Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Högskolefonden. Skiss af Emilie Flygare-Carlén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Och deruti har jag ej haft orätt. Är det icke
ärofullt för mig att jag lyckats så till vida i
striden mot din fiende, den djupa tungsintheten, att
den åtminstone tidtals vikit bort ... och har du icke
under vårt äktenskap visat mig, att du uppskattat
mina försök att jemna vägen, utan att tala om
stenarne, som din fot nu ej alltid behöfver trampa."
Vid dessa ord bleknade Mauritz. "Du har från första
stund", sade han, "varit den bästa, klokaste och
modigaste hustru, en man kunde erhålla, men den
triumf, som du tänkte på, erhöll du ej. Du vann din
mans djupaste högaktning – kärleken förblef likväl
död. Jag vet ej ens om du lidit häraf, men jag vet
att du aldrig låtit mig märka det."
"Jag anser, min vän, hela detta resonemang temmeligen
opåkalladt. Har jag icke åtnjutit ditt bifall och
den uppriktiga tillgifvenheten och aktningen för
ditt barns mor? Jag kan således med rätta förundra
mig öfver att de tankar och åsigter af mig, som
du nyss läste, hos dig väckt begäret att framkasta
en förklaring, hvilken står totalt utom den lilla
artikeln."
"O, så skickligt du parerar!"
"Hålla vi då på med ett spel?" yttrade Pauline
allvarligt. "Riktar du med full afsigt en stöt mot
din hustrus hjerta?"
"Ja, hvarföre icke ... Den qvinliga sjelfständighets-teori,
du i din uppsats utvecklar och som löper parallelt
med den underordnade frågan om högskolefonden (mot
hvilken jag har ingenting att invända), visar mig,
att om jag riktade en sådan stöt, skulle den, såsom
det skett, icke träffa målet."
"Min gode Mauritz", svarade Pauline med afväpnande
mildhet, "denna hätska bitterhet känner jag ej igen
hos dig. Skulle en ädelsinnad man älska att höra
kärlekssuckar och klagan af en qvinna, i hvilken
han ser blott hustrun – vore det en lycka?"
"Nej, det tror jag icke. Men din kärleksklagan blefve
säkerligen hvarken långtrådig eller vemodig."
"Jag talar i allmänhet!" yttrade Pauline med en
sådan min af slående värdighet, att Mauritz blef
skyldig svaret ... "Och nu, min vän", tillade hon
med sin vanliga lätthet, "lemna vi det här ovanliga
gebitet, som, du kan tro mig, ännu är till stor del
att betrakta som en ouppodlad mark ... men äfven den
kan göras fruktbärande, när man funnit rätta tiden
att afvinna den dess svårigheter."
"Du tror detta?"
"Så som jag tror på Gud!"
"Och om dessa svårigheter en gång kunde öfvervinnas,
skulle det då – det är blott en fråga", tillade han
med skygghet – "blifva kärlekens hand som gjorde
utsädet till den blifvande skörden?"
Det låg en darrning i hans röst, som kom Paulines
hjerta att spritta till. "Denna fråga", sade hon
med ett lugn, som nu kostade henne ansträngning,
"är fullkomligt obehörig å din sida. Svaret, hurudant
som helst, skulle komma mig att rodna, och en man
bör akta sig för att tvinga en qvinna till en rodnad,
hvilken för henne kunde bli ett outplånligt bittert
minne ... Och nu är det min fasta afsigt att få
ditt bestämda omdöme öfver det här lilla stycket för
tidningen!"
"Mitt omdöme är kanske icke alldeles opartiskt, emedan
jag betraktar hvad jag läst från annan synpunkt än
andra läsare. Skrif allt hvad du behagar för din
älsklingsidé, men det är icke absolut nödvändigt att
du i egenskap af qvinna, utan blott såsom en tänkande
menniska i allmänhet intresserar dig derför. Ifall det
finnes fruntimmer (hvad det naturligtvis gör), hvilka hafva
så litet af qvinnans egendomliga individualitet,
att de kunna förmå sig att kasta sig in i de värf,
som hittills varit endast mannen förbehållna, så
utgöra de, såsom du sjelf påpekat, undantag; och
hvarhelst dessa emanciperade damer idka sina studier,
det kan vara sak samma."
