Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dykarkonsten - Högskolefonden. Skiss af Emilie Flygare-Carlén. Forts. fr. föreg. häfte, sid. 32
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
klockan, ty dykarhjelmen jemte luftreservoaren på
dykarens rygg är i sjelfva verket ingenting annat, än
en förminskad klocka. Dykarens rustning består till
de öfre och vigtigare delarne af metall, nedtill af
vattentätt tyg eller gummiklädnad, som kring hand-
och fotleder tillhålles med ringar af vulkaniserad
kautschuk. Kring halsen är klädningen vattentätt
fastgjord med en ring och på denna fastskrufvas
hjelmen, som är försedd med tre af glaslinser
tillslutna öppningar för insläppande af dager. Vid
dykarens fötter, liksom äfven på bröst och rygg,
fästas lämpliga tyngder, som likväl kunna fråntagas
i händelse af olycka. Reservoaren är ett slags
konstgjord lunga och består i ett slags låda af jern,
som anbringas på dykarens rygg och med slangar sättes
i förbindelse med hjelmen. Reservoaren är genom en
annan slang ställd i förbindelse med dykarfartyget,
hvarifrån den oupphörligt matas med ny luft, som
nedpressas förmedelst en kompressionspump. I de
mera complicerade apparaterna är reservoaren indelad
i skilda rum, förenade med ventiler, för att kunna
åstadkomma ett jemnare atmosferstryck och göra dykaren
mindre beroende af pumpningen. Med en sådan apparat
kan dykaren äfven undvara hjelmen, som då ersattes af
en kautschukhinna för näsan och en annan för munnen,
som andas genom en från reservoaren införd slang.
Vi antydde nyss att dykarklockan utträngts af
dykardrägten; men detta är ej riktigt så tillvida som
den ännu i fullständigadt skick användes vid arbeten
som kräfva många krafter samlade på ett ställe, såsom
vid anläggande af sjöbefästningar, fyrar och hamnar,
med ett ord vid alla submarina arbeten af stationär
natur.
Figuren 2 visar oss ett slags dykarklocka, som för
några år sedan användes vid en brobyggnad öfver
Rhen nära Strassburg. Denna klocka stod genom tre
stora lufttäta rör i förbindelse med luften ofvan
vattenytan; i det mellersta af dem fanns anbragt en
muddermaskin för att upphämta det slamm eller den jord
som af arbetarne ifylldes. När arbete ej pågick, stod
vattnet i klockan i jemnhöjd med flodens vattenyta,
men när arbetet skulle börjas, hoppressades luften
i sidorören, hvarigenom vattnet tvangs att söka sig
en utgång nedåt genom midtelröret. När nu sidorören
blifvit befriade från vatten, nedstego arbetarne på
stegar i klockan och började arbetet med att skotta
bottenjorden i ämbaren, som vindades upp genom
midtelröret och tömdes på annat håll.
Fransmannen Payerne fullkomnade ännu mer idéen med
dykarklockan, i det han förlade kompressionspumpen
i sjelfva klockan, som genom en slang med vidfästad boj
ställes i förbindelse med vattenytan. Hans submarina
hydrostat företer således den ofantliga fördelen
af att kunna arbeta oberoende af något dykarfartyg
samt att efter de inneslutna arbetarnes godtfinnande
kunna höjas eller sänkas. Hydrostaten, som afbildas i
fig. 3, består af tre vattentäta rum öfver hvarandra,
af hvilka de två öfra hafva golf, men det understa
icke. Rummen äro sins emellan satta i förbindelse,
det öfversta och nedersta genom en rund rörformig
öppning, det öfre och mellersta genom ventiler. Genom
en kompressionspump, placerad i öfversta rummet,
kan det mellersta efter behag fyllas med vatten,
och hydrostatens belastning är så afpassad, att hela
apparaten höjer eller sänker sig i den mån vattnet
får tränga in. De två öfriga rummen äro afsedda för
arbetarne, och luften här underhålles likaledes genom
tryckpumpens oupphörliga arbete.
