Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Knallarebygden och knallarne. Pennritning af Claës Joh. Ljungström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Elfsborgs län är deremot ett bergland, men ett sådant
bergland, som saknar metaller, hvadan grufarbete och
dermed sammanhängande verksamhet der aldrig kunnat
eller lärer komma att kunna äga rum. Men såsom varande
ett bergland är naturligt, att åkerbruket der icke
kunnat uteslutande vara befolkningens näringskälla,
utan någon annan har äfven varit behöflig. Derföre,
isynnerhet som det också fordomdags var ett gränsland
till Danmark, nämligen då Halland ännu var danskt,
uppstod i Elfsborgs län handelsbinäringen. Der blef
en knallarebygd och folket blef knallarefolk.
Men äfven denna knallarebygd omfattar icke
hela Elfsborgs län, utan utgör endast en del af
detta. Elfsborgs län har icke mindre än tolf härader,
nämligen Redvägs, Kinds, Åhs, Wedens, Marks,
Bollebygds, Gäseneds, Kullings, Bjärke, Wäne,
Wädtle, Ale och Flundre, af hvilka de sju förstnämda,
hvilka äro östligast och sydligast i länet belägna,
utgöra knallarebygden, till hvilken de öfriga fem
vestligast liggande aldrig hört.
Knallarebygden utgör sålunda endast en ringa del
af Westergötland. Men äfven denna delen är icke
obetydligt kringskuren; ty från södra delen af Kinds,
södra delen af Marks, norra delen af Gäseneds, vestra
delen af Wedens, nordligaste delen af Redvägs härader
samt från Bollebygds härad hafva sällan eller aldrig
utgått några knallare, ehuru befolkningen derstädes
varit berättigad att som sådane kringfärdas. Södra
Redväg, norra Kind, norra Mark, östra Weden, södra
Gäsened och hela Åhs äro de delar af Elfsborgs län,
som varit den egentliga knallarebygden.
Här har ända intill senaste tid jordbruket varit högst
obetydligt, enär denna landsända utgör en skogs- och
bergsbygd, och med anledning häraf har befolkningen,
hvilken, såsom alltid i skogsorterna, varit och är
fyndig och händig, sökt sin utkomst på andra vägar,
än genom att odla jorden.
Ganska tidigt finner man derföre att här var
ett folk, som tillverkade allehanda varor, med
hvilka det knallade [1] omkring i andra trakter
att der afsätta. Redan på 1200-talet omtalas
detta såsom en känd sak och omnämnes beständigt
efter den tiden. Marks härad utmärker sig för
sina linneväfnader, Weden för smide, Bollebygd
för laggkärl och andra träarbeten, Gäsened för
skinnberedning m. m., Åhs för svarfvade askar,
fat, skålar o. d., Redväg för viktualievaror (detta
härad gränsar också dels till Småland, dels till den
bördiga Skaraborgslänsslätten), Kind för vadmal och
andra ylletillverkningar. Med dessa varor färdades
den manliga befolkningen vida omkring till de öfriga
landskapen i riket äfvensom till Norge, ja, knallen,
som svarfvade skålar, påträffades af Björnståhl,
under en af hans resor, till och med på Alperna,
der han stod ute och arbetade under det han sjöng sin
svenska morgonpsalm: "Vak upp, min själ, gif ära."
Staden Bogesund, med namnet af Boklundarne vid sjön
Asunden, år 1741 kallad Ulricæhamn, belägen i södra
delen af Redväg, på gränsen till Kind, var af ålder
knallarebygdens hufvudplats, tills den år 1620
i Wedens härad anlagda staden Borås härom kom att
täfla och slutligen tog öfvertaget. Gårdfarihandel
beviljades af konung och ständer ej allenast åt dessa
sju härader, utan äfven åt nämde städers borgerskap,
som ägde rättighet att utsända sina handelsdrängar;
och denna handelsrättighet försvarades vid riksdagarne
ända intill senaste tid med en seghet, som knappt
hade sin like. Riksdagsmannen Anders Danielsson, som
vid flera riksdagar var bondeståndets man för hela
denna orten, och som var begåfvad med en utomordentlig
förmåga att försvara sin sak samt dessutom hade från
knallarebygden ett ansenligt salarium, hvilket vid
riksdagarne för hans saks bästa kom väl till pass,
var knallarebygdens och gårdfarihandelns skarpaste
förkämpe. Med hans död inträdde ett denna handels
sjukdomstillstånd, som slutligen genom
näringsfrihetsförfattningarne nådde sin kris. Men
det var icke blott Bondeståndet, som försvarade
gårdfarihandeln. Borgerskapets representanter från
de begge nämda städerna gjorde sitt bästa och vunno
flera af sina ståndsbröder, och presterna från dessa
härader sågo med särdeles nöje denna handels bestånd,
ty de hade en icke ovigtig inkomst af prestbetygers
utskrifvande. I Ulricæhamn, så har den der ännu
lefvande kyrkoherden sagt, kunde detta göromål
inbringa pastor bortåt 2,000 rdr, ty betygtagaren, som
egentligen var skyldig betala 24 skilling riksgäld,
var i allmänhet en "Hobergsgubbe", som tänkte,
då han emottog betyget, och handlade derefter:
"ingalunda vill jag vara den sämste".
