Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spökslottet. Axel S-g.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Spökslottet.
Många skiften hade det skådat, det gamla slottet, der
det, likt ett örnnäste, från spetsen af en hög klippa
blickade ut öfver vesterhafvets vågor. Många stormar
hade ristat dess djupt liggande fönster och dansat
sin vilda ringdans kring dess höga tinnar, och ändå
trotsade de väldiga murarne förgängelsens ihärdiga
och århundraden långa arbete på deras raserande. Väl
hade här och der ett väldigt block lossnat ur sina
fogningar och störtat ned i hafvet, som sköljde
klippans fot och stundom kastade sitt yrande skum
halfvägs upp på dess skrofliga vägg, och väl hade
tidens skoningslösa händer utplånat större delen af
de fordom rika listverken och bildhuggerierna, som en
gång prydt den ståtliga byggnaden, men med undantag
af det ena utaf de båda åt hafvet vettande tornen,
hvilket till större delen nedrasat, stod der den gamla
borgen ännu i all sin ursprungliga vördnadsbjudande
storhet, ett minnesmärke om fordna tiders makt,
och skulle kunnat från länge sedan hänsvunna dagar
förtälja månget drag af ridderlighet och mod, men
också af rått barbari och blodiga fejder.
Men det var
ej blott i dessa minnen, som Ulfsborgs gamla herresäte
ägde sin märkvärdighet. Hvarje månskensnatt visade
sig nämligen, enligt den i nejden gängse sägnen,
den första borgherrns olyckliga, af sin egen make
mördade gemål, med tunga steg vandrande af och an på
en i höjd med den yttersta ringmuren åt hafssidan
anlagd terrass, och det var denna jemte åtskilliga
andra mystiska legender, som förskaffat den gamla
borgen vedernamnet »Spökslottet», hvarmed det också
allmänt benämdes af bönderna och kustbefolkningen,
som alltid genom en lång omväg undveko att passera
förbi den illa anskrifna byggningen.
Ulfsborgs slott, som i början af trettonhundratalet
uppbygts af en Ulffelt och varit i samma familjs
ägo århundraden igenom, innehades nu af slägtens
siste ättling grefve Peder Ulffelt, om hvilken man
i trakten ej visste att berätta annat, än att han
sysselsatte sig med astrologi, alkemi och en hel
mängd andra hemliga vetenskaper samt dertill var en
väldig jägare. Hvad grefvens enskilta lif beträffade,
så kände man derom ingenting, ty han gick aldrig utom
Ulfsborgs portar oftare än då han gick på jagt, och
vid dessa tillfällen lemnade han alltid slottet innan
solen ännu gått upp och återvände först när natten
höljde sitt svarta täckelse kring dess tinnar eller
månen hvitmenade de gråa murarne. Hans enda sällskap
på dessa utflygter var en gammal trotjenare, som på
en gång var sin herres hofmästare, kammartjenare och
inspektor.
De lysande fester, som under förflutna tider hållits
inom den gamla borgens murar, der det bländande
ljussken, som strålat ur dess talrika fönster,
mången gång förvandlat slottet till en fyr och tjenat
seglaren derute på det mörka hafvet till en välkommen
ledning, hörde nu till dessa bortdöende minnen,
som blekna allt mera för hvarje dag som går, och de
präktiga riddareskaror, som af frustande springare
med dånande hofslag ofta burits öfver den breda
vindbryggan, de hörde nu mera till de fantastiska
syner, som folktron skapade i midnattens tysta
timmar.
