Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. XXV. Carl Gyllenborg. Axel Krook
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
XIV i Frankrike, uppstod den, enligt några
historieskrifvare, från Gyllenborg utsprungna
planen, att Carl XII skulle i spetsen för några
tusen svenskar landstiga i Skotland, der Stuartarne
hade sina flesta anhängare; den svenska armén skulle
bilda kärnan för upprorsskarorna. Gyllenborg vände
sig härom till Carls högra hand Görtz; hvarken denne
eller konungen ville dock i början lyssna till
det äfventyrliga företaget. I Januari 1717 sade
Gyllenborg sig tro spelet vara så vunnet, att,
om svenskarne landstego, folket skulle i skaror
sluta sig till dem. Men i Frankrike hade Ludvig XIV
aflidit och makten öfvertagits af hertigen-regenten
Filip af Orleans såsom förmyndare för den
femårige Ludvig XV. Man trodde, att den späde
konungen möjligen skulle dö, och för den händelsen
eftersträfvade tvenne män franska kronan,
nämligen hertigen-regenten och Ludvigs andra
frände konung Filip V i Spanien, hvilken sednare
styrdes af den då allsmäktige kardinal Alberoni,
som råkat i delo med Georg I. Detta gjorde,
att Frankrike öfvergaf jakobiterna i England,
och Filip af Orléans ingick i stället förbund med
Georg samt underrättade denne om de af Gyllenborg
ledda svenska stämplingarne. Regeringspartiet
sökte nu att genom brefs uppbringande på posten få
bevis mot Gyllenborg, som likväl förde sin mesta
korrespondens med chiffer. Slumpen gynnade den
engelska regeringen mera, i det att en af hennes
spioner på ett till norska kusten väderdrifvet
fartyg fick tag i några vigtiga papper, som äfven
offentliggjordes i Köpenhamn. Med anledning
af dessa häktades Gyllenborg i Februari 1717 i
London och hans papper borttogos, hvilka starkt
komprometterade honom. De trycktes genast och
fingo en så strykande afsättning, att det för den
tiden sällsporda antalet af 10,000 exemplar såldes
på två dagar. Härigenom uppviglades massan mot
svenskarne, och parlamentet gaf vika för den allmänna
tryckningen samt spärrade sädes- och salthandeln
på Sverige, hvilket derpå förlorade mycket.
Dessa händelser läto den tiden tala mycket om sig
i Europa, och bittra uttryck fälldes öfver de
svenska protestantiska herrar, som giljade med
de katolska jakobiterna i England; men i Sverige,
hvarest då hvarken rådde tal- eller tryckfrihet,
erhöllo endast få upplysning om saken. Då
underrättelsen nådde Carl XII, som för tillfället
vistades i Lund, förnekade han sin andel deri –
fastän Fryxell ganska bestämdt angifver, att
han varit deri delaktig, är detta likväl en ännu
obevisad sak – och förklarade, att hans minister
Gyllenborg häktats i strid mot folkrätten, samt lät
till repressalie häkta det engelska sändebudet i
Stockholm. Hertigen-regenten uppträdde bemedlande,
hvarefter Gyllenborg på sommaren 1717 frigafs
och hemskickades med ett engelskt örlogsfartyg.
Gyllenborg landsattes i Göteborg, hvarifrån han
afreste till konungen i Strömstad. Han blef der
väl emottagen och utnämd till statssekreterare.
Underhandlingarne om fred med Ryssland skulle
omsider taga sin början, och konung Carl
skickade för ändamålet Görtz och Gyllenborg
till Åland. Fredsunderhandlingarna voro nära
sin afslutning, gående hufvudsakligen ut på
ordnandet af en varaktig gräns för Finland och
på den sedan af Carl XIV återupptagna planen att
medelst Rysslands tillhjelp taga Norge från Danmark
för att lägga det till Sverige, som härigenom
skulle befrias från en farlig fiende i sin rygg.
Den ödesdigra kulan vid Fredrikshall, som slutade
konungens lif, sönderref dock äfven denna plan,
och Carl XII:s död bragte åter Sveriges
fiender i harnesk emot det samma.
