Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ögat - Sorö kloster och kyrka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att hjelpa alla härmed; men man har märkt, att
det qvinliga slägtet företrädesvis har patent på
begagnandet af denna aldrig sinande tårvattenledning.
Ögats arkitektur ar af mångfaldig art. Egendomlig för
några är t. ex. rundbågstilen, den säkra, trygga och
sjelftillitsfulla; för andra den götisk-pietistiska
stilen, som med sina uppåt sträckta spetsbågar är
så inrättad, att den fromma, förkrossade själen
oupphörligt måste skåda mot höjden.
Ofta äro fönsterna vid ljus ingenting annat än
blindfönster. De skönaste saker tyckas paradera bakom
glaset, och man tror sig ana en hel mängd grannlåter
der inne i hjernförrådet. Men kastar man en blick
innanför, så saknas ofta de bästa artiklarne: snille,
qvickhet, ädelhet, dygd och andra värdefulla saker –
ingenting finnes bakom.
Och ändå – i ögonen ligger hjertat, ligger själen. Det
går en osynlig kabel från själen till ögat, den
knappt tänkta tanken frambringar den elektriska
gnistan i ögat, derifrån depescher gå åt alla
håll. Ögat sjelft blir språk, blir skrift. Ögat
afbildar själens innehåll i fotografi, stenografi,
kalligrafi, ortografi och typografi; – i sällsyntare
fall är det hos fruar en särskilt art af typografi:
Xantippografi! Ögat är ett tydligt bref, men af
mångfaldigt och för många obegripligt innehåll: ett
själens’ adelsbref, ett samvetets skuldebref, satirens
knappnålsbref, lättsinnets fribref och ofelbarhetens
herdabref. Ofta är det en anvisning på firman
Kind, Läppar & C:o; men dylika värdepapper förlora på att
släppas ut i marknaden.
Ingenstädes ligger menniskans karakter och tillfälliga
stämningar så öppna, som i hennes öga. Man kan se
på ögat om ägaren är tillfredsställd, om han saknar
något; om han af något har för mycket eller för
litet. Minerva framsprang en gång ur Jupiters hufvud;
hon framspringer ännu ur hvarje dödligs öga. Der kan
man se hvarföre en menniska lefver och för hvad hon
kan dö; hvartill hon är född, och huru pass litet
verlden skulle förlorat derpå, om hon aldrig kommit
dit.
Ögat är tankarnes skådebana. Här uppträda cynikern
och epikurén, girigbuken och slösaren, jesuiten,
botgörerskan, intriganten, älskarinnan, gårandamen,
pajazzon, operabuffan, lustspelet, tragedien,
solisten och chören. – Ibland är dock spelet så väl
genomtänkt, att man ej får aning om hvad som döljes
bakom kulisserna.
Ögat är snillets barometer och känslans
termometer. Dess qvicksilfver visar passionens
höjdpunkt, sinnets värma, liknöjdhetens ljumhet,
förnuftets och lefnadströtthetens iskyla. I ögat ligga
demokrati och aristokrati, fattiglapp och millionär;
der finnas kommunism, socialism, rationalism, ateism,
materialism och otaliga andra saker på ism.
Ögat är naivetetens vagga, tankeförmågans öppna visir;
det är musslan för qvinlighetens perla, den begrafda
oskuldens svepdok, pietismens camera obscura; det
är "de anklagades bänk" för samvetets och själens
biktstol.
Ungmöns öga är som en rik
blomsteräng, obeskrifligt
lockande till botaniska utflygter. Här dofta
oskuldens sköna lilja och blygsamhetens
älskliga viol; der glöder den första kärlekens ros
i tårarnes vårdagg, här arbetsamhetens "fingerborg",
der behagsjukans "riddarsporre" – nattviol
och fjärilsblomma, förgät-mig-ej och noli me tangere
[1]!
Två blå ögon! Fins det på Guds jord skönare och
farligare vapen? Hur kunna ej två sådana blixtar slå
ned och tända eld, och hvar finnes här en Skandia,
en Svea, en Germania att försäkra det manliga slägtet
för brandskada. Det är ögon, af hvilka tusen bränna
sig och tusen förbrännas. Det är ögon med devisen:
"två själar och en tanke". Det är ögon, som vilseledt
millioner till poesiens labyrinter; ögon, som ofta nog
låtit deras ägare få höra: "du har de vackraste ögon
i verlden!" – och ögon som utdistillerat de renaste
tårar, när denna förebråelse i form af daktyler
träffat dem.
