Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Högskolefonden. Skiss af Emilie Flygare-Carlén. Forts. fr. föreg. häfte, sid. 32
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
erhållit hans helgondyrkan. Hvad var jag, att jag ej
kände mig nöjd med den jordiska? Det tillhör tyvärr
min natur att hylla valspråket: Allt eller intet!
Nå, hvad tänker ni att han sade, då han kom in och
hörde sin miniatyr-Karina qvittra som en stackars
fågel?
’Marie-Charlotte!’ utropade han ... Apropos, jag
kommer just nu ihåg att jag icke skänkt er någon
bröllopspresent, men under det inkognito, som jag
nödgas iakttaga vid min närvarande vistelseort,
kommer jag ingenting åt. Det faller mig derföre in
att skänka er mitt namn. Jag hoppas att han skall
sentera denna uppmärksamhet af sin frånskilda hustru,
gifven till förmån för den nya ...
Nå, hvar tog nu meningen vägen – jag har bestämdt
icke berättat er hvad han sade?
’Marie-Charlotte!’ ropade han. ’Min galna kärlek
till dig har liknat ett brusande Niagara, men nu
har den nedstörtat i en pöl af Döda hafvet’ ... Han
hade rätt. Aldrig, stackars Pauline-Marie-Charlotte,
kan du föreställa dig hvilket istadigt sinne han
har! Tror du att, när lillans arm åter liknade en
lilja utan schatteringar, han glömde sitt döda helgons
skymf i hennes ättling? Aldrig! Kärleken låg stendöd
i pölen. Han började afsky mig för min sjukdom –
du vet: svartsjukan ... det är en inflammationsfeber.
Min goda Marie-Charlotte, du kan förundra dig öfver
att jag icke också är svartsjuk på dig ... men jag
är öfvertygad om två ting: det ena att du är en
fullkomlig obetydlighet, det andra, att jag så pass
kurerat honom för kärlek att han icke lätt får smak
på någon ny.
Jag sätter mig fullkomligt in i situationen af
ert giftermål. Du hade ju kommit för att vårda och
uppfostra liljan, och du hade säkert en stor talang
i den vägen. För att nu alltid bibehålla dig som
vårdarinna af Karinas efterlemnade skatt, ansåg han
lämpligt att städsla dig med äktenskap. Vet du hvad
jag också tror ... Jo, att han var mörkrädd för min
vålnad och i ett anfall af förtviflan beslöt att
gifta sig.
Du bör veta att jag, till hämd för det att han
icke kom, då jag så förfärligt ångrade mig och
efter det rysliga skiljobrefvets ankomst ville
se honom blott en sekund, beslöt att låtsa som
om jag icke vore riktigt klok. Under detta spel,
som förvillade en mängd menniskor, sände jag honom
de rysligaste anklagelsebref och lät honom tro, att
han hvar natt kunde få höra min klagan utanför sina
fönster. Mauritz, Mauritz! Och detta utrop började
jag redan på utanskriften.
Nå, kan någon säga att det var oförtjent? Jag vet icke
hvad salig öfversten skulle hafva sagt, men det vet
jag, att öfverstinnan, den lilla väderfläktan (hon
är ju död nu), tyckte att det var stor synd om mig,
medan han och jag ännu lefde tillsammans och kämpade
den sista kampen.
Då var det som jag, ursinnig och bränd intill mitt
hjerteblod, fordrade att han skulle välja mellan
mig och den lilla. Det hade varit ett förfärligt
uppträde. Jag svor vid min själ en ryslig ed, att
antingen skulle barnet ur huset eller skulle jag resa
hem och söka laglig skilsmessa. Du känner honom
icke, min stackars Marie-Charlotte, men vet nu,
fast det vet ju hela verlden, att han lät mig resa –
icke barnet. Först tänkte han att jag icke kunde
mena allvar. Sedan kom han till mig. Hans kärlek
flammade upp ... han låg på sina knän och tiggde mig
att återvända och blifva hvad jag förr varit.
Det kunde jag aldrig blifva. Allt godt och vackert
inom mitt hjerta hade svartsjukan stulit ifrån mig.
Men jag sade: ’Jag skall ge efter, om hennes
afbild bortskickas.’ Det blef nej ... och nej
blef det också i mitt sinne.
Då aftalade vi skilsmessan, och när jag tvungit löftet
af honom, sade han att han aldrig skulle förlåta mitt
brott och hellre ville dö, än någonsin se mig mera
här i lifvet.
