Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elias Fries. Axel Krook.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
emot dig ur lafvarnes för ditt öga ringa verld,
lika så väl som ur de ofantliga myriader af
stjerneverldar, hvilka blända ditt öga i den ofattliga
rymden; Han talar till dig med samma allmaktsord
ur algernas mikroskopiska rike, som ur de tropiska
urskogarnes jätteparker; Hans närvaro skönjer du
lika mycket i mossornas formfulländade virkning,
som i någon annan del af Floras praktfulla tapet. För
den tänkande menniskan står i naturens sköte alltid
detta medvetande lifligt och klart. Hon uppfylles
der med känslan af denna harmoni, denna enhet i
mångfalden, som, sedan i sin ordning återverkar på
henne sjelf och gör henne from och blid och ödmjuk
inför Herran och anspråkslös inför menniskor, ty,
säger Beskow, »vetenskapsmannen upplöser metallen,
sönderdelar plantor och djur, klyfver ljusstrålen;
men har han upplyst, huru metallen beredes i djupets
innandöme, hvad som lefver i djuret och plantan,
eller hvad som utgör en luftpartikels, en ljusstråles
väsen af begynnelsen? Huru förenas de sju färgerna
i en stråle? Huru beredes blommans purpur, gräsets
grönska? hur väckes en snillrik tanke, en dröm? hur
berör en blick, ett ord, en ton känslosträngarne i
menniskans själ? Cuvier och Linné känna djurens och
plantornas yttre tecken, egenheter och lefnadssätt,
men ej huru den minsta fiber hos masken skapas,
ej huru snigeln återföder sitt afskurna hufvud,
salamandern sitt ben, och kräftan sin klo! Här ljuder
emot menniskan allherrskarropet: ’Hitintill skall
du gå, men icke längre; här skola din stolthets
böljor lägga sig!’» Hon stannar vid denna gräns af
naturens verkstad, hon böjer ödmjukt sitt hufvud,
ty hon anar i det som ligger bortom denna gräns Gud,
hon känner hans närhet, tingens ursprung och ände;
men hon känner sig på samma gång upplyft och stolt,
ty det är genom sitt forskningsbegär, genom sitt
aktgifvande på tingen, genom att intränga i deras
väsen och följa dem länk efter länk i deras kedja,
som hon slutligen uppnått denna gräns, vid hvilken
hennes stolthets böljor måste lägga sig. Så höjer hon
sig genom sin forskning, för att ödmjuka sig, sedan
hon dock först för sig och andra dragit fram skatter
ur naturens rika grufvor, skatter som hittills legat
fördolda.
Det är på det sättet, som forskaren i
naturen, med hvarje steg han tager, kommer till
allt större insigt af
harmonien i all denna vexling, af enheten i mångfalden,
af Gud i naturen, och sjelf blir en harmonisk
personlighet, med Gud i håg och sinn, med hopp
om evigt lif och vår, ty tingen vexla, men anden
lefver, och på den jordiska lefnadens vinterqväll
följer himmelens eviga vårmorgon, i hvars ljus
den menskliga anden kan tyda, hvad förut för honom
förborgadt var, och sjelf bli’ ett af dessa väsenden,
hvilka den franske vetenskapsmannen Bonnet tänkte
sig i högre vishet leende, som vid en barnlek, åt
Leibniz’ bemödanden att utgissa verldarnes harmoni
eller åt Hallers försök att genomtränga naturens
hemligheter.
Dylika föreställningar tränga sig alltid
på oss, då vi skåda bilden af en under tydandet af
naturens gåtor grånad vis; de hafva mer än en gång
manats fram hos oss vid erinringen af den gamle
vetenskapspatriarken vid Fyris’ stränder, honom som
vår bildade samtid vördar under namnet Elias Fries.
 |
Elias Fries. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