Den tilltagande jordodlingen äfven i de sju
häraderna gjorde äfvenledes sitt till att minska
gårdfarihandeln. Jordbruket i t. ex. Mark är nu
mera ibland det bästa, som kan ses, och jordmånen,
åtminstone i Viskaåns dal, är utmärkt. Äfven i
de andra häraderna är jorden, ehuru flerestädes
stenbunden, ganska tacksam emot odlaren. Åhs,
Redväg och Gäsened, trots att "Svältorna" ligga i det
sistnämda häradet, hafva en ingalunda föraktansvärd
jordmån, som nu mera också med tilltagande omsorg
skötes.
Genom den under århundraden af befolkningen i
knallarebygden idkade handelsnäringen har denna
befolkning fått en viss prägel af köpenskapsmenniskor;
der går en handelsanda genom den. Visserligen är den
synnerligen fallen för slöjd, såsom smida, svarfva,
snickra o. s. v. samt, och i första rummet, för
att väfva, men den har lika stor fallenhet för att
drifva handel. Mannen i knallarebygden köper utan
öfvertalande hvad som helst, endast han får godt
pris; men är också färdig att sälja allt hvad han
äger, endast han får bra betaldt: han är köpman från
hjessan till fotabjellet, och älskar köpenskapen ända
till schackrandet.
Knallen drog vida omkring med sina varor, hvilka i
senare tider öfvergingo till nästan endast väfnader;
tyger, dukar, band, o. d., hvari äfven på senaste
tiden ingingo utländska tillverkningar, som med mycken
möda och omsorg och stundom fara lurendrägades in
i landet. Längre tid tillbaka klöfjades varorna,
d. v. s. de lades på hästryggen i en lång säck,
med gods i dennes båda ändar, och knallen gick
bredvid och ledde sin häst, om hvilken han hade en
omvårdnad, öm, som en moders om sitt barn. Kunde han
icke få "tjacka rusk åt vanten",[2] så "snodde" han,
såsom det hette på hans språk: Månsing, ett språk,
som knallarne talade sins emellan, men som nu i det
närmaste dött ut. Ett klöf var så mycket hästen kunde
bära. I senaste tid forslades knallaregodset på vagn
till den ort, der man ville försälja det samma och
der det bars omkring i gårdarne på landet, och uti
husen i städerna.
Mången knalle "flög af skaftet" (= blef utfattig,
gjorde cession) understundom, men den, som var
ordentlig och icke lät det kringirrande lefnadssättet
förleda sig till dåliga vanor, samlade förmögenhet
på samma gång den fick en viss fond af vett och
belefvenhet, hvarigenom han blef i tillfälle att i
sitt hem hafva ordning och snygghet och der utöfva
den gamla svenska gästfriheten i ett stundom ganska
rikt mått.
På senare tiden förändrades den förr brukliga
enkelheten i klädedrägt till mera öfverensstämmelse
med den i landet växande lyxen, men qvinnan i
knallarebygden bibehåller ännu sin hufvudduk,
äfven om föräldrarnes förmögenhetsvilkor bestått
henne en fin uppfostran, och som gift heter hon och
låter kalla sig hvarken madam eller fru, utan kära
mor, äfven om mannen kallas herre och bär en orden,
för så vidt nämligen hon icke blifvit gift utom sin
födelsebygd eller inom denna med en embets- eller
tjensteman och sålunda kommit, såsom det då anses,
utom sitt ursprungliga stånd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