Hela verlden känner att vi blefvo skilda, men hela
verlden vet icke hvad ånger vill säga. Jag älskade
honom ursinnigare än någonsin, och jag förödmjukade
mig, i stoftet, då jag skref och bad att han af
barmhertighet skulle låta mig få se honom en enda
gång och att jag kände att mitt förstånd skulle
springa, om han nekade. Det var ett skrämskott, men
han borde hafva lagt vigt dervid ... och sanningen är,
att något inom mig från
den tiden kom i olag, och jag är säker att han derför
njuter af de mest lefvande samvetsqval.
Min goda Pauline-Marie-Charlotte! Jag skall be
Gud att du aldrig får gråta sådana tårar som bränt
upp mina kinder, om du lyssnar till det, som jag
nu säger ... Det beror af dig om du vill mildra hans
straff. Jag har fattats af ett starkt begär att se dig
och öfvertyga mig om din identitet med den bild, jag
skapat mig af dig. Du bör icke tro att jag vill dig
något ondt – tvärtom: jag har ju gifvit dig mitt namn,
och om du lyder mig, så torde jag fatta det beslutet
att hädanefter skona honom.
Ifall du icke kommer, så lemna honom det bref,
som ligger inuti ... och jag tror att du får ångra
dig. Kommer du deremot, så kan du uppbränna eller
gömma brefvet (hvilket du vill). I en hel månad
skall jag vänta dig. Har du icke då varit hos mig,
så måste du vara en dålig varelse.
En besynnerlig känsla har gjort att jag först i slutet
af mitt bref vill säga dig, att man bedragit mig om
tiden för ert giftermål, så att min lyckönskan kommer,
sedan du redan blifvit mor till ett barn. Jag gaf
honom icke något. Derföre brast bandet. Jag vill
välsigna ditt barn – och aldrig, aldrig kunde jag
nypa det, ty du har icke varit för honom en Karina
... Kom! Du väntas af
din trofasta
Pauline."
Medan den verkliga Pauline genomläste detta sorgliga
bref, på hvilket hennes tårar nu föllo, liksom de
många gånger förut fallit, erinrade hon sig med en
himmelsk glädje att hon, under förevändning af en
resa till sitt gamla hem, der hon verkligen hade
några små affärer att afsluta, besökt den arma, att
hon bevittnat hennes djupt beklagansvärda tillstånd,
men att hon ock blifvit i tillfälle att sprida ett
välsignelserikt ljusskimmer öfver hennes mörka lif.
Ja, Pauline hade skäl att glädja sig. Det sanna mod
och den hjertats djupa godhet, som gömde sig i hennes
handling, vunno sin belöning, då hon vid mötet med
sin mans frånskilda hustru kände huru den förfallna,
nästan skelettlika gestalten af den fordom så lysande
Marie-Charlotte hårdt tryckte sig intill henne och
under snyftningar ville kyssa hennes händer.
Ur den förvirrade blicken strålade en vild tacksamhet. "Jag
visste att du skulle komma!" sade hon. "De, som
icke äga skönheten, ha i stället fått godheten. Du
är ingen skönhet, men jag ser på dig att du icke
är så alldeles obetydlig ... Jag älskar dig mycket,
men du måste taga mig härifrån!"
Då Pauline i sin förvirring vid detta oväntade
förslag förrådde en lätt oro, yttrade den olyckliga
med rynkade ögonbryn: "Du skall föra mig härifrån,
icke hem till dig – du vet att han icke vill se mig,
utan till dem, som jag sjelf icke ville se i mina
stora dagar."
Den sinnesförvirrade qvinnan menade två fattiga
slägtingar, ett äkta par, som fordom älskat henne och
som instinkten lät henne veta att de ännu skulle med
ömhet omhägna henne.
Utan att ingå i närmare detaljer
angående Paulines ädla mission i denna sak, nämna
vi blott att hon hade besökt dessa slägtingar och
att hennes bemödande så lyckats, att de i sitt hus
emottagit den olyckliga Marie-Charlotte, hvilken,
under det år hon fått åtnjuta deras trogna vård,
blifvit så betydligt förbättrad till sinnet, att hon
nu ägde många ljusa mellantider, hvaremot hennes
kropps helsa allt mer och mer aftynade.
Pauline korresponderade då och då med de nämda
slägtingarne och skref äfven kärleksrika bref af
det mest välgörande inflytande till Marie-Charlotte
sjelf. Hennes afsigt var att nu, då hon skulle
resa till Stockholm för att atleverera de insamlade
gåfvorna till högskolebazaren, med det samma begagna
tillfället att besöka Marie-Charlotte, vid hvilken ett
outsägligt medlidande band henne. Hennes skuld i det
olyckliga äktenskapet vågade Pauline icke bedömma –
än mindre vågade hon bedömma Mauritz’.
För Paulines rättrådiga själ var det emellertid en
hård pröfning att hafva en sådan hemlighet för sin
man. Huru ljuft skulle det ej varit att kunna lindra
hans sorg – men hur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
