Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det bästa af allt - På samma ställe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och motgång vill vä] ingen ha’,
När annat fins att ta’.
Men lite’ motgång är rätt bra –
Åhja! åhja! åhja!
Men jag ändå har funnit det,
Som framför allt är bra.
Skall jag er ge min hemlighet?
Åhja! åhja! åhja!
Hvad säger ni om godt humör
Tralalalalala!
Det vill jag ha’ till dess jag dör.
Ja! ja! ja! ja! o, ja!
Helmer.
På samma ställe.
"Välkommen igen, när vi ha’ spårsnö, om inte förr!"
Dessa ord, som i somras yttrades då jag lemnade
Fjelldala, föllo mig just nyligen i tankarne en
vacker morgon. Ja, att skjuta några harar, att ströfva
omkring öfver fält och i skog, att draga in i lungorna
litet oförfalskad nordanvind, allt detta fick för
mig plötsligen ett friskt och lockande behag.
Det dröjde härefter icke länge innan jag lemnat staden
bakom mig, och med nattsäck, bössa och jagtväska
satt jag nu i en jernvägskupé. Efter några timmars
ilande framfart var jag icke precist vid målet, men
vid det mål, der jag måste se mig om efter ett annat
befordringssätt, och nästa ögonblick lyckades jag få
häst och släde.
När jag sista gången färdades denna väg framåt,
hvilket färgspel var det ej mellan grönt och
blått. Huru doftade då icke ängarne, huru daggstänkt
hängde icke ljungen öfver klippmassorna der borta,
huru röd och skinande tittade icke den der bondstugan
fram ur en grönskande lund och huru speglade icke
björkarne sig i denna insjös vattrade, solklara
spegel, hvars yta nu låg så slät, bunden och isgrå,
medan snön bredde ut sitt täckelse och gjorde
omärkbara skilnader mellan kullar och dalar. Men ej
heller nu saknade dessa sitt färgspel, detta på en
gång så bländande och otydliga – ett spel mellan
hvitt och grått, belyst af den allt förgyllande
solen. Rimfrostens luftiga bladverk fladdrade ifrån
gren till gren, och genom sakta susande kristallskogar
fördes jag snabbt framåt, medan klockorna på den
lilla slädtrafvarens hufvud klingade i jemn och lustig
takt.
Huru enslig slingrade icke landsvägen sig fram
mellan snöhöljda klippor och träd. Hvilken ödslig
trakt! Under denna två timmars långa färd hade vi
blott mött några skrindor. Men der till venster –
sannerligen, midt i ett af de mest pittoreska
skogspartier vandrade arm i arm en herre och
en dam. Det var något menskligt, något verkligt
upplifvande att se dem så der hurtigt klifva ned
mellan drifvor eller äntra sig upp igen på någon
tufva – och de voro icke unga mera; – jag såg dem
blott på ryggen, men jag skulle aldrig förlåta en
ungdom, om den antog så tillrundade proportioner –
som sagdt, de voro icke unga mera, men det föreföll
mig som om dessa figurer icke voro helt och hållet
främmande för mig. Ja, när sol och sommardag sist
schatterat detta landskap, så hade jag bestämt sett
dem här och just på den lilla bugtiga gångstigen der
borta. "Se upp du, pojke, är det din mening att bli’
öfverkörd! Nå, du vill öppna grinden!" Och nu äro vi
framme vid Fjelldala.
Redan följande dag var skogvaktaren och jag ute i
skogen och hade der släppt våra stöfvare samt redan
fällt månget lyckligt skott, då jag återigen såg
det åldriga, välombonade paret vandra den bekanta
stigen framåt – på samma sätt såg jag dem den andra
och tredje dagen, då vi med hundarne drefvo omkring.
På qvällen, när jag med skogvaktaren satt framför
brasan och toddyglaset, rann mig plötsligen i hågen,
att fråga efter de båda vandrarne.
