Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spökslottet. Axel S-g.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
än lefde i hundrade år, gå de aldrig ur mitt
minne. Det var ackurat någonting midt emellan månsken
och eldkol, för di va’ milda på samma gång som di
riktigt brände. Lång-Jan blinkade till, han, men jag
såg spöket stinnt i ögat, för si min öfvertygelse är
allt att det var en spökryttare den der.»
Stor-Matts – läsaren har säkert redan gissat att den
talande icke var någon annan än det ena af de båda
vittnena till den hemlighetsfulle ryttarens färd till
Ulfsborgs slott – tystnade nu och skakade betänkligt
på hufvudet.
»Och du säger, min kära Matts, att den unge ryttaren
aldrig kom tillbaka», inföll den främmande, som
synbarligen fann ett nöje i att lyssna till fiskarens
ord.
»Aldrig, herre.»
»Och hästen, hvart tog den vägen då?»
»Hm!» mumlade Matts, tydligen något litet bragt ur fattningen
af denna enkla fråga. »Den ... Nå! det var väl
en småsak att låta den försvinna. Inte var det
någon riktig häst i alla fall. – Ja, säkert är,
att om herrn ville lyda mitt råd, så vände han
om och tog ett lugnt och fredligt nattqvarter
i ett kristet hus, i stället för i det der gamla
spöknästet, der gastarne regera och der herrn aldrig
får en blund i sina ögon, sanna mina ord.»
»Och hvem skulle då störa min sömn tror du?»
»Hvem? – Gref Knut vet ja’, den förste Ulffelt,
som af svartsjuka med egen hand mördade sin unga och
sköna grefvinna. Se’n dess har han aldrig haft ro i
sin graf. Hvar’ natt irrar han omkring i slottsrummen
eller trädgården, förföljd af en hel här af skriande
gastar. Hans straff är att hvarje natt nödgas gå
till den olyckliga grefvinnans graf på terrassen och
betrakta henne, der hon, när tolfslaget ljuder, stiger
upp ur sin graf och sitter med hufvudet lutadt i sina
hvita händer, till dess att ett-slaget förklingat.»
»Vet du, min kära Matts, din beskrifning har, långt
ifrån att afskräcka mig, tvärtom ännu mera stadgat
min föresats att sofva en natt i denna gamla borg»,
sade den resande.
»Ja, Gud vare då er själ nådig!» utbrast Stor-Matts
allvarsamt. »Och nu god natt, herre, ty jag går inte
ett steg längre.» Med dessa ord nedsatte han den
resandes effekter på tre eller fyra famnars afstånd
från vallgrafven och beredde sig att återvända.
»Nå, som du vill, min vän. Tack emellertid för din
hjelp och din välönskan», sade främlingen och lade
ett par mynt i fiskarens hand.
»Om ni ringer på klockan, som hänger i klockstapeln
der, så skall man öppna för er.»
Matts aftog sin hatt, tryckte den resandes hand och
ilade derpå skyndsamt utför bergstigen, och så stod
der nu vår främling allena och blickade upp mot det
gamla dystra hus, der, enligt den gamle fiskarens ord,
så underbara händelser väntade honom.
Ihågkommande Stor-Matts’ sista ord såg han sig
omkring i det tilltagande mörkret och varseblef på
kort afstånd ifrån sig en temmeligen hög klockstapel,
hvaruti hängde en klocka. Knappt hade han dragit på
det nedhängande tåget förrän klockans skarpa ljud
efterföljdes af ett tungt rasslande slammer och den
gamla vindbryggan på sina rostiga kedjor sänkte sig
ned öfver den ej synnerligen breda vallgrafven.
I detta ögonblick lyftade sig med dofva vingslag
ur någon af murens dolda vrår en stor uggla,
väckt af bullret, och styrde under hesa skrik sin
kosa till den närbelägna skogen, under det att vår
resande, obehagligt berörd af detta mindre angenäma
förebud, hastigt samlade tillhopa sina effekter,
klef dristeligen öfver vindbryggan och stod i ett
trångt och mörkt porthvalf, som endast upplystes
af en lyktas matta sken.
Lyktans bärare, såsom den förste, hvilken välkomnade
honom i detta efter utsago föga gästvänliga hus,
tilldrog sig naturligen vår resandes intresse, och
då mannen rätade upp sig från den vördnadsfulla
bugning, hvarmed han emottagit den sena gästen,
såg vår resande framför sig en undersätsig, kraftigt
byggd gubbe, hvars snöhvita skägg och hår antydde en
hög ålder. Att dömma af den drägt han bar, tycktes
han vara någon af husets bättre tjenare.
»God afton, min gode man», helsade den resande vid
sitt inträde inom borgens port. »Om grefve Ulffelt ej
har något deremot, så skulle jag gerna önska att för
en dag eller två taga hans gästfrihet i anspråk för
att göra några studier i nejden och taga en eller par
vyer af den vackra utsigten från slottets fönster.»
»Ulfsborgs portar stå alltid öppna för hvar och en
som klappar på dem», svarade den gamle tjenaren, i det
han mönstrade främlingen med ett hastigt ögonkast. »På
min husbondes vägnar helsar jag er välkommen. Om min
herre behagar följa mig, skall jag visa er vägen till
gästrummen.»
Med dessa ord fattade han den resandes effekter och
började att stiga uppför en bred trappa, som förde
till husets första våning. Efter att hafva passerat
öfver en stor, hvälfd förstuga, mot hvars stengolf
de båda vandrarnes steg tungt återljödo, öppnade
gubben dörrarne till en sal, genom hvars fönster den
uppstigande månen sände sina första strålar. Sedan
gubben tändt ljusen i ett par på den stora spiseln
stående stakar, öppnade han ett par sidodörrar, och
de befunno sig nu i ett stort rum, hvarest en hel
vägg upptogs af ett väldigt bokskåp och de andra af
värdefulla målningar. Innanför detta rum befann sig
ett mindre, der en bäddad säng tycktes inbjuda till
en behaglig hvila.
Den resande, hvars ofördelaktiga föreställningar om
det gamla »spökslottet» redan började komma på skam,
såg sig med ett visst välbehag omkring i de något
dystra, men likväl komfortabla rummen och vände sig
derefter till den gamle tjenaren med frågan:
»Det här är således den bostad, grefvens gästvänlighet
bjuder mig?»
»Ja, min herre, och jag hoppas att ni må befinna
er väl här», sade gubben. »Och om min husbonde
efterfrågar sin gästs namn, hvilket får jag den äran
att uppgifva?»
»Baron Henrik Stjernkrans, löjtnant vid Kongl. Maj:ts
flotta, men för närvarande tjenstledig och ute på en
turistfärd.»
»Med herr barons förlof får jag till sist», återtog
gubben och sänkte rösten, i det han närmade sig
baronen, »nämna ett vilkor, som grefven önskar att
hans gäster måtte underkasta sig. Det är att ej lemna
dessa rum förrän morgonen grytt. Om herr baronen
önskar något, så skall en ringning på klocksträngen
bredvid sängen genast föra en tjenare in i rummet. Och
nu önskar jag nådig herrn en god sömn.»
Efter en vördnadsfull helsning försvann den gamle
och lemnade vår löjtnant allena.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
