Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska Bilder. LXXX. Fången på Warberg. St.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
deras anhängare skulle så leka med dessa tre
högtberömda, goda, gamla konungariken, som
krämaren handlar med sin kappsäck, och hvarom
de hos många herrar och furstar redan hade börjat
handel, utbjudande dessa trenne riken, först det
ena, så det andra."
Kort derefter infann sig ett nytt sändebud från
Christian, bedjande om 100,000 gyllen. "Det är
mer än en hel årsränta af riket!" – svarade Gustaf
och föreställde i hvad tillstånd han mottagit riket,
samt huru han vid den eldsvåda, som för några år
sedan hemsökte Stockholms slott, gick så blott
och bar från både guld, silfver och klenoder, att
han icke hade mer än en kjortel och icke mer än en
silfverkanna, der han kunde dricka ur, dock lofvade
han så mycket penningar och skepp, som han kunde
åstadkomma. "På min vänskap kan konung Christian
tryggt bygga" – tillade han – "och jag hoppas till
Gud, att om vi begge blifva troget och
fast ståndande vid hvarandra, skall denna fejd
komma till en lycklig ända!" –
Vi hafva anfört detta, för att läsaren må kunna sätta
sig in i tiden, och öfvergå nu till den enskilta
tilldragelse i denna "grefvefejd", som gifvit
anledning till vår öfverskrift.
Den svenska hären hade mycken framgång.
Halmstad måste gifva sig, och Jakob Bagge sattes der
till befälhafvare, hvarpå herr Johan Turesson drog
norr ut till Warberg. Detta gaf lybeckarne nytt
att tänka på. Såväl från Lybeck som från
Seland öfverfördes krigsfolk till Skåne. Marcus
Meyer kom sjelf från Lybeck, för att riktigt gifva
kraft och fart åt företaget, att tukta den svenske
konungen, som vågade draga svärdet mot hansestaden.
Gustafs egen svåger, den förrädiske grefve Johan
af Hoya sattes i spetsen för denna här
och ryckte oförtöfvadt in i Halland mot Halmstad.
Jakob Bagge uppfordrades genom en trumpetare att
gifva sig, men han gaf grefven ett manligt svar
och kallade honom förrädare samt tillsade
trumpetaren att ej komma tredje gången tillbaka.
Då lät grefven blåsa till storms, och hans
fänikor ryckte fram. Modet ökades hos knektarne,
då de märkte, att skotten från stadsmuren, långt
ifrån att göra någon skada, tvärtom gagnade, enär
kanonerna sprungo sönder. Men detta var en
krigslist af Jakob Bagge. Han ville på
detta sätt locka fienden till oförsigtighet,
något som också lyckades. Men då dundrade
från muren en salfva ur alla stycken på en gång,
både stora och små, och när krutröken skingrat
sig, visade det sig, med hvilken förfärlig
verkan det skett. Detta oaktadt rusade
knektarne fram, och en häftig strid uppstod.
Jakob Bagge stod främst bland de sina och träffades
af ett lod i veka lifvet, men stannade dock qvar,
uppmuntrande sitt folk till uthållighet. Grefve
Johan måste vika. Vi kunna föreställa oss harmen så
väl hos honom som hos lybeckarne.
Men icke nog med att de måste afstå från stormen,
de måste alldeles afstå från hela företaget. Ty
knappt hade herr Johan Turesson från Warberg fått
underrättelse om fiendens antågande mot Halmstad, förr
än han bröt upp till undsättning, och hans ankomst
vågade icke grefve Johan och Marcus Meyer invänta,
De drogo sig tillbaka till Skåne, i hack och häl
förföljda af herr Johan med svenska hären. Då denna
kom öfver skånska gränsen, mötte 500 skånska adelsmän
i blanka rustningar. Det skånska ridderskapet hade
nödgats svära Christian Tyrann tro och lydnad, men nu,
när de förnummo det mäktiga skydd, som lemnades från
Sverige, hade de församlat sig i Wä, uppsagt den nyss
svurna huldhetseden och tågat svenskarne till mötes
att förena sig med dem.
Vägen togs till Helsingborg, der danska riksmarsken
Tyge Krabbe förde befälet. Denne hade liksom
sina ståndsbröder hyllat grefve Christofer
på den fångne konung Christians vägnar,
men misstrodde honom och hans anhängare lika mycket
som fienden. Han kunde icke rätt afgöra, om han
borde hålla fast vid den förre eller sluta sig till
svenskarne och dem, som förklarat sig för den
nyvalde Christian III. Emellertid beslöt
han att försvara sig. Slottet låg på en höjd
ofvanom staden och var väl befästadt med
murar och rundlar samt omgifvet af grafvar och torn.
