Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - På samma ställe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"’Tala då inte så dumt!’ utropade hon och blef blodröd
i ansigtet.
"’Jag talar hvad jag kan stå för’, svarade jag;
ty vid denna tid ordades det mycket om i vår by att
prostens adjunkt friade till Louise. Enkan, hennes
mor, såg gerna hans besök; men en vacker dag visade
Louise alldeles bort honom, hon ville aldrig gifta
sig, sade hon. Efter detta fick hon också gå der;
år efter år försvunno och Louise var icke längre
ung, men sina barndomsminnen höll hon ännu kära;
ty dagligen vandrade hon på de gamla välbekanta
platserna och vi slogo oss ibland ned vid bäcken,
der, huru talet än måtte falla, det slutligen dock
alltid stannade på Bernhard.
"Så gingo vi här en dag. Den första snön hade fallit
och luften var klar och hög. Då sågo vi på afstånd
en herre, väl insvept i en stor pels. Mina hundar
sprungo fram och vädrade på honom och jag ropade:
’Ici Flora, Bella och Nero!’ Då stannade den främmande
och sände mig ett skarpt, hastigt ögonkast. Det låg
något i den blicken som fjettrade Louise och mig,
så att vi stodo orörligt stilla, och på samma gång
gåfvo vi till ett rop samt flögo i hvarandras armar.
"’Herre Gud, att vi skulle träffas här!’ sade
Bernhard, hvilken var den förste som talade. ’Jag
kände igen dig på rösten, då du ropade dina hundar’.
"’Jag kände igen dig på ögonen’, sade Louise.
"’Och jag dig på ditt hår och uttrycket i ditt
ansigte. Men att vi skulle träffas här, på samma
ställe der vi skildes åt!’
"’Vi gå här ofta!’
"’Och ha’ när som helst varit beredda att begråta dig som
död. Hvarföre, för tusan, har du inte låtit höra
af dig? Hvarföre faller du nu ned här som en bomb,
det är, låt mig se ...’
"’Snart trettio år sedan du lemnade oss, Bernhard’,
sade Louise.
"’Ja, hvarföre har du inte skrifvit till oss en enda gång?’
"’Åh ja, nu kan jag väl säga det. Jag kom
sjuk fram till Newyork; det dröjde månader innan
jag repade mig så pass att jag orkade skrifva. Ett
bref var färdigt till Louise, då jag träffade Nils
Svensson från Östraby. Af honom fick jag veta, att
du skulle gifta dig, Louise. Jag hade hittills tänkt
på dig som en syster, men nu blef det mig klart att
... att ...’
"’Tusan, det var jag som skickade helsningen till dig!’
"’Ja, ja, förlåt att jag talar om den här
dumheten nu till dig, Louise, men orsaken till min
tystnad var att jag omöjligen kunde finna några
ord till fru Borg – att jag ville glömma hem och
barndomsvänner och allt. Se der i få ord orsaken till
mitt uppförande, och nu har hemlängtan, efter åratal,
drifvit mig hit.’
"’Louise gaf ju korgen åt pastor Borg!’
"Om jag skjutit af min bössa emellan dem, skulle
detta ej kunnat väckt större effekt, än dessa mina
få ord. Det blef förklaring efter förklaring; till
mig sade han blott: ’Tusan, Carl, hvarföre sade du
inte också ett ord om korgen till Nils Svensson;
med din förflugna notis har du ju skilt oss åt, och
jag skulle kunna hata dig, om jag inte höll dig så
kär!’
"Till Louise hörde jag honom säga ungefärligen så här:
’Och nu, när jag kommer til] dig i min ålders
vinter, får jag nu stanna hos dig?’
"Han stannade. De hafva varit gifta i trenne år och
dagligen gå de genom skogen och fram till hans mors
lilla stuga.
"Stugan är Bernhard nu ägare till, men köpevilkoren
bestämma, att tillträdet först får ske om ett
par år. Och denna plats, der de första gången
sågo hvarandra, talar till dem så underbart,
att de hvarenda dag tåga till samma ställe."
Sylvia.
 |
På skogsstigen. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