"Det är herr och fru Bernhard", sade han, "och hvarje
dag, sommar såväl som vinter, gå de skogsstigen
fram."
"De bo då här i närheten?"
"Dels detta och dels gå de der, för att stället är
dem så kärt."
Han teg en stund, derpå återtog han:
"Jag är jemnårig med dem båda, vi hafva på sätt
och vis vuxit upp tillsammans i skogen. Aldrig
jag glömmer den dagen, då Louise med sin mor för
första gången stod inne i Bernhards föräldrars lilla
stuga. Bernhards mor hade legat sjuk och de buro
en skål fruktsoppa till henne. Louises mor var en
ståtlig qvinna, hon var enka efter en vice pastor,
men jag tyckte hon såg ut som en drottning, detta
sade jag Bernhard, men han talade bara om Louise
och tyckte, att hon, med sitt ljusa, lockiga hår,
var lik en af englarne på vår altartafla. Efter den
stunden lekte vi ofta med Louise och hon sprang gerna
med oss ut i skogen.
"Anfäkta, det var en munter tid och man blir ung igen
på nytt, då man tänker på den! Jag mins då Louise
skulle hoppa ned ifrån den höga björken och blef med
klädningsfållen hängande på en gren och huru hon
sade, att Bernhard räddat hennes lif, då han löste ned
henne igen; eller huru vi lade ut räfsaxar och satte
upp fågelgiller; eller då Bernhard vrickade sin hand,
när vi alla tre stjelpte med båten i den lilla insjön
och huru hon och jag dagligen följdes åt till hans
stuga, för att se om honom. Men midt under all denna
lek tänkte han och hon också på kärlek, fastän de icke
sagt hvarandra ett endaste ord derom, eller ens hade
det riktigt klart med sig sjelfva. När Bernhard blef
aderton år var han föräldralös, och han beslöt resa
till Amerika, der en farbror från Newyork skrifvit
efter honom. Sista qvällen, han var hemma, sutto vi
nere vid skogsbäcken. Den brusade och sorlade med
starkaste fart, solen låg på och blåa violer stucko
fram mellan grönskan. ’Jag glömmer aldrig denna
vårdag’, sade Bernhard, ’den tager jag med mig som
ett minne härifrån.’ Sedan gingo vi tillsammans åt
kyrkogården; han stod länge vid sin mors grafkors, och
han talade om, att han hade svårt att skilja sig från
den kullen och att den gömde det käraste han haft på
jorden. Då såg Louise bort och svarade oss icke på en
lång stund, men när hon vände sig om, märkte jag att
hon gråtit. Och nu gingo vi åter skogsstigen fram, och
Bernhard menade, att den aldrig synts honom så vacker
och lummig som nu och att fåglarne der aldrig drillat
så klart som i denna stund; – derpå talade vi om,
att det var sista gången på lång tid, ja, kanske att
aldrig mera vi skulle gå der tillsammans. Slutligen
sade Bernhard ett ’farväl’, fattade Louises båda
händer, höll dem länge emellan sina och bad henne
stundom tänka på sig. För första gången såg jag henne
rodna och slå ned ögonen. Hon var då sexton år.
"Sedan Bernhard var borta, mötte jag Louise än
på skogsstigen, än på kyrkogården och än nere vid
Bernhards föräldrars lilla stuga, som öfvergått i
annan hand.
"’Det är tomt efter Bernhard’, sade jag en gång.
"’Då jag går här fram, är det nästan som väntade jag
honom’, svarade hon.
"Men huru hon väntade, så återvände han icke och
lät ej heller höra af sig. Var han död eller hade
han glömt oss och sitt barndomshem – dessa frågor
afhandlade Louise och jag, så ofta vi träffades.
"Mången utvandrare drog nu bort ifrån våra trakter
och till Amerika.
"’Får någon af er se Bernhard, så skrif derom hem
till oss’, bad hon.
"’Och helsa honom’, tillade jag, ’att snart är väl
Louise gift med pastor Borg.’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
