Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spökslottet. Axel S-g.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det var ett ofantligt stort rum, som emellertid
nu till hälften upplystes af månskenet, hvilket
föll in genom salens fyra stora fönster. Rundt om
väggarne satt en rad af porträtter, föreställande
ättens manliga medlemmar, och under hvarje af dessa
porträtter ett vapen, hvars klinga försilfrades af
fullmånens klara strålar.
Då Henrik ännu icke kände sig sömnig, beslöt han sig
för att fördrifva några stunder med en granskning
af Ulffeltarnes gamla konterfej. Öfver den stora
Spiseln, som befann sig tätt till venster om den
dörr, hvarigenom han kommit ut från biblioteksrummet,
hängde porträttet af en ståtlig riddare, hvars svarta
rustning förträffligt passade till hans bistra och
sträfva drag. En stor röd I, som var målad på öfre
delen af ramen, tycktes antyda att detta porträtt
utgjorde det första i serien och således föreställde
ättens stamfader.
Intagen af ett lifligt intresse trädde Henrik närmare
för att nogare betrakta dragen af den man, omkring
hvilken alla de gamla sägnerna hufvudsakligen vände
sig.
Men hvad var det som plötsligt kom honom att rygga
ett steg tillbaka? – Var det verklighet eller villa,
då han såg den långa, tunga huggvärja, som i en fin
jernkedja var fästad vid nedre kanten af taflans ram,
plötsligt rassla till och röra sig fram och åter för
den förvånade betraktarens blickar. – Var det hans
egna steg eller ett vinddrag från spiseln, som hade
satt det gamla vapnet i rörelse, eller hade han blott
varit ett rof för sin egen upphetsade inbillning? –
Se der de frågor Henrik gjorde sig, utan att sjelf
kunna besvara dem, och i nästa ögonblick hängde värjan
åter orörlig och pekade som förut med sin spets ned
på ett på spiseln liggande svärd, på hvars blanka
klinga syntes några mörka fläckar af blod eller rost
och kring hvars fäste var virad en rosett af siden,
som en gång varit hvitt, men nu var mörknadt af dammet
eller tiden.
Med något dröjande steg och icke utan en viss känsla
af en underlig beklämning fortsatte emellertid baronen
sin granskning af de gamla porträtten, som alla,
mer eller mindre väl utförda, likväl ägde ett starkt
slägttycke med hvarandra, synnerligast hvad den höga
pannan och de mörka, stränga ögonen beträffade. Snart
lemnade rustningarne rum för buffelkyllren och dessa
i sin tur för den carolinska blå och gula drägten, och
sedan han vandrat förbi ett par porträtter i adertonde
århundradets riksrådsornat, stod han framför den sista
taflan i serien. Det var en bild i kroppsstorlek af
en ung man om 25 eller 26 år, klädd i en enkel grön
jagtdrägt. Stödd med ena handen mot en bössa, höll han
hatten i den andra och blottade derigenom ett vackert
formadt hufvud, hvars verkligt sköna drag emellertid
uttryckte en blandning af svårmod och verldsförakt,
som gjorde hans ansigte på en gång tilldragande och
frånstötande. Henrik dröjde tankfull qvar framför
detta porträtt. Det förekom honom som om han förr
sett detta på en gång sorgsna och hårda ansigte med
dess mörka, blixtrande ögon, men hvar och när, det
kunde han ej påminna sig. Han beslöt sig emellertid
för att redan följande dag börja kopiera det samma.
Sedan han fattat denna föresats, ämnade han just
vända om till sitt sofrum, då hans vana öga i det
samma upptäckte att porträttserien var rubbad. Ett af
porträtterna fanns ej mera på sin plats. Det var det
tredje i serien och placeradt just i det hörn, från
hvilket han anträdt sin vandring kring salen. Ett
ögonblick stannade han villrådig, troende på en
synvilla, men i det nästa trädde han närmare och fann
då till sin förvåning att en lönndörr, hvilken just
hade dolts af porträttet, na öppnat sig och lemnade
ingången fri till en smal och mörk gång. Han erinrade
sig nu, att han under betraktandet af det nästföljande
porträttet stödt sin hand ett ögonblick mot den nu
försvunna delen af panelningen. Troligtvis hade han
dervid vidrört någon osynlig fjeder och dörren till
följd deraf ljudlöst öppnat sig, utan att han märkt
det. Emellertid beslöt han sig nu för en undersökning
af den dolda utgång, hvarom slumpen låtit honom få
kunskap, och tröstade sitt samvete med, att om han
bröt mot slotteherrns förbud att
nattetid lemna sina rum, så hade han dock icke gifvit
något löfte att respektera ett sådant förbud. Sedan
han, för att hindra dörren att gå i lås bakom sig,
först placerat en tung karmstol framför den samma,
anträdde han således beslutsamt sin vandring mot ett
okändt mål.
