Svenska Familj-Journalen / Band 10, årgång 1871 / 356 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vildsvinsjagt. - Elias Fries. Axel Krook.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

som kom i beröring med deras väldiga käkar och
tänder. I en strid, som varade endast några minuter,
undgingo tre män döden endast med stor nöd, två
hästar blefvo genom svåra sår obrukbara, och icke
mindre än fem dyrbara hundar lågo med upprifven buk
döda på marken.

Det är mig icke möjligt att ens på ett ungefär
bestämma antalet af de vildsvin, hvilka denna morgon
funnos inom min synkrets. Då det klara dagsljuset
skingrade skuggorna såg jag dem till otrolig mängd,
hvarthän jag än vände min blick. Somliga stodo stilla
under ett ursinnigt grymtande, liksom de tänkte
öfver hvad de skulle företaga, andra flydde, trots
jägarnes bemödanden, in i skogen och de närmaste
kärren, somliga rusade i vild fart omkring, utan
annat ändamål, än att undfly döden. Derjemte såg man
öfverallt män, hästar och hundar genomkorsa kärret,
Från alla sidor förnam man skrik, skall, skratt och
skott. Det var den mest upplifvande scen jag i mitt
lif bevittnat.

Det är naturligt, att jag under sådana omständigheter
icke länge kunde förblifva en sysslolös
åskådare. Sedan jag åter laddat min dubbelbössa –
hvilken jag redan tvenne gånger afskjutit, utan
att veta med hvilken påföljd – började jag åter
deltaga i jagten. Då det fanns djur i mängd, bland
hvilka man kunde välja, beslöt jag, på det jag icke
skulle utsätta mig för att blifva ihjelskjuten af
oförsigtiga kamrater, att ensam begifva mig in i
kärret. Jag kunde då också få räkna för mitt eget
byte det djur, som jag nedlade.

Jag lockade till mig ett par hundar, hvilka voro
i närheten, gaf min häst sporrarne och ilade med
vindens hastighet öfver slätten. Det villebråd, som
till en början kom i min väg, tycktes mig för ringa,
och först då jag fick sigte på en vildsvinsgalt med
väldiga betar,
höll jag in hästen. Sedan den gamle galten blifvit
mitt byte, skulle jag genast draga mig bort från
slagfältet; ty såsom nybörjare ansåg jag mig då hafva
gjort nog. För att få honom att stanna och sålunda
kunna gifva honom en kula i hufvudet eller hjertat,
hetsade jag hundarne på honom. Han tycktes dock icke
skänka någon uppmärksamhet hvarken åt deras skall
eller bett, utan fortsatte, utan att vända sig om,
vägen mot den tätare delen af kärret.

Godt, min gosse, mumlade jag, om du ej skänker någon
uppmärksamhet åt mina lefvande budbärare, så skall
jag skicka dig en af bly.

Vildsvinsfamilj. Efter en teckning af Guido Hammer.

För detta ändamål red jag mot honom och sköt af mina
båda bösspipor. Till att börja med syntes han icke
heller bekymra sig derom, utan trafvade vidare med
ett egendomligt grymtande. I förstone trodde jag mig
hafva skjutit bom, men bloden, som rann från hans
sida, öfvertygade mig dock snart om motsatsen. For
ögonblicket kunde jag ingenting göra, emedan jag måste
omladda mitt gevär; under tiden kunde han lätt uppnå
sitt gömställe och sålunda gå mig ur händerna. Denna
fruktan visade sig snart öfverflödig, då han plötsligt
med en snabbhet, som jag icke hade tilltrott ett så
stort djur, vände sig mot hundarne, grep den ene och
uppslet hans buk. Då den andre hunden såg detta, drog
han tjutande in svansen och sprang bort, öfverlemnande
åt mig att ensam göra slut på det sårade djuret. Jag
var dock vid godt mod, emedan jag trodde att galten
till följd af sina svåra sår skulle blifva ett lätt
byte. Viss om seger sökte jag så fort som möjligt
att åter ladda min bössa. Jag hade just slutat detta,
då jag på afstånd varseblef tvenne ryttare, hvilka i
sträckt traf närmade sig mig. Då jag fruktade, att
de kunde göra mig äran af bytet stridig, skyndade
jag till verket, och i det jag djerft red till det
sårade djurets sida, affyrade jag efter kort sigtande
de båda skotten mot dess hufvud.

Innan röken hade skingrat sig, hörde jag ett
förfärligt
grymtande, min häst frustade till och stegrade
sig, jag förlorade jemnvigten och föll ur
sadeln. Fullt medveten om den hotande faran,
sprang jag ögonblickligen upp och kastade om geväret,
som jag höll i handen, för att försvara mig med
kolfven. Dervid släppte jag tygeln, som hängde om min
arm, och den sårade hästen störtade bort. Nu vände
galten sitt angrepp mot mig allena. Visserligen slog
jag honom med kolfven i hufvudet, men detta tycktes
icke bekomma honom det ringaste, och i nästa
ögonblick låg jag under vilddjuret, som fattade
min venstra arm och söndermalde den mellan sina
tänder.

Hvad vidare skedde, vet jag icke, då jag af smärta
förlorade sansen. Man har sagt mig, att de båda
ryttarne, hvilkas ankomst jag såg, räddade mitt
lif. Endast med möda lyckades det dem att med ett
dussin kulor döda det rasande djuret.

Jag har nu intet mera att tillägga, än att min arm
amputerades, sedan jag måst tillbringa flere månader
på ett hospital. Det är lätt att förstå, att jag
härigenom helt och hållet förlorade lusten att vidare
deltaga i några vildsvinsjagter, såsom vida farligare,
än jag föreställt mig.

Elias Fries.

Pascal yttrar i sina »Tankar» någonstädes: »Verlden
dess synbara helhet öfverväldigar synbarligen oss; men
efter som vi i vår tur of ver väldiga de små tingen,
tro vi oss vara mera förmögna af att beherrska dem;
och likväl behöfs det ej mindre förmåga att komma
till det obetydligaste, än till alltet. Det oändliga
behöfves för bådadera; och
det förefaller mig som att den, som fattat tingens
yttersta principer, också skulle komma ända derhän
att känna det oändliga. Det ena beror af det andra;
och det ena leder till det andra. Ytterligheterna
beröra hvarandra och förenas så, att de endast med
våld kunna särskiljas, och de återfinnas i Gud,
och i Gud allena.» Ja, du ser Gud stråla

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>