Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Högskolefonden. Skiss af Emilie Flygare-Carlén. (Forts. fr sid. 52)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Högskolefonden.
Skiss af Emilie Flygare-Carlén.
(Forts. fr. sid. 52.)
8.
Mottagningsdagen för högskolefondens gåfvor.
"Jag undrar hvad salig öfversten skulle hafva sagt om
det här?" yttrade öfverstinnan, då hon, dagen före
"tiggaredagen" – såsom hon behagade benämna sin
kära svärdotters tillställning – ilade fram och åter
mellan köket, handkammaren och sina egna rum, för att,
under en och annan tête-à-tête med salig öfverstens
skugga, tillstå att hon måste låta sin galla rinna
öfver, på det att den icke skulle åstadkomma något
ännu värre ... Det var ju ett sockerstötande,
ett mandelrifvande och ett pepparkaksrörande liksom
det varit fråga om ett hederligt barnsöl, i stället
för ett opassande marknadsmöte, der ett par tre
pastoraters fruntimmers-patrask skulle bjuda öfver
hvarandra i högskole-presenter.
Denna dag var den lilla damen rent af tvingad till en
reminiscens af sina fordna mystiska sångöfningar. Och
så klingade ända ut i förstugan den gamla sången,
fastän med nya ord: "Djupt i hafvet ... skamliga
slöserska med din dumma högskola ... på
demantehällen ... under sådant öfvermodigt lif
... näcken hvilar ... skall min stackars son
alldeles gå förlorad ... i grönan sal!"
Men kom då Pauline genom köket och med fast ton
och vanlig lugn hållning gaf någon order, då knep
öfverstinnan så hårdt ihop sina läppar, att hon nära
kunnat qväfvas ... Hade man väl sett en så löjlig
respekt, hvarmed tjenstpersonalen, från husmamsellen
till hönsflickan, lyssnade på hennes nåds order –
"jo, det skulle salig öfverst..." Men här stannade
hon tvärt: vid detta enda tillfälle passade det
ej att åberopa den gamla auktoriteten, ty (bittra
öde!) den metod, som f. d. guvernanten var så skicklig
uti, råkade just vara den, hvilken i afseende på
matmoderskallet alltid hyllats af öfversten.
Öfverstinnan lyckades likväl sönderbryta denna
tankeförbindelse, i det hon hastigt fick anledning
att besjunga något nytt slöseri.
*
På sjelfva "tiggaredagen" gick solen ganska
vacker och klar upp, så att man ej behöfde anlita
ordspråket, att "en mulen morgon gör en klar
dag". Besynnerligt nog har man icke fästat sig vid
motsatsen, att en klar morgon ofta gör en mulen
afton.
Strålande som solen och i en särdeles smakfull
vår-toalett gick Pauline ute i salen, ömsom
öfverseende bordet med kaffe-frukosten och bordet,
der alla hennes egna bidrag voro upplagda: de skulle
naturligtvis beses af de främmande. Och nu tittade hon
in i sin mans rum för att meddela honom, att "svärmor"
icke velat emottaga hennes vanliga morgonvisit, emedan
hon bestämt sig för att sofva hela förmiddagen.
Mauritz såg upp från den bok, i hvilken han, sittande
i gungstolen framför brasan, tycktes läsa.
"Så vacker du gjort dig!" sade han med en blick af
ofrivillig hyllning. "Du illustrerar då högskolan
äfven genom en utsökt paryr ... och din färg,
din min och ditt glädjesprittande väsende visa mig,
att du just med själ och hjerta tillhör dessa damer,
hvilka svurit alla nya idéers fana."
"Skulle du händelsevis äfven hafva något emot,
att jag insamlar gåfvor för ett så vackert mål som
den annonserade bazaren? Jag försäkrar dig, min
gode Mauritz, att den passande frihet, du hittills
utan synbart misshag låtit mig åtnjuta, är den bästa
taktik, som du kan begagna för att bli varmt värderad
af din hustru."
