Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Högskolefonden. Skiss af Emilie Flygare-Carlén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Kors, Pauline redan hemma så tidigt på
eftermiddagen!" Öfverstinnan drog sig med en
obegripligt sur min ännu ett stycke från skrifbyrån.
Det var verkligen kapten Mauritz’ hustru som inträdde
med en liten två års son vid handen.
Pauline var ingen skönhet, men ett mera friskt och
pikant ansigte än hennes, der godhet, värdighet,
klokhet och bestämdhet uppenbarades, var svårt att
finna. Medelstor till växten, icke öfverdrifvet smärt
och luftig, men med harmoniska proportioner och väl
uppburen, syntes Paulines figur lika intagande som
hennes ansigte.
Vi skola dock icke genast göra hennes personliga
bekantskap. Innan vi gå vidare, måste vi kasta blicken
tillbaka i familjens historia och se hur det bar till
att Pauline blef sin mans hustru.
*
2.
Salig öfverstens äktenskaps-logik.
"Salig öfversten", som i tiden var en ogement
manhaftig herrskare, men derjemte en ganska bildad
man, hade af sin kära Malena två gånger blifvit hedrad
med faderlig värdighet. Men ehuru sju år lågo emellan
tvenne söners födelse, hade öfversten icke hunnit på
denna tid förvärfva högre tankar om sin frus förmåga
i uppfostringsväsendet, än att han, så snart siste
sonen vuxit från kolten och skramlan, förklarade
sin äkta hälft att han sjelf, från den dag pilten
ikläddes manliga plagg, ensam tog hand om honom,
undantagandes i renhetsläran och vid inträffande
fall af messling och kikhosta, då öfverstinnan fick
fungera som sjuksköterska under hans egen uppsigt.
Öfversten höll för öfrigt en sådan tukt i huset,
att fru Malenas mest utsväfvande frihetsdröm aldrig
öfversteg något högre mål än (såsom hon nyss förtrodde
sonen) en improviserad kalf-sjukdom eller något
dylikt. Sådan hon var, utgjorde hon sin mans lycka
och stolthet; och i fall hon i ungdomen ägt flera
talanger, än de oskyldiga hon ägde, hade hon aldrig
fått emottaga hans frieri, ty en qvinna med för mycken
kunskap var hans högsta prevention: en sådan måste
utan tvifvel blifva en vederstygglig Xantippa.
I den händelse att öfversten skulle hafva författat
en äktenskaps-katekes, skulle första budet lydt:
"En hustru får icke hafva annan vilja än sin mans!",
och det andra: "Hon skall icke umgås med tankar, som
stå i strid mot hans åsigter!" Vidare (i sammandrag):
"Hustrun måste vara trogen, uppriktig, driftig, lydig
och glädtig, det sista till trefnaden inom hus. Sura,
pretentiösa eller lärda hustrur sättas i litanian."
Detta program låter temmeligen strängt, och emellertid
är sanningen att öfversten mycket sällan var ond. Han
var tvärtom munter, pratsam och skrattade gerna af
hjertans grund. Hela hemligheten var, att han förstod
konsten att regera ensam, och att han om äktenskapet
hade samma uppfattning, som den franske konungen om
monarkien: "Staten, det är jag!"
Märkligt nog fick hans fru likväl hafva vissa
politiska åsigter, d. v. s., att då öfversten svor
öfver ryssen, kunde hon betydelsefullt nicka med
hufvudet och se så slug ut, som vore hon invigd i
både Rysslands och Finlands förhållanden. Svor han
öfver regeringen och de ökade skatterna, så höjde
hon på axlarne och himlade sig. Men svor han öfver
landshöfdingen och alla missbruk och dumma åtgärder
i länet, då tog hon till orda och var genast tillreds
med en sådan störtsjö af sqvaller, att landshöfdingen
till och med på längsta afstånd bort känna hettan af
den eld, hvarvid han stektes. Ja, hon kom till och med
fram med små nätta eder, såsom "näcken besitta" eller
"näcken må taga!" Det var helt och hållet en personlig
tacksamhetsgärd, att hon offrade endast till denne
afgud – hon hade nämligen näcken att tacka för de
många ljufva triumfer, hon erhållit af sin mans beröm,
då hon sjöng om huru "näcken hvilar i grönan sal".
Öfverstinnan hade också en mycket öfvad röst, ty hon
sjöng alltid, då hon grälade i köket eller likt ett
torrt skinn flög från vindens till källarens regioner.
