Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska Bilder. LXXXI. Ett äfventyr under Trettioåriga kriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men i krigstid och särskilt under detta krig
voro sådana saker endast undantagsvis af något
värde. Hofmästaren sjelf, som satt till häst,
ryckte tid efter annan upp sin pistol och satte
den för den gamla herrns tinning, då denne icke tog
ut stegen fort nog, ropande: "din kätterska hund,
jag skall sveda hjernan på dig!"
I trängseln på bron skulle den gamle mannen hafva
varit förlorad, om icke soldaterna, som gingo
bakefter, trädt emellan och räddat honom. De gjorde
det dock icke af några ädlare bevekelsegrunder,
ty de voro i ingen mån bättre än hofmästaren, men
de sågo saken ur den synpunkten, att fångens död
skulle medföra svåra följder för dem, då deremot hans
räddning skulle medföra belöning. Derföre hejdade de
till och med hofmästaren, då denne i sin förbittring
öfver flykten och förlusten af sin sammanroffade
egendom, som nu skulle falla i segrarnes händer,
ville med ens göra slut på fångens lidanden och
afkyla sin harm i hans blod.
När de väl hunnit ett stycke på andra sidan
Odern, kommo de in i en skog, hvilken hvimlade af
flyktingar. Natten hade nu inbrutit, men det var
klart väder och månen stod högt på himmelen och lyste
mellan träden, så man kunde godt se alla föremål. Om
detta å ena sidan var en god sak, så blef det å den
andra sidan af stor fara för den svenska fången. Han
bar nämligen svensk klädedrägt och var derföre lätt
igenkänd, och under den fruktan, som bemäktigat sig
allas sinnen, att det svenska rytteriet var i hack
och häl efter dem, var det lätt att förutse, det man
här skulle göra processen kort med den fångne. Också
kommo några valloner och skulle hafva nedhuggit honom,
om icke soldaterna hotat att nedskjuta dem och sålunda
räddat honom. De uppmanade honom äfven att vara utan
fruktan samt bådo honom att göra dem lika god tjenst
och förskaffa dem qvarter af sina landsmän, i fall
de skulle hinnas af de förföljande svenskarne.
Tiefenbach hade dock låtit afbränna bron öfver Odern,
just för att förekomma förföljandet, så att den
fruktan, som här beherrskade de flyende, var i sjelfva
verket ogrundad, men bidrog måhända af ofvannämda
skäl i sin mån att rädda den svenske fången.
Under natten tilldrog sig intet vidare. Men marschen
fortsattes utan uppehåll till morgonen, då man befann
sig på gränsen till Schlesien, hvarest Schaumburg
sökte uppsamla flyktingarne. Här bad fången att
få tala med fältmarskalken och framfördes till
honom. Schaumburg stod omgifven af flera högre
officerare, när den gamle, alldeles uttröttad
af hunger och sexton timmars oafbruten marsch,
nalkades. Han klagade öfver det behandlingssätt,
han rönt, och sade rent ut, att han endast haft den
omständigheten att tacka för sitt lif, att han oaktadt
sina år kunnat uthärda en så ansträngande vandring.
"Tron I väl" – sade han – "att I genom min död
skullen kunna tillfoga konungen, min herre, någon
skada? Sannerligen, det gör honom lika mycket, om
en gammal gubbe, som jag, förgås af trötthet eller
skjutes på stället. Men det förundrar mig, att I
icke hafven kommit på den tanken, att konungen med
lätthet kan hämnas min död på de fångar, som i stort
antal fallit i hans händer!" Schaumburg ursäktade sig
så godt han kunde och lät genast framföra en vagn
åt generalauditören, hvari han fördes till slottet
Wartemburg, ett godt stycke in i Schlesien, några
mil från Breslau.
På detta slott blef han väl behandlad och skulle hafva
kunnat trösta sig öfver sitt öde, om icke förlusten
af friheten vore i och för sig det högsta onda som
kan drabba en menniska. Hvad som i synnerhet bidrog
att förmörka utsigterna för honom, var den upplysning,
som han snart nog fick, att man ämnade föra honom till
Wien, och ifrån den stunden var hans beslut fattadt,
att, kosta hvad det ville, söka sin räddning genom
att fly.