Det högsta tornet kallades Kärnan, och der satte
herr Tyge sin köksmästare Jesper Friis till
befälhafvare; sjelf stannade han med krigsfolket
på nedre borggården. I sjelfva staden låg det lybska krigsfolket,
och sålunda tycktes det, som om denna ort väl borde
kunna uthärda en dust.
Denna åsigt hyste äfven de svenska härförarne, hvilka
framför allt fått sig inskärpt af sin konung att gå
försigtigt till väga, och de tvekade derföre att närma
sig den väl befästade och med krigsfolk öfverfyllda
staden, helst som de icke kände Tyge Krabbes verkliga
tänkesätt. Länge kunde de dock icke dröja, utan
bröto upp och ryckte fram. I spetsen framstörtade
rytteriet, fördeladt i tvenne afdelningar. Den ena
af dessa rände rakt mot fienden, den andra antände
husen, och härunder framträngde fotfolket fast och
oemotståndligt, nedslående allt, som kom i dess
väg. De lybske stredo med tapperhet, men voro
redan bringade i trångmål, då något inträffade,
som alldeles bragte dem ur fattningen och afgjorde
stridens utgång.
Det var ett kanonskott från slottet. Herr Tyge hade
nu bestämt sig, och det var Jesper Friis, som från
Kärnan affyrade skottet, men icke på de anfallande
svenskarne, såsom Marcus Meyer hade hoppats, utan just
på hans folk. Lybeckarne, som härigenom kommo mellan
tvenne eldar, grepos af en förskräckelse, hvilken
ej lät sig öfvervinna. Styckeskotten från slottet
gjorde ock en förfärlig verkan på de sammanträngda
hoparne. En allmän flykt uppstod till båtarne, och
de, som ej kunde få plats på dem, störtades i hafvet
af de påträngande segrarne. Äfven båtarne gingo till
största delen i qvaf i anseende dertill att de voro
alldeles öfverlastade af folk.
Marcus Meyer kastade sig med 1500 man in i ett
kloster, der han dagtingade och gaf sig till fånga
med allt sitt folk. Denna strid ägde rum i Januari
månad 1535, tjugondedag jul.
Vi kunna föreställa oss tillfredsställelsen hos
konung Gustaf, när underrättelsen träffade honom, att
den stolte och djerfve lybeckaren, som en gång velat
förleda den unge Svante Sture till förräderi mot honom
och tillsammans med Wullenwewer talat förklenliga
ord om "oxdrifvaren, som Lybeck gjort till konung",
– att denne man var fången; men glädjen blandades,
när det i samma stund tillkännagafs honom, att
danskarne icke ville erkänna Meyer vara svenskarnes
fånge. Han var, påstodo de, deras, icke konung Gustafs
fånge. Marcus Meyer hade vid dagtingan räckt sin hand
åt danskarne, och derföre, hette det, var han deras
fånge, en tolkning som Marcus sjelf var den ifrigaste
att understödja, enär han minst af allt ville falla
i den kraftfulle konung Gustafs händer. Alla herr
Johan Turessons och herr Lars Siggessons påståenden
tjenade till intet annat, än att Marcus Meyer insattes
hos herr Trued Ulfstand på Warberg, der han skulle
förvaras, tills de båda konungarne med hvarandra
afgjort, hvems fånge han skulle vara.
Så fördes då Meyer till Warberg, i hvars torn han
skulle få tillräcklig tid att drömma sina stolta
drömmar om det stora nordiska handelsväldet,
som skulle byggas på spillrorna af nordens
konungariken. Men det gick helt annorlunda, än man
beräknat. Fången blef snart herre på Warberg. Han
förstod till den grad att tillvinna sig borghöfdingens
förtroende, att denne lemnade honom på ära och tro all
möjlig frihet, tog honom med sig på jagt och visade
honom i allt öfrigt mycken vänskap. Häraf begagnade
sig Meyer att sätta sig i förbindelse med knektarne
och borgerskapet i staden och med dem öfverenskomma
om ett dåd, hvilket slog de skånska herrarne med
häpnad.
En morgon, då herr Trued begaf sig ned från slottet
till stallet och många svenner följde honom, passade
Marcus på och bemäktigade sig slottet samt tog herr
Trueds husfru och barn till fånga, hvarjemte han
bemäktigade sig allt det guld och silfver, som de
kringboende fört i säkerhet på slottet. Med knapp
nöd kom herr Trued sjelf undan. Full af harm begaf
han sig till svenska lägret i Skåne. Från adeln i
Skåne kommo genast bref till konung Gustaf med klagan
öfver hvad som skett och begäran om tröst och hjelp af
honom. Konungen kunde med skäl svara, att om Marcus
kommit oss till hända, som vi begärt, detta äfventyr
hade då varit ogjordt, som nu timat. "Vi veta ingen
annan tröst göra eder på denna tid" – skref han –
"än att I gode män icke ville för mycket bygga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
