Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska Bilder. LXXXI. Ett äfventyr under Trettioåriga kriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Historiska Bilder.
LXXXI.
Ett äfventyr under Trettioåriga kriget.
Då Gustaf Adolf om våren 1631, sedan Tilly efter
förstörandet af Neu-Brandenburg drog sig tillbaka
uppåt Magdeburg utan att fullfölja sin hotande rörelse
mot Schwedt, der Gustaf Adolf sjelf befann sig,
beslöt att gå uppför Odern för att bemäktiga sig
det väl befästade Frankfurt, om han derigenom skulle
kunna locka Tilly bort från Magdeburg, inträffade en
händelse, hvilken berättas af den österrikiske grefven
Fr. Chr. Khevenhüller i hans stora arbete "Annales
Fernandenses" eller en historia om kejsar Ferdinand
II från hans födelse till hans död. Händelsen i och
för sig är ganska vanlig i ett krig och var icke
af någon betydelse för krigets gång, men skall,
måhända just på grund af denna sin enskilta natur,
icke läsas utan intresse, emedan den mera än de stora
tilldragelserna tjenar att breda ljus öfver lynnet
af detta långvariga och för den allmänna menskliga
utvecklingen vigtiga krig.
Sekreteraren Lars Grubbe, som hela tiden medföljt
konungen och derunder hemsändt berättelser om de
vigtigare tilldragelserna, fick, då konungen företog
detta tåg, befallning att stanna hos fältmarskalken
Gustaf Horn, hvilken stod med en här i nordöstra
Brandenburg och skulle under konungens frånvaro föra
befälet i Pommern. Härunder fick Grubbe en skrifvelse
från det kungliga högqvarteret, daterad den 6 April,
tre dagar efter den oväntadt hastiga eröfringen af
Frankfurt. Den innehöll en berättelse om konungens
framtågande till staden och om stormningen af den
samma, nästan i form af dagboksanteckningar, sålunda:
"Den 27 Mars kom kongl. maj:t till Neustadt och den
28 om morgonen ryckte K. M. till Bützow ... Dädan
begaf han sig tillbaka åt Neustadt o. s. v. den 30 och
31 Mars. Mense April[1]: Den 1 förlade K. M. folket
halfannan mil från Frankfurt, nedhögg 16 kejserliga
ryttare och tog 7 till fånga. På samma dag blef ock
vår General-auditeur fången. Den 2 ryckte K. M. i
full slagtordning för Frankfurt ... o. s. v."
Det är denne general-auditörs öden under sin
fångenskap, som vi här vilja berätta efter
framställningen om den samnia i en historia
om Gustaf Adolf, sammanskrifven efter en mängd
handskrifter, hufvudsakligen samlade af Arkenholtz, –
en framställning som åter grundar sig på Khevenhüllers
ofvannämda arbete. Berättelsen inledes med följande
ord: "På de kejserliges flykt (från Frankfurt) hände
en officer hos konungen af Sverige ett äfventyr, som
genom sin ovanlighet förtjenar att anföras. Denne
officer hette Samuel Weiss de Schallen och var
generalauditör i svenska hären."
Konungen hade under framtågandet mot Frankfurt
skickat honom med ett vigtigt uppdrag till Küstrin,
men han hade icke hunnit långt på sin väg, förr än han
upphanns af en hop kringströfvande kroater, hvilka
togo honom till fånga och förde honom med sig till
Frankfurt. Här öfverlemnades han till fältmarskalken
Schaumburg, som förde befälet derstädes. Denne
lemnade honom åt sin hofmästare med befallning
att behandla honom väl. Det gick väl nu för sig, så
länge de kejserlige lågo i staden och i den stolta
känslan af sin öfverlägsenhet samt under inflytande
af den trygghet, som de fasta murarne ingåfvo dem,
med hån blickade ned på den ett par dagar derefter
framryckande svenska hären, hvars snöpliga aftåg
inan icke ansåg böra dröja synnerligt länge; – det är
bekant, huru de kejserlige nedhängde gäss från muren
för att påminna svenskarne om att flyttfåglarnes
tid var inne, då äfven de borde vända om till sitt
snöland, samt huru de ropade skymfliga uppmaningar
till "strömmingsätarne" – det gick väl emellertid
an, så länge de ännu voro herrar i staden. Men det
alldeles oförutsedda inträffade, att de föraktade
och förhånade svenskarne stormade de starka murarna,
öfverstege dem och inom två timmar blefvo herrar
öfver Frankfurt, och nu började fångenskapen för
general-auditören ingå i ett annat skede.
Det var på Palmsöndagsaftonen, som de svenska
kanonerne, efter att hafva tegat hela dagen,
började dundra. General-auditören hörde i sitt
fängelse det döfva dönet, men det uppblandades snart
med handgevärsskott, rop och buller, som om något
alldeles opåräknadt varit å färde. Han förblef dock
icke länge i ovisshet, ty fängelsedörren öppnades, och
han rycktes ut på gatan. Här fann han hofmästaren och
några soldater, hvilka hastigt förde honom med sig
genom staden åt bron, som på östra sidan ledde öfver
Odern. Han kunde af några ord, som yttrades under
vägen, förstå, att svenskarne segrande inträngde i
staden, och att fältmarskalken Schaumburg var stadd
på flykten liksom den nyss anlände Tiefenbach.
Vid bron var en förfärlig trängsel af fotfolk,
ryttare, trossvagnar och kanoner, och många hundrade
trängdes ned i floden. Det var ett underverk, att så
många verkligen kunde komma öfver, men bland dessa
befann sig hofmästaren och hans fånge, hvilken
måste gå till fots och pådrefs obarmhertigt af de
efterföljande soldaterna. Auditören var en gammal
man om sextio år, och hans grå hår hade bort aktas,
om man ock icke fästat sig vid hans höga beställning
i svenska hären.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
