Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- På julafton. John Neander.
- Glädjens blomster. Saga af Richard Gustafsson.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
På julafton.
Det är så fridfullt öfverallt, hvarthän man än må gå!
Från himlens hvalf nedblicka mildt de klara stjernor små;
Och jorden står, så oskuldshvit, uti sin vinterdrägt,
Och stormens ande bunden är; man känner knappt en flägt.
Och hvarje ansigte, man ser, är ljust och gladt också,
Och hvarje blick är strålande, som stjernans i det blå.
Säg! Hvad kan det betyda? Säg! Hvad bådar denna frid?
Ack jo, det stundar nu till jul, den stora glädjens tid!
Det är så gladt i julens tid! Jag mins min barndom än,
Hur kär mig julen var och hur jag längtade till den.
Visst var det fattigt mången gång uti min faders tjäll;
Men det var rikt på glädje dock hvarenda juleqväll!
Det är så godt i julens tid! Väl är min barndom slut
Och väl är syskonkretsen spridd i vida verlden ut
Och sköfladt är mitt barndomshem och friden borta är;
Men julen älskar jag ändå: den är som minne kär!
Så var välkommen juletid! Välkommen juleqväll!
Sprid juleljus och julefrid omkring i hvarje tjäll!
Gör hvarje hjerta varmt och godt till din, den stora fest,
Och låt förnöjelse och frid få bli’ en allmän gäst!
John Neander.
*
Glädjens blomster.
Saga af Richard Gustafsson.
I dalen mellan de skogbevuxna bergen bodde en landtman
med hustru och barn. Liten var hans jordlapp,
jemt och nätt så stor, att den räckte till att
alstra bröd åt familjen; men rundtomkring stugan
växte liksom en gördel af glädjens blomster, som med
sina purpurröda hufvuden nickade bifall åt mannens
arbete, åt hustruns husliga omsorger och åt barnens
lekar.
Glädjens blomster voro verkligen förunderliga
blommor. Barnen visste icke hvem som planterat dem,
och då de frågade fadren, svarade han:
»De komma ofvanifrån och äro en skänk af den eviga
glädjens Herre.»
Hästen gnäggade, när han såg dem, och getterna
hoppade högt af fröjd, ja, till och med huskatten,
som satt på taket, spann srr! srr! af förnöjelse,
då blommorna nickade åt henne.
En afton sutto de yngsta barnen ute på trappan och
lekte, då och då lyssnande till hundskallet, som gaf
eko i bergen, ty godsherrn var ute och jagade.
Plötsligt störtade en hind ur skogen rakt fram till
barnen. Hinden såg så bedjande på dem, ty hon var
förföljd, och oskulden sökte skydd hos oskulden.
Barnen togo hinden mellan sig och smekte henne, men
i det samma sprängde en ryttare fram och skrämde dem
alla. Det var godsherrn sjelf, och han var klädd i
de präktigaste kläder; men hans öga var mörkt och
dystert och ledsnaden hade i förtid veckat hans
panna. Seende sitt rof höjde godsherrn jagtbössan;
men i det samma föll hans öga på glädjens blomster,
som vänligt nickade emot honom. Han sänkte geväret,
hans anletsdrag ljusnade och blicken blef på en gång
mild och klar.
Godsherrn steg af sin häst och skyndade fram till
stugan, der landtmannens hustru tog emot honom på
trappan, omgifven af barnen, som nyfikna betraktade
den främmande.
»Så träffar jag då ändtligen dessa blommor, som jag så
länge förgäfves sökt!» utropade godsherrn. »Jag har
farit kring hela jorden och gifvit ut stora summor,
för att erhålla en enda, men förgäfves! och här, hos
en af mina fattigaste underhafvande, träffar jag dem
i mängd. Jag vill väga upp dem med guld och flytta
dem till trädgården kring mitt slott.»
»Nådigaste herre», svarade landtmannens hustru,
»intet guld kan ersätta dem, och de skulle vissna i
er trädgård, ty de frodas blott, då de äro en skänk
af den eviga glädjens Herre.» Då mörknade godsherrns
anlete, förgrymmad ryckte han några plantor upp med
rötterna och tog dem med sig, då han i sporrsträck
ilade derifrån.
Hemkommen tog godsherrn plantorna och bar dem
in i sina gyllne salar, der han planterade dem
i silfverkäril och hvälfde kristallkupor öfver
dem, så att icke luften skulle skada de ömtåliga
blommorna. Derpå satte han sig ned för att se, om
icke så mycken omsorg skulle vederqvicka dem; men
med hvarje minut förtvinade de allt mer, och snart
föllo plantorna till stoft i sina silfverkäril.
Då steg godsherrn upp med en hädelse på sina
läppar. Han befallde fram sin häst och for af som en
stormvind genom skogen, rakt fram till landtmannens
dal.
Solen hade nyss gått ned, då godsherrn anlände till
gården. De små barnen hade gått till hvila, och äldsta
dottern satt i stugukammarn jemte föräldrarne. Då
landtmannen såg den nådige herrn, skyndade han ut för
att taga emot honom; men han stannade helt förskräckt
vid åsynen af sin herres vilda blickar.
– Slaf! – ropade gårdsherrn – kring din låga boning
växa blommor, som strax förvissna i mina gyllne salar,
derföre måste du och de dina bort härifrån. Innan
solen gått upp skolen j alla hafva lemnat gården, ty
jag vill sjelf bo här bland dessa blommor, som jag med
allt mitt guld ej kan få att trifvas i mitt slott.
Förgäfves bönföll landtmannen, förgäfves bönföll hans
maka, som skyndat ut – gårdsherrn förblef obeveklig.
Då öppnade landtmannens dotter dörren och kastade sig
till godsherrns fötter: – Herre, herre! – ropade hon –
förvisa oss icke härifrån, ty då skall du i evighet
sakna de blomster du önskar äga. Se blott omkring dig,
de vissna redan! Men har du förbarmande, öfvar du
mildhet, då har du fröet i ditt eget hjerta.
Då godsherrn såg den sköna flickans tårfyllda blickar,
vaknade hans af synd och flärd förhårdnade hjerta, och
i hans ögon tindrade två klara perlor – ångrens tårar
öfver ett förfeladt lif. Han drog en djup suck,
kastade sig upp på sin springare och ilade tillbaka
till slottet.
Några veckor derefter hemförde godsherrn landtmannens
dotter som sin brud. Dagar, veckor, månader förflöto,
året gick till ända och godsherrn började känna sig
så lycklig och glad, ty landtmannens dotter var god
och mild och friden hade följt henne in i de gyllne
salarne.
En stor, en glädjerik händelse inträffade. Godsherrns
maka skänkte honom en son, och utom sig af glädje
begaf han sig ut i trädgården för att andas fritt,
och se! en gördel af glädjens blomster omslöt hela
slottet. Godsherrn gret af fröjd, då de purpurröda
blomstren nickade emot honom. Han föll på sina knän
och tackade innerligt den eviga glädjens Herre för
skänken, och från den stunden funnos de sällsynta
blommorna äfven i den mäktige godsherrns trädgård.
*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:27:30 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1871/0378.html