Sverige slöt fred med alla sina fiender och kunde nu
börja med återupprättandet af sina inre förhållanden,
hvilka bragts i ett nästan ruineradt tillstånd genom
de långvariga krig, som vårt folk måste föra för
bibehållande af sin stormaktsställning mot rofgiriga
grannar och andra afundsjuka makter. Vi hafva förut
i vår lefnadsteckning öfver Horn redogjort för den
politik som denne regeringens främste man då inledde:
näml. att genom hofsamt uppträdande utåt och genom
förnuftig hushållning i landet betrygga detta en fred
och tillfälle att ordna sina angelägenheter. Värfvet
var svårt, ty en våldsam partikamp uppstod snart och
kastade mörka skuggor öfver hvad
som annars kunnat vara Frihetstidens välsignelse. De
första tecknen till denna partikamp framträdde vid
1723 års riksdag. Konung Fredrik I kunde näml. icke
finna sig i den inskränkta konungamakt, som aftvungits
först hans gemål och sedan honom, utan sökte med
all makt att utvidga den samma. Vid denna riksdag
trodde han sig fullt säker om framgång, sägande,
att "svenskarne ha’ hvarken hjerta eller mod att
sätta sig emot mina planer". Han uppmuntrades häri
af sin far och sina bröder i Hessen, hvilka ville
genom honom regera öfver vårt land. En af bröderna
lär ock hafva skrifvit till honom en uppmaning, att
ej vara för släpphändt mot svenskarne, "hvilka Carl
XII kände långt bättre och derföre brukade regera
med tillhjelp af käppen".
Motpartiet, som ville fortfarande hafva konungamakten
inskränkt och makten förlagd till ständerna och
rådet, var å sin sida icke overksamt. Det hade en
fördel deri, att det kunde i sina leder upptaga
äfven det holsteinska partiet, som ville hafva Carl
XII:s systerson, hertig Carl Fredrik af Holstein,
till tronföljare och derföre understöddes af det med
denne hertig befryndade Ryssland.
Under det hessiska sändebudet Dietmer från Hessen och
äfven genom enskilt kredit förskaffade penningar åt
konungen för att värfva anhängare åt sig, utströdde
det holsteinska sändebudet betydande summor bland
oppositionspartiet, alltjemt försedd med nya rubler
från Ryssland. Så skedde början till den ohyggliga
korruption, som förvildade våra offentliga mäns seder
och bragte otaliga olyckor öfver landet.
Bönderna hade öfvergått till hofpartiet och begärde
utvidgad makt åt konungen. Häraf bragtes de tre
andra stånden till större enhet, det holsteinska
partiet gnuggade händerna, och en rysk flotta
med den holsteinske hertigen om bord anlände till
Stockholms skärgård för att, i fall partitvisten
skulle utveckla sig till öppen konflikt, vara
tillstädes och befordra hertigens sak. Man undvek
likväl denna inblandning. Dietmer blef förvisad ur
riket, konung Fredriks makt blef ytterligare inskränkt
och hertig Carl Fredrik, hvars parti tillväxte,
fick årliga underhållspenningar, titeln af konglig
höghet och vissa men sväfvande arfsanspråk på svenska
tronen. Det till sina följder vigtigaste var dock
den kommission, som af riksdagens secreta utskott
tillsattes för en behandling af de hemligaste utrikes
ärendena. Gyllenborg, som vid denna tid var en varm
anhängare af det holsteinska partiet och nyss utnämts
till riksråd, insattes i denna kommission, hvarigenom
han genast fick ett ej oväsendtligt inflytande på de
utrikes angelägenheterna.
Detta inflytande begagnade Gyllenborg till att arbeta
för ett förbund med Ryssland. Vi hafva förut i våra
biografier öfver C. G. Tessin och Horn redogjort
för de båda stora förbund, i hvilka Europa år 1725
delades, näml. wienerförbundet och det hannoveranska
förbundet. Till det förra hörde som bekant äfven
Ryssland, som ville draga Sverige dit öfver, för
att det skulle medverka till att en del af Slesvig
lemnades åt hertigen af Holstein och att denne
betryggades om tronföljden i Sverige. Hofpartiet
motsatte sig dock på det bestämdaste denna plan och
ville i stället arbeta för en anslutning till det
hannoveranska förbundet med England och Frankrike i
spetsen. Horn anslöt sig till denna sednare åsigt,
som sannolikast innebar fred. Inom rådet blef striden
het, då man i Juni 1726 skred till omröstning. Åtta
stodo emot åtta, och endast konungens dubbla röst
afgjorde saken till förmån för Horns sida. Gyllenborg
var deremot för wienerförbundet. Horn hade från
landet måst till omröstningen hämta den dödssjuke
Erik Sparre. Inseende faran af sin osäkra ställning,
genomdref Horn i rådet ständernas inkallande till
den 1 Sept., för att vinna riksdagens bekräftelse
å sin politik.
Omsider kom dagen för riksdagens afgörande
af den vigtiga frågan. Det var i Mars 1727.
"Patrioterna" segrade. Horn var dagens hjelte,
och hans motståndare, bland hvilka Gyllenborg var
en af de främste, hotade. Horn svarade med sin
bekanta räfst mot "holsteinarne", såsom Wellingks,
Cederhjelms, Nicodemus Tessins afsättning från
riksrådsbefattningen och Gyllenborgs stränga
varnande. Den sednare stod dock,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