De enda besökande, som nu dristade klappa på den
föga gästvänliga borgens port, voro några turister,
som ville taga i betraktande den berömda utsigten
från slottets högsta punkt, samt några målare, som
önskade att på duken fästa ett af de sista minnena
från den lysande riddaretiden eller från slottets
torn afteckna en och annan pittoresk vy af godsets
romantiska omgifningar. Dessa gästers vistelse på
slottet hade dock mestadels varit helt kort, ty man
berättade, att sådana besök ej varit gerna sedda af
slottsherrn, af hvilken de besökande också knappt
lyckats uppsnappa en skymt. Hvad de sett af den stela
gestalten och de dystra dragen hade icke heller varit
egnadt att uppmuntra till en närmare bekantskap. En
enda gäst hade dock utgjort ett undantag härifrån,
ty man hade aldrig sett honom lemna slottet. Trenne
år voro förflutna sedan den dag då en ensam ryttare
närmat sig borgen, klappat på dess port och blifvit
insläppt, - ett par fiskare,
som mött honom på strandvägen, visste att berätta,
det han varit en helt ung herre med fina ridderliga
drag och präktigt klädd – men än i den dag som var
hade ingen sett honom rida ut igen öfver den gamla
vindbryggan, hvilken man alldeles som i fordna
tider plägade falla ned för hvarje besökande och
åter draga upp bakom dem. Som vi veta, förorsakade
detta gamla bruk slottstjenarne icke mycket besvär,
ty det var sällan vindbryggan trampades af främmande
fjät. Hvad som blifvit af den unge ryttaren, det blef
aldrig uppdagadt, och man började undra, huruvida ej
de båda fiskrarne, som jemte fullmånens bleka ansigte
varit de enda vittnena till den unge herrns ensliga
ridt, helt enkelt sett i syne; men då Stor-Matts,
den ene af dem, började att draga sig till minnes,
att den nattliga ryttarens ögon lyst med en så
förunderlig glans, att det gjort ondt i hans egna,
då han mött den främmandes blickar, och Lång-Jan,
kamraten, bestämdt erinrade sig, att för hvarje gång
den svarta springarn slog hofven mot marken, sprang
der upp ett moln af gnistor, tystnade tvärt tviflarnes
tungor och man fann klart, att den nattliga gästen
ej varit någon vanlig ryttare.
Just som den nedgående solens sista strålar en stilla
septemberafton år 17.. speglade sig i den gamla
borgens fönster, syntes tvenne vandrare långsamt
stiga uppför den långa och temmeligen branta bergstig,
som ringlade sig upp mot slottets port. Måhända var
det de om smället gängse sägnerna som gjorde deras
steg allt långsammare ju närmare de kommo det gamla
fästet; måhända var det också den sköna tafla, naturen
upprullade för dem i den lugna qvällen, som stundom
fjettrade deras fötter och fängslade deras blickar.
Djupt under dem låg hafvet blankt som en spegel,
belyst af den sjunkande solen, som bröt sig mot den
åldriga byggnadens fönster och öfvergöt dem med ett
skimmer, liknande återskenet af de hundratals ljus,
som vid mången lysande bankett fordom strålat i
slottets salar, och vid den östra horisonten höjde
sig redan fullmånens röda klot öfver den ståtliga
bokskogen, som begränsade synkretsen åt detta håll.
Den ene af de tvenne vandrarne var en af vestkustens
raska och härdade söner, hvars resliga gestalt och
hvälfda bröst angaf en föga vanlig kroppsstyrka,
medan den fasta och lugna blicken i hans stora gråblåa
ögon och det halft trotsiga draget kring hans af ett
yfvigt, gråsprängdt skägg omgifna mun tydde på ett
sinne, hvars jemnvigt ingen fara ännu rubbat.
Den andre åter var en ung man om några och tjugu år,
hvars ädla, regelbundna drag och hela hållning
utvisade en härkomst från samhällets högsta
lager. Öfver sin venstra axel hade han kastat en
kappa, hvilken han under uppstigandet aftog, och
i den högra handen bar han en portfölj, sådan som
målare begagna på sina utflygter. Antingen han nu
verkligen var artist till yrket eller dilettant, så
visade emellertid de hänryckta blickar, hvarmed han
skådade omkring sig i den vackra qvällen, att han
var en man med öppet öga för naturens skönheter. Men
att det mystiska och hemlighetsfulla för honom
ägde en ej mindre dragningskraft, derom vittnade
den uppmärksamhet, hvarmed han lyssnade till sin
ledsagares berättelser om den gamla borgens alla
rysligheter, hvilka tydligen på det lifligaste upprört
den käcke strandbons tröga fantasi.
Sådana ytterligheter möta oss icke sällan i
lifvet. Det största mod är ofta paradt med den största
skuggrädsla. Krigaren och sjömannen, båda ständigt
skådande faran i ögat med oförskräckt mod, äro likväl
på samma gång de vidskepligaste af alla menniskor,
och denne härdade kustbo, som i den rytande stormen
stuckit ut till sjös för att bispringa nödställda
medmenniskor och som otaliga gånger utan att blinka
sett döden i ögat, skulle troligen ej för jordens
alla skatter velat sofva en natt i det gamla näste,
dit han nu bar en oförvägen resandes effekter.
»Som jag sade, så var det ackurat på den här fläcken
Lång-Jan och jag stodo, när den der nattliga ryttaren
red uppför den här vägen, som inte på 20 år någon
hästhof för resten trampat. Ni skulle sett så’na ögon
han hade. Om jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