Detta var emellertid ingen lätt sak. Slottet var högt,
och hans fängelse låg i öfversta våningen. Dessutom
var stora porten väl bevakad och vid hans dörr gick
en skildtvakt. I staden nedanför slottet liksom
öfverallt i städerna och byarne på andra sidan Odern
hvimlade det af kejserliga trupper, och huru var det
väl möjligt att slippa igenom en sådan
bevakningskedja? Förutsatt att han också lyckades
öfvervinna alla dessa svårigheter och framkomma till
Odern, huru skulle han väl komma öfver denna flod? Men
å en annan sida, – hade han väl satt foten på andra
sidan Odern, så vore han räddad, ty der fanns för
närvarande icke en kejserlig soldat.
Mellan dessa ytterligheter pressades den arme
mannen. Svårigheterna, hvilka i sjelfva verket voro
så stora, att de kunnat nedslå modet äfven på en ung,
syntes honom till slut
oöfvervinneliga, och förtviflad lutade han hufvudet
mot handen, då han öfverraskades af ett besök.
Det var en borgare från den lilla staden, som kom af
egen tillskyndelse att söka lindra hans fängelse
genom att anskaffa hvad han till sin beqvämlighet
önskade. Med ens fattade då fången
beslutet att anförtro sig åt denne borgare.
Han bad honom att på en bestämd timme under
natten vänta sig nedanför slottsmuren och föra
sig till Odern, dit han icke kände vägen.
Han lofvade honom en stor belöning, om han ville vara
sig behjelplig, och borgaren samtyckte gerna.
Borgaren gick, och fången skyndade att ännu en gång
för sig sjelf genomgå alla möjligheter för uppnåendet
af sitt mål. Det som hittills syntes honom svårast,
var dock nu undanröjdt, nämligen huru han skulle
komma till Odern, och
i glädjen häröfver tänkte han icke på svårigheten
att komma öfver den djupa och breda floden. I den
själsspänning, hvari han befann sig, tycktes
dagen aldrig vilja taga slut. Men ändtligen kom
natten, och han lade sig såsom vanligt till sängs.
Skildtvakten vid dörren stod så stum och dyster
som ett förkroppsligadt nej på den gamles alla
förhoppningar. Men när ett par timmar gått, satte sig
soldaten, och det dröjde icke länge, förr än hårda
snarkningar förkunnade, att han fallit i djup sömn.
Då reste sig fången sakta ur sängen, sammanrullade
hastigt sina lakan och smög sig fram till
dörren. Skildtvakten rörde sig icke. Han tycktes kunna
sofva i godan ro, om också ett stycke af taket fallit
ned för hans fötter. Det var derföre en lätt sak att
fatta nyckelknippan vid hans gördel, öppna dörren
och skynda ut. Nu gick det med förtviflans fart
trapporna utför till nedersta våningen. Men här måste
den stora porten undvikas. Med tillhjelp af nycklarna
kom fången in i ett rum, hvarifrån han kunde med ens
förflytta sig utom slottsmuren, och här tog han fram
sina lakan, ref itu dem efter längden och sammanknöt
dem samt fästade slutligen den ena ändan i fönstret.
Allt gick lyckligt och väl, och några ögonblick
derefter stod han helbregda vid sidan af den väntande
borgaren, som hållit ord och infunnit sig. Med hans
tillhjelp, och på afvägar, der de mindre voro utsatte
för faran att upptäckas, kommo de framemot morgonen
till stranden af floden. Men vid åsynen af den breda
vattenytan, som framflöt med en sådan styrka, vaknade
med ens alla tankarna på omöjligheten att komma öfver,
och en rysning genomfor den gamle mannen. Han tänkte
ett ögonblick på att återvända i fängelset, men
så tänkte han på, att den Gud, som hittills räddat
honom ur så många faror, äfven nu ägde makt dertill,
om det så var hans vilja, och denna tanke gaf honom
styrka att våga försöket.
Han omfamnade den redlige borgaren och tog afsked,
afklädde sig och gick ut i floden. Efter att hafva
simmande tillryggalagt ett par famnar, betogs han
ånyo af samma rysning, och floden tycktes växa i
bredd för hvarje simtag, som han tog framåt. Väl
var han i unga dagar en god simmare, men krafterna
äro ej de samma vid sextio och vid tjugu år. I den
första ifvern hade han också ansträngt sig mera än
som var nyttigt, så att han förlorade andedrägten,
och allt detta tillsammans gjorde, att han alldeles
förlorade modet och sjönk ned under vattenytan.
Men ögonblicket derefter återkom besinningen, han
höjde sig med ett par kraftiga tag åter öfver ytan
och fortsatte sin väg. Han påminte sig nu, att huru
bred än Odern är, så är det endast på ena sidan som
han är djup, och när man kommit öfver denna del, så
kan man sedan vada fram. Denna tanke lugnade honom
betydligt, och han ansträngde sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