Här hafva vi endast lösligt och ofullständigt kunnat
angifva grundidéen med de submarina hydrostaternas
konstruktion, som måste variera ofantligt efter sätten
för deras användning och de olika syften man vill
uppnå. De användas, såsom sagts, endast vid enstaka
fall och byggas då provisionelt.
Dykardrägten deremot är den mest använda apparaten
och begagnas vid bottenundersökningar, nedläggande af
sjöminor, reparationer å fartyg som ej böra intagas
i docka o. s. v. Framför allt anlitas fridykaren när
det gäller att undersöka och upptaga ett sjunket
fartyg. Äfven detta arbete verkställes nu på helt
andra sätt än förr. Man plägade i början omvinda
fartyget med kettingar och sedan lyfta det med en
mängd tomma fat; stundom fästes de vattenfyllda
tunnorna vid sjelfva skrofvet, hvarpå de pumpades
läns och sålunda lyftes jemte fartyget. År 1837 tog
engelsmannen Austin patent på ett slags elastiska
slangar eller ballonger, som, efter att hafva
fastgjorts vid det sjunkna skeppet, blåstes upp genom
indrifven luft.
Dykarkonsten går framåt med snabba steg, och sedan de
stora dykeribolagen börjat konkurrera med hvarandra,
är det knappt möjligt att få vetskap om alla de
förbättringar som göras. Vi hafva emellertid med
dessa rader sökt vidröra utvecklingen af en af
de industrigrenar, åt hvilka vårt århundrade med
framgång egnat sin uppmärksamhet. Kanske blir det
oss snart beskärdt att återkomma till detta ämne och
då omtala några nya och intressanta uppfinningar på
detta område.
Högskolefonden.
Skiss af Emilie Flygare-Carlén.
(Forts. fr. föreg. häfte, sid. 32.)
7.
Hvad som vidare fanns i Paulines skrifbyrå.
Det var sent på aftonen, då den unga husmodern och
modern hade afslutat alla sina särskilta bestyr. Hon
stod nu (medan hennes man i en af gästkamrarne
uppehölls af en bland de främmande herrarne) i
sitt arbetsrum framför skrifbyråen, hvars klaff hon
med ännu större försigtighet än hennes kära svärmor
öppnade. Men icke nog dermed: hon öppnade äfven en
lönnlåda, som öfverstinnan, i sin brinnande nyfikenhet
att läsa hvad hon fått tag uti, icke kommit ihåg.
Med ångest undersökte Pauline ett kuvert, innehållande
tvenne bref, det ena öppnadt och stäldt till henne
sjelf, det andra försegladt och stäldt till hennes
man.
Sedan hon förvissat sig om att allt var riktigt, stack
hon kuvertet med de båda brefven i ett större kuvert
och skref utanpå: "Respekteras". Derefter fattade
hon ljuset och lacket, i mening att påtrycka ett par
sigill, men då hon skulle verkställa denna handling,
fattades hon af ett oemotståndligt begär att ännu en
gång genomläsa det öppnade brefvet, hvilket hon för
något mer än ett år sedan erhållit under sin mans
frånvaro på en resa.
Se här hvad den unga qvinnan läste, medan hennes ena
öra lyssnade åt tapetdörren, som gick till en liten
korridor mellan arbetsrummet och sängkammaren:
"Det är så vanligt att sända lyckönskningar till
nygifta, att jag skulle vara mycket felaktig, om jag
uraktläte att frambära mina. Säkerligen likna de ej
någon annans.
Jag börjar med en vigtig fråga: Har ni någonsin hört
honom uttala namnet Karina, medan han smekt och lutat
kinden mot den lilla varelsens linfärgade hår? Åh, nog
har ni det hört. Akta er att fattas af det brinnande
begäret att nypa den lilla armen, som hon så förtjust
smyger om hans hals!
Men det är fråga om jag bör vara så ädelmodig och säga
er, att de der nypen först blifva röda, sedan gröna
och att det ser ganska fult ut på små hvita armar.
Han kom in en gång, då jag just så i min förtviflan
färgat hans älskling, dottern af henne – förstår ni –
som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