"Deri har du fullkomligt orätt!" svarade Pauline. "En
eller annan enstaka qvinna, hvilken uppehölle sig
vid något af våra universiteter, måtte känna sig,
äfven om hon af nutidens bildade ynglingar icke finge
höra några speglosor, lik en vilsekommen vandrare, som
söker en uppfriskande källa, men finner den tillstängd
af för många törnen. Hvilka olika garantier för hennes
lugna framgång erbjuder ej deremot hufvudstaden! Under
de år, jag der sökte utbilda mig för det tilltänkta
lärarinnekallet, uppfattade jag denna åsigt tydligt,
och just derföre att qvinnan här i den stora
menniskomassan kan vara så obemärkt hon vill, passar
hufvudstaden henne bäst."
"Och artikeln – afsänder du den till redaktören?"
Vid denna fråga skuggade ett moln Paulines vackra
panna ... "Ja, såvida du icke har något deremot."
"Nu tycks du motsäga din egen uppgift om den
sjelfständiga qvinnan. Denna kan väl af artighet, när
mannen så önskar, låta honom få del af sina åsigter,
men icke behöfver hon rätta sig efter hans."
Det låg icke i Paulines väsende att genom koketteri
söka fängsla sin man. Likväl syntes det vara något
ditåt som röjde sig i hennes ton och min, då hon
glädtigt inföll: "Men jag sade ju att ni en liten
smula skulle få vara våra herrar, och efter detta
är afgjordt, så stannar min artikel hemma – är du nu
nöjd?"
"Nej!" svarade han tvunget.
"Hvad begär du då?"
"Ditt uppriktiga erkännande om hvad som så starkt
upprörde dig på den stund, då du och min mor voro
ensamma. Jag kan icke tro att det var endast den
frihet, min mor tagit sig, och hennes upptäckt af din
artikel som arbetade i ditt hufvud. Du kastade dig
i mina armar, du, med en häftighet som om du
behöft dölja något."
"Mauritz!"
"Jag kan icke afvisa denna tanke, Pauline! När kom
väl du så emot mig ... Är du fullkomligt säker att
du ingenting döljer?"
"Hvad menar du?"
"Sedan ett år tillbaka erhåller jag ej mera dessa
bref, som stundom nästan dödade mig, men hvilka,
ifall någon gömde dem för mig, skulle kunna bringa
mig till en farlig punkt."
I detta ögonblick hördes någon komma springande
mot lusthuset. Det var endast en tjenstflicka, som
underrättade att främmande anländt, och aldrig hade
för Pauline något främmande kommit mera lagom.
Afbrottet verkade en reaktion i Mauritz’ sinne och
tankar ... "Förlåt mig!" sade han till sin hustru. "Jag
vet icke hvad som kom åt mig. Min orättvisa fråga
härflöt från en aning, som jag ej förmår bekämpa."
(Forts.)
Charad.
Om en kung skall kunna verka
Godt, och landets välstånd stärka,
Är mitt första af behof.
Den mitt andra är bör vara
Gifmild, och ej girigt spara
Att på kärlek visa prof.
Mången gosse nämns mitt hela,
Flickor samma öde dela.
A. And...son.
Rebus.
B
M Y A
S S S
S
S ätt.
And. Er. S.
Gåta.
Jag ömsom höjer mig från fält och ängar
Och ömsom sänker mig från himlens sky.
Min slöja breder jag på blomstersängar,
Min kappa hämtar jag från kärr och dy.
Jag synes mest om höstar och om vårar.
Kall är jag, merendels, och tung och våt.
Från höga luften strömma mina tårar
Och hela landskap fuktas af min gråt.
Wilhelmina.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
