid midnattstid bröto vi upp
från vårt läger, emedan vi hade att rida flere timmars
väg och ville vara på stället före soluppgången,
för att hindra svinen från att uppnå skogen.
För att få ett klart begrepp om detta slags jagt,
måste man komma ihåg, att uti Algier vid foten
af skogbeklädda kullar ofta finnas stora med vass
bevuxna kärr. De till otalig mängd förekommande
vildsvinen uppehålla sig vanligen i de tjocka
skogarne, i hvilka man icke kan förfölja dem till
häst. För att få vatten och ungt gräs, vandra de
dock om nätterna, synnerligast under våren, till de
sumpiga platserna, men återvända vid dagens inbrott
till sina gömslen i skogarne. Jägarens förnämsta
omsorg är att hindra denna återgång. I kärren blifva
de uppspårade af hundarne och nedlagda medelst spjut
eller bössa. Visst är, att denna jagt, genom de många
med den samma förbundna farorna, på jägaren utöfvar
en stark dragningskraft.
Omkring en timma före dagningen kommo vi till en
sådan jagtmark och träffade der ett antal infödingar,
hvilka voro
befallda dit. Utan dröjsmål bildade vi en kedja
mellan skogen och kärret och afvaktade så villebrådets
ankomst. Då, som redan är nämdt, detta var den första
vildsvinsjagt i hvilken jag deltog, befann jag mig
i en ganska stark spänning.
Jag hade icke varit mer än 15 till 20 minuter på min
post, förr än jag vid den första gryningen märkte ett
antal små, i rörelse varande svarta punkter, hvilka,
kommande från kärret, tycktes närma sig oss. I samma
ögonblick hördes ett stormande halloh utefter linien,
hundarne löstes och störtade bort under högt skall;
jag var en af de första jägare, som följde dem.
Inom några ögonblick befunno vi oss bland svinen, och
nu begynte den egentliga jagten, under det vildaste
skall och skrik. Hvar och en sköt, som honom behagade,
så att en lång tid var faran för jägarne vida större,
än för villebrådet. I min ifver tänkte jag dock icke
på detta, till dess en kula for så nära mitt hufvud,
att jag ovilkorligen lutade mig ned. Det dröjde ej
heller länge, förr än det ropet hördes, att en af
infödingarne var sårad. Denna händelse afkylde något
mia jagtifver och förmådde mig rida åt sidan, för
att i lugn åse, huru slagtningen skulle aflöpa. Vid
det svaga dagsljuset erbjöd kärret anblicken af ett
slagfält. De hit och dit med ilande fart ridande
männen, det vilda skriket, de oupphörliga från alla
sidor kommande skotten, de döda eller döende djuren,
allt detta kunde komma en förbifarande att tänka,
det här ägde rum en verklig slagtning mellan fransmän
och araber.
Vildsvinen läto icke utan motstånd slagta sig. Vid
första angreppet blefvo de utom sig af förskräckelse
och försökte endast att hinna skogen; men då detta
icke lyckades, vände de sig mot sina angripare och
då – ve den skapade varelse,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