Han hade gått omkring hundra steg mellan tvenne
orappade stenväggar, på så ringa afstånd från
hvarandra, att de ej lemnade tvenne personer rum att
mötas, då gången slutade vid en brant och temmeligen
lång trappa. Säker om att ingen skulle under hans
frånvaro infinna sig i rummen, då de ej ditkallades af
en ringning, samt att hans upptäcktsvandring sålunda
ej skulle röjas, beslöt han att fortsätta den, lifvad
af det intresse, som en vandring i gamla byggnader
alltid skänker. Han steg således utför trappan och
befann sig nu vid en låg jerndörr, bredvid hvilken
hängde en rostig nyckel. Sedan flere försök att öppna
det gamla låset misslyckats, gaf det dock omsider
motvilligt efter och dörren vred sig långsamt på
sina rostiga hakar med ett gnisslande ljud, som väckte
några flädermöss, hvilka flaxande smällde mot väggarne
öfver hans hufvud. Skyddande ljuset med handen mot
det kalla luftdrag, som strömmade honom till mötes,
steg han utför ett par trappsteg och befann sig nu i
ett lågt hvalf. En enda blick var tillräcklig för att
låta honom se, att han stod i ett gammalt grafhvalf,
ty några temmeligen bibehållna jernbeslagna likkistor
och lemningar af flera sönderfallna sådana buro
tydligt vittne derom.
Intagen af en ingenting mindre än behaglig känsla vid
denna föga inbjudande syn, beredde han sig just att
återvända till sina rum, då han varseblef en till
hälften öppen dörr, hvarigenom månen sänkte några
bleka strålar öfver förgängelsen derinne. En vindfläkt
utsläckte ljuset, då han drog upp dörren, och i det
samma befann han sig ute i slottsträdgården. Framför
sig såg han just den i jemnhöjd med muren liggande
terrass, der, enligt sägnen, den förste Ulffelts
olyckliga maka vid midnattstimman plägade stiga upp
ur sin graf.
I det ögonblick då Henrik öppnade dörren till
grafhvalfvet sväfvade plötsligt en hvit qvinnogestalt
med snabba, ljudlösa steg öfver den mjuka gräsmattan
och försvann i skuggan af en trädgrupp, och då just
i det samma tornuret med döfva slag förkunnade
midnattstimman flög en lätt rysning genom
baronen. Hans hand släppte ofrivilligt ljusstaken
och han ryggade ett par steg tillbaka. Men i nästa
Ögonblick var han åter herre öfver sina förrädiska
känslor och beslöt nu att förvissa sig om huruvida
den syn han nyss skådat varit verklig.
Han skyndade framåt på gräsmattan, men stannade
lyssnande, då de första tonerna af följande ballad,
sjungen af en utomordentligt behaglig qvinnoröst,
nådde hans öron:
"’Jag hade en gång en hjertans kär,
Men ack! jag vet ej hvar vännen är,
Om fjerran han är eller nära.
Han svek sin ed, han bedrog mig grymt,
Och sorgens moln nu min sol ha’ skymt,
Se’n han svek mig, den vännen kära’."
"Så sjöng skön Ingrid, der blek hon satt
Vid borgens fönster i månljus natt,
Så snöhvit om väna kinden.
Och ingen ser hennes bittra tår
Och ingen hör hennes suck som går
Att blandas med serlavinden."
Ju längre sången led, desto mera förändrades Henriks
utseende. Drömmande stod han med handen tryckt
mot pannan, liksom ville han underlätta sitt trögt
arbetande minne, men då andra versen led mot slutet
började han sakta sjunga med, tog ett par steg framåt
och fortsatte sedermera den för ett ögonblick afbrutna
sången:
"Hvem är det som nattens tystnad stör,
Hvem spränger der fram öfver stock och stör?
Jo, riddar’n från främmande landen.
Han svek ej sin ed, han fördröjt sig blott. –
När morgonsol sken på det gamla slott,
Skön Ingrid gaf riddaren handen."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
