Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska Bilder. LXXX. Fången på Warberg. St.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Historiska Bilder.
LXXX.
Fången på Warberg.
På senhösten år 1534, i Oktober månad, ryckte en
svensk här in öfver danska gränsen i Halland,
hvilket landskap jemte Skåne och Blekinge samt
Bohus län då tillhörde Danmark. I spetsen för den
samma redo rikets yppersta män, herr Lars Siggesson
(Sparre), som var rikets marsk, höfvidsmännen på
Stegeborg och Leckö, herr Holger Carlsson (Gera) och
herr Birger Nilsson (Grip) [1], Peder Olofsson (Hård)
till Häringe, Carl Eriksson (Gyllenstjerna) till
Winstorp, Måns Johansson (Natt och Dag) till Bro,
vidare herr Ture Arvidsson (Trolle) till Bergquara,
herr Gustaf Olofsson (Stenbock) till Torpa [2] och
till sist de stridsduglige, manhaftige och käcke
Peder Svenske, Lars Eriksson och Jakob Bagge. Peder
Svenske, som för sin korta växt kallades "lille Per",
var stark och skulderbred och hade utmärkt sig vid
konung Gustafs bröllop med sin första drottning,
då han upptog utmaningen af en ståtlig tysk riddare
och tvenne gånger efter hvarandra kastade honom ur
sadeln. Högsta befälet öfver den femtusen man starka
hären förde herr Johan Turesson (tre Rosor), som sedan
1527 var gift med den i vår historia så namnkunniga
Christina Gyllenstjerna, riksföreståndaren Sten Sture
den yngres enka.
"I regn och slag, storm och oväder" – heter det
– ryckte hären öfver gränsen och närmade sig
Halmstad. Den kom för att hjelpa Danmarks utvalde
konung mot hans fiender, hvilka utgjordes af
lybeckarne och Danmarks borgare och bönder. Lybeck,
der tvenne uppkomlingar, Wullenwewer och Marcus Meyer,
bemäktigat sig styrelsen med undanträngande af de
förnämare slägterna, ville begagna sig af tillfället
efter gamle konung Fredriks död och upprätta ett stort
handelsvälde i norden. Borgarne och bönderne i Danmark
ville dels tukta adeln, dels återfå den gamle mot
dem gynnsamme Christian Tyrann, som nu försmäktade
i sitt hårda fängelse i Blåtornet på ön Als. Och af
denne konungs namn begagnade sig lybeckarne, när de
läto sin här under anförande af grefve Christofer af
Oldenburg inrycka i Danmark.
Den mest otroliga framgång krönte till en början
Wullenwewers och Meyers företag. Hela Danmark, ej
blott öarne, utan äfven Skåne och Jutland, hyllade
den fångne konungen, och grefve Christofer höll
ett lysande intåg i Köpenhamn i Juli 1534. Redan då
var hjelp från Sverige i antågande, enligt danska
rådsherrarnes begäran, men vid Wä i Skåne mötte
bref från danska rådet med vänlig tillsägelse, att
de skulle draga sig tillbaka, sedan nu hela landet
hyllat den fångne konungen. Men adeln på Jutland och
Fyen trädde tillsammans och valde konung Fredriks son
hertig Christian till konung, och denne skickade på
nytt bud och bref till Gustaf i Sverige, som var hans
svåger, bedjande honom icke öfvergifva sig i nödens
stund. Vid sin furstliga ära och sin goda vilja som
granne och svåger förpligtade han sig deremot att
bevisa sig som en god broder in i döden och icke ingå
något fördrag med Lybeck eller dess anhängare utan
sin svågers vilja och vetskap.
Det var sålunda i den yttersta nöd, som Danmarks
konung sträckte handen öfver till Sverige,
bedjande om hjelp. Och han fick hjelp. Det var ett
trofast handslag en gång i tiden mellan de båda
grannrikenas konungar, sådant som historien sällan,
om någonsin, har att uppvisa. Dock är det att märka,
det Sveriges egen fördel fordrade att gripa Danmark
under armarne. Ty hvarken Lybeck eller Christian
kunde komma till välde utan att i och med det samma
fara uppstod för Gustaf och Sverige. Men å andra sidan
kunde också den man hafva suttit på Sveriges tron, som
icke förmått tänka så långt, som Gustaf då gjorde, och
visst är, att hade förhållandena varit omvända, hade
Sverige varit i nöd och behöft Danmarks hjelp, hade
visserligen dess konung uppställt fullgod ersättning
och derutöfver såsom hjelpens vilkor. Knappast hade
Danmark då kunnat afhålla sig ifrån att komma fram
med sina gamla, så många gånger afvisade fordringar
på Sveriges underkastelse.
Vissheten härom stod lefvande inom Gustaf Wasa
och lemnade honom aldrig, och för bevarandet af
Sveriges dyrt vunna sjelfständighet spanade hans
blick vida omkring, förutseende och undanrödjande
hvarje tillstymmelse till fara. Derföre grep han
ock nu med kraft i den danska kronan, för att lyfta
henne på sin svågers hufvud. De danska sändebudens
tal till Gustaf och dennes svar visa tydligare,
än allt annat, nöden å ena sidan och fastheten och
troheten å den andra. Omkring en månad efter det den
svenska hären ryckt öfver gränsen kommo nya sändebud
från Christian, bedjande om ytterligare hjelp,
isynnerhet att Gustaf icke måtte låta draga sig
ifrån sin svåger. "Han (Christian) skulle våga land,
folk, rike, furstendomen och allt hvad han förmådde,
hellre än att han i någon måtto skulle svika Gustaf,
och hellre än att lybeckarne och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