"Pauline", svarade han, räckande henne handen,
"jag vill ej mera hädanefter än hittills lägga
band på din verksamhet! Jag finner mig i dina
folkskole-komitéer, dina högskolesammanträden, dina
komitéer för arbetsmaterialier till arbete åt de
fattige, sparbanksinrättningar, sjukvård och allt
aBiiat, inbegripet dina konferenser med presterskapet,
provinsial-läkaren och redaktören af länstidningen –
men gent emot denna moderation uppställer jag ett
enda vilkor: du reser icke till Stockholm! Din vän
fru Berta kan nog taga den affären om hand."
Pauline svarade ej strax. En uppriktig smärta intog
henne vid föreställningen, att hon icke skulle få
besöka Marie-Charlotte, som genom fru T. enträget
uppmanat henne att komma. Pauline kunde tryggt i
sitt samvete säga, fastän hon ej kunde säga det
till sin man, att denna del af hennes mission vida
öfversteg den andra, ty om endast frukterna af hennes
nit kommo till bazaren, var det icke nödigt att hon
sjelf åtföljde dem.
"Jag ser på dig", återtog den äkta mannen, "att min
önskan skulle kosta dig för mycket att uppfylla."
"Gud vet, min vän, att jag ville göra hundra gånger
mer, än hvad denna uppoffring synes innebära, för
att tillfredsställa en önskan af dig, men ..."
"Nog!" svarade han kallt. "Den skall icke förnyas,
ehuru jag kunde tillägga, att en hustru, en husmor,
framför allt en mor, torde hafva vigtigare åligganden
än att, sköta en massa främmande saker."
"Nej, det här, Mauritz, ärnar jag icke medgifva
dig att längre få fortsätta!" sade den unga frun, i
det hon med en behaglig rörelse lade sin hand öfver
hans. "Jag tror ej att du med något sken af sanning
kan påhitta någon uraktlåtenhet af mina pligter. Men
den pligten förstår jag ej, som skulle göra en gift
qvinna okänslig för alla andra förhållanden i lifvet,
än de som röra sig inom hemmet ... Har du något
att sakna?"
"Än ditt sällskap!"
"Nå, du smickrar mig ... För öfrigt tror jag icke
att jag ger dig skäl till någon saknad!"
"Jo, ett med all säkerhet ... Sedan min gamle
inspektor dog och du trugade på mig en af dina
skyddslingar, en oerfaren ung man med god vilja,
men ringa förmåga, har du lemnat mig att sköta
alltsammans. Före vårt giftermål handlade du helt
annorlunda: du erbjöd dig då till räkenskapsförerska
och gjorde din sak förträffligt ..."
"... naturligtvis för att fängsla dig!" svarade
hon skrattande. "Sedan fann jag det vara en klokare
politik att öfvertyga dig derom, att en husbonde,
så klok och begåfvad som du, allra bäst tar hand om
sin ekonomi. Dessutom står jag när som helst till din
disposition som handsekter ... Men se här kommer
en vagn ... det är Berta!"
Och så var Pauline bortblåst.
"Ädla och förståndiga qvinna – nog förstår jag din
politik!" mumlade Mauritz, i det han, fällande boken,
föll tillbaka i gungstolen ... "Men hon nekade
min bön ... Hon lefver för allt och intet och
blir derföre aldrig mäktig af någon starkare känsla
... dumheter ... har jag väl någon sådan att bjuda
henne tillbaka ... Arma, arma Marie-Charlotte",
suckade han, "du älskade, men vansinnigt, och var
vansinnigt svartsjuk på en död ... Jag – på hvad är
jag svartsjuk? På ... icke ens en skugga. Och likväl
är jag svartsjuk pä hvarje ny idé hon får ... usla
egoism ... Marie-Charlotte, Marie-Charlotte, jag
skall aldrig kunna förjaga ditt minne – din brinnande,
stormande, sjudande bild ställer sig ständigt mellan
mig och denna lugna, svala, ljusa andra bild, i hvars
rena atmosfer jag känner mig så väl ..."
Hans hufvud sjönk tungt ned mot handen. Han glömde
bort att han i egenskap af värd hade något bestyr i
sitt eget hus.
*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:28:05 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1872/0058.html