"I hjertat du dödligt mig sårat;
Mitt hjerta, hvad vill du väl mer?"
Det är ögon, som alltjemt fortfara att göra
eröfringar. De låta hela sin älskvärdhets
belägringsartilleri köra upp på ögonbatterierna, och
det är som hörde man kommandoordet: "Ge fyr!" Och de
gifva eld, och mannahjertats fästning måste gifva
sig; – om en sådan man säges sålunda med rätta:
"han är träffad!"
Det gifves äfven qvinnoögon, hvilkas eld endast tyckes
ämnad till användning för tillfälligheter; ögon, som
af hålla sig från det ärliga kriget, föredragande
att operera som ett slags fribytare. Man ser på
deras egendomliga sätt att se, att de mindre afse
att se, än att ses. Deras eld är fyrverkeri, deras
blixtar raketer, omgifna utaf hopar af svärmare. De
göra ögonoperationer i större skala, än den största
okulist, men likväl med omvänd verkan, ty de anses
verkställa sina bästa snitt, när de lyckas göra andra
– blinda. Deras språk är dock ofta nakna sanningen, om
man bara kallblodigt kunde läsa det. Dessa ögon äro på
tankevärdshuset liksom uthängda skyltar med påskrift:
"här kan hvar och en bli’ salig på sitt sätt".
Ofta nog talar ögat det språk, som, enligt Talleyrand,
blifvit menniskan gifvet för att dölja tankarne. Ögat
ler, medan själen gråter; det nedslås blygsamt, medan
högmodet jublar innanför; det simmar i tårar, medan
skadeglädjen beqvämt inrättar sig i hjertekammaren ...
Ja, ögonspråket är ett svårt språk. Man borde skrifva
en ögongrammatik och ett ögonlexikon, för att förstå
det, för att kunna läsa alla de idyller, noveller,
romaner och dramer, som oupphörligen se dagen och
utläggas i de märkvärdiga fönstren. Må derföre,
i brist på sådana hjelpkällor, dessa antydningar
mottagas med det öfverseende, deras ofullständighet
påkallar, eller må läsaren, och kanske framför allt
läsarinnan, om hon behagar eller, rättare, om hon
icke behagar, sluta ögat till!
Sorö kloster och kyrka.
Reser man på jernbanan emellan Köpenhamn och Korsör,
passerar man ställen, som, utom sin natursköna
beskaffenhet, äga en hel samling af bilder från
Danmarks medeltid, en bland de mest poetiska och
storartade af alla länders. Man ser Roeskildes gamla
domkyrka höja sig öfver Isefjorden; man hänryckes
för hvarje steg man tager inom den gamla staden. Den
frustande eldhästen stannar i Ringsted; äfven här
dröjer resanden vid en helgedom, som gömmer Magnus
Ladulås’ sons, den olycklige konung Birgers stoft.
Men vi skynda förbi dessa dystra minnen, för att uppehålla
oss litet längre vid en stad, kanske den skönaste och
på samma gång den mest rika på minnen af alla städer i
Danmark. Den heter Sorö. Här byggdes, år 1151, af den
mäktige Skjalm Hvides söner, Toke, Ebbe och Asker Ryg,
ett kloster, tillika med en oansenlig kyrka. Munkarne
här föllo
dock snart i stor sedeslöshet. Danmark hade
emellertid, genom det ryktbara slaget på Gratheheden
1157, i den store Waldemar fått en konung, som gjorde
till sin uppgift att förena kyrka och stat. Han byggde
Witsköl kloster vid Limfjorden åt Cistercienserorden
1158. Den store konungens fosterbröder, Absalon och
Asbjörn Snare, söner till Asker Ryg, – männer, som
i trohet mot konung och fosterland i få tidehvarf
haft sina likar, – förnyade sin faders stiftelse
och läto cisterciensermunkar inflytta till Sorö
samt byggde 1161 en ny kyrka, af hvilken vi här
lemna en teckning. Hit flyttade han sin moders,
Waldemars fostermoders, den ädla fru Ingas stoft från
Fjenneslev.
För att rätt kunna uppfatta denna kyrkas
storartade enkelhet, måste vi kasta en blick på
Cistercienserorden. Den erkebiskop, som invigde Lunds
domkyrka 1145, Eskil, den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