Vid sådana tillfällen omvexlade sången med små dramatiska
föredrag, på det att hennes man, som icke tålde
köksscener, ingenting skulle förstå. Det lät då
ungefär sålunda: "Djupt i hafvet ... eländiga våp,
har du nu icke svedt upp halfva kjortelvåden med
strykjernet ... på demantehällen ... hela färgen
ur klädningen ... näcken hvilar ... seså, nu bränner
Britta också upp steksåsen ... i grönan sal ..."
Kom nu öfversten i köksdörren och sade: "Du sjunger
så konstigt, Malena!", då svarade hon helt muntert:
"Det kommer deraf att jag är så glittrande glad –
det går så bra i mitt departemang."
Hon försökte aldrig att meddela sin man de förtretliga
missöden, som uppenbarade sig i departemanget,
ty då hon en enda gång gjort det, hade han svarat:
"Styr du ditt rike så som jag styr mitt!"
Men nog nu om det värda och fullkomligt lyckliga
paret ... återstår att tala om dess afkomlingar.
*
Då yngste sonen, Mauritz, som hade ett grundligt
envist och stolt lynne, ännu var kadett, gifte sig den
äldste; och då Mauritz som välbeställd underlöjtnant
återvände till hemorten, fattades han af en fullkomlig
ynglingsförtjusning för sin svägerska. Det var
en poetisk dyrkan, som icke på något sätt oroade
hvarken den unga damens make eller henne sjelf. Hon
utgjorde ett af dessa väsenden, som man tycker icke
rätt tillhöra hvarken himlen eller jorden, emedan de
synas sväfva emellan båda. Denna eteriska, fläckfria
själ stannade icke heller länge qvar, sedan hon gifvit
lifvet åt en dotter. Den lilla Karin blef också snart
faderlös och kom till sin farmor för att uppfostras.
Öfversten, så hemma i konsten att handleda pojkar,
fann sig totalt bortkommen med denna lilla
dam. Sorgen hade dessutom djupt böjt den starke
mannen. Derföre fick fru Malena ändtligen en ända
af regeringstömmarne. Men knappt hade detta händt,
än öfversten sjelf följde sin äldste son; och hans
sista önskan, hvilket vill säga befallning, var att
yngste sonen skulle öfvertaga godset och blifva en
öm och förnuftig far för den lilla.
Midt i öfversvallet af sitt lidande upptäckte fru
Malena i sitt sinne att hon haft en hemlig dröm om
att, i fall hon skulle genomgå den hårda pröfningen
att blifva enka, hon då åtminstone skulle komma till
väldet och få styra sjelf. Men dermed var det slut,
innan det hann till början, ty ifrån det ögonblick
löjtnant Mauritz öfvertog egendomen, blef det icke
bättre än förut. Sonen var alltid artig och medgörlig
i småsaker, men gällde det hvad han ansåg för rätt
eller satt sig i sinnet, så var han omedgörligare än
fadern sjelf ...
Efter hans svägerskas död förekom det Mauritz som
om den första och vackraste afdelningen af hans lif
var utspelad. Aldrig mer skulle han för en qvinna
erfara denna blyga hänförelse, der själen helt och
hållet kufvar sinnena. Men det förhåller sig med
vissa afdelningar i menniskans lif liksom med en
fullbordad väfnad: man tycker sig hafva väl tillknutit
alla trådarne, men man har aldrig gjort det så väl,
att ej någon hänger utanföre, och hvem vet när,
hvar eller hur den åter kan komma fram!
Mauritz’ djupa ömhet för den unga modern
öfverflyttades nu på dottern, och hela timmar kunde
han sysselsätta sig med barnet.
Omkring ett år efter dessa förändringar i familjen
inträffade nya händelser, och det var de som störtade
Mauritz – då knappt tjugufyra år gammal – med hela
den otyglade elden i hans sinne in i förhållanden,
hvilka nästan uppslukade hela hans ungdomskraft.
Dessa förhållanden blifva bekanta längre fram
i berättelsen. Nu hafva vi blott att säga det
ifrågavarande episod förvandlade honom från en varm,
lefnadsglad man till den mörke och kalle man, som vi
redan lärt känna. I ett fall var han dock den samme:
i kärleken till den lilla Karin; och då ett par års
stoft fallit på olycks-episoden, den man alltid undvek
att tala om, beslöt han att hans nu sexåriga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:28:05 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1872/0030.html
