Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. XXV. Carl Gyllenborg. Axel Krook - Nyårsmorgonen. E. S-dt. - Knallarebygden och knallarne. Pennritning af Claës Joh. Ljungström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Riksdagen sammanträdde. Gyllenborg begärde anslag
till krigets fortsättande, men bönderna svarade, att
"de icke ville om igen skicka ut sina barn, innan de
herrar blifvit straffade, hvilka förorsakat allt det
elände, för hvilket våra tillförene utgångna söner
blifvit så beklagansvärda offer". Och en morgon stod
på riddarhuset skrifvet: "Häng upp öfverste herrarne
i solene, på det den grymme Herrans vrede måtte
varda vänd från Israel." Gyllenborg inledde i sin
oro fredsunderhandlingar med Ryssland, förespeglande
den nu på tronen satta kejsarinnan Elisabeth, att
man ville till tronföljare välja hennes skyddling
Adolf Fredrik. Kejsarinnan sade, att om Sverige toge
Adolf Fredrik, skulle hon återlemna största delen af
Finland, annars blott Österbotten. Gyllenborg gick
in härpå, liksom trenne stånd, under det bönderna
återigen ville hafva danske kronprinsen. Vi hafva i
andra biografier redogjort för dalkarlarnes uppror
och riksdagsstormarne under tronföljarevalet. Adolf
Fredrik valdes, och fred slöts i Åbo (1743). Men
om man också lyckades att på detta sätt genom ett
tronföljareval efter fiendens vilja köpa den yttre
freden, var dock den inre freden ännu fjerran.
För Gyllenborg kom dock snart den eviga freden. Hans
krafter hade börjat slappas, så att han icke mäktade
ensam sköta sina göromål. Han drefs af ständig oro
för ständernas efterräkningar och af fruktan för att
i den nyuppgående solen Carl Gustaf Tessin hafva
en man, som skulle i förtid tränga ut honom. Året
efter fredsslutet med Ryssland blef han illa sjuk
ocfy måste lemna ärendena åt Tessin, som blef
vice kanslipresident. Lidande af svåra njurplågor,
blef han, sedan hans hustru år 1745 bortgått, allt
svagare och afled följande år, 1746, den 9 December,
i Stockholm, der hans bortgång
knappast märktes, ty han hade såsom statsman
öfverlefvat sig sjelf.
Vid universiteterna i Lund och Upsala, hvilkas
kansler han var, sörjde man dock uppriktigt hans
bortgång, ty han hade städse visat mot dem den största
välvilja. Sjelf älskade han också högligen konster
och vetenskaper och egnade sig såsom vi förut nämt,
då hans politiska verksamhet gaf honom tid dertill,
gerna sjelf åt poetiskt skriftställeri. Om teatern
vinnlade han sig mycket, och hans efter fransyska
pjesen "Le Français à Londres" bearbetade komedi
"Den svenske Sprätthöken" betraktades af hans samtida
som epokgörande och var äfven den första regelbundna
svenska komedi som gått öfver svensk teatertilja. Han
öfversatte vidare från engelskan komedien "En bättrad
Vildhjerna" och tragedien "Andromache". Malmström
yttrar om hans diktning: "Hans stil är särdeles
vårdad och elegant, förråder studium af Frankrikes
och Englands bästa mönster, och liksom förebildar det
tidehvarf, för hvilket hans brorson skulle blifva en
prydnad."
Öfver Gyllenborgs graf i Upsala kan historieskrifvaren
väl med rätt fälla månget klandrande omdöme; men
deröfver sväfvar likväl ett, som ersätter mycket,
och detta är, att äfven hans strängaste lastare icke
funnit någon anledning att beskylla honom för att
i en så korrumperad tid hafva besudlat sina händer
med att hafva tagit mutor. Han gifte sig rikt, men
lemnade vid sin död en obetydlig förmögenhet efter
sig. Mer än ett namn, som mera mildt behandlats
af den historiska kritiken, är i det afseendet ej
så rent som Gyllenborgs, för hvilken genom hans
framstående och inflytelserika ställning i partiernas
hvirfvel frestelserna varit både stora och många.
Axel Krook.
Nyårsmorgonen.
Gamla året gått till ända, –
Ingen hejdat tiden än –
Och i ödets bok sig vända
Bladen till ett nytt igen.
Vett och forskning föga båta
Till att pejla tidens ström:
Hvad som stundar, är en gåta,
Hvad som flyktat, är en dröm.
Åren komma, åren fara,
Menskan föds till samma lott.
Lifvet är en skolgång bara,
Tiden dess terminer blott.
Ser du ej, hur lifvets gnista
Flammar upp och släcks derpå:
Är väl detta år ditt sista?
Är det fler, som återstå?
Ej har stoftet, som här andas,
Säte uti Guds konselj:
Ingen vet, hvad dag den randas,
Evighetens nyårshelg.
Anden mot sitt drömda Eden
Spejar understundom än,
Och en gång skall segelleden
Öppnas till hans hem igen.
Icke tveka han behöfver,
Hvar hans väg skall ta’ utaf:
Han vet nog att spången öfver
Är till slut den hvälfda graf.
E. S-dt.
Knallarebygden och knallarne.
Pennritning af Claës Joh. Ljungström.
Det är ett vanligt och af ålder inbitet förhållande,
att, ehvart man kommer inom hela Sverige,
utom Westergötland, finner man denna provins
ansedd liktydig med knallarebygden, och vestgöte
liktydigt med knalle. Detta har gått ända derhän, att
t. o. m. inom sjelfva Westergötland, nämligen inom
Tivedsbygderna, såsom Undenäs och Hofva vidsträckta
pastorater, benämnes en knalle med ordet vestgöte,
alldeles som om Tivedsinvånaren sjelf icke vore
vestgöte.
Det är med anledning häraf, som jag tillåtit
mig göra denna lilla uppsats, för att upplysa
om knallarebygdens utsträckning samt gifva några
meddelanden om dess befolkning.
Westergötland,
såsom bekant är, omfattar två stora och folkrika län,
Skaraborgs och Elfsborgs, hvartill kommer en ringa
del af landskapet, nämligen den, som närmast omgifver
det i Westergötland liggande Göteborg, och hvilken
del hörer till Göteborgs län.
Skaraborgs län är, med
undantag af dess nordligaste till Nerike och Wermland
gränsande trakt samt sina sydligaste till Småland och
Elfsborgs län angränsande delar, ett slättland, hvarå
höja sig de enstaka bergen Billingen, Kinnekulle,
Mösseberg, Olleberg, Hunneberg, Halleberg och en hel
del andra af samma naturbeskaffenhet. Detta läns
befolkning är uteslutande jordbrukande, såsom ock
jorden härtill nästan öfverallt gifver den yppersta
anledning. Handelsbinäringen har aldrig i detta
län hvarken varit behöflig eller öfvad, hvadan också
det samma aldrig varit knallarebygd, eller derifrån
utgått några knallare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
