Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Högskolefonden. Skiss af Emilie Flygare-Carlén. (Forts. fr sid. 52)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Emellertid emottog Pauline ute i salen sin kära Berta,
en hurtig, glad och älskvärd fru, hvars bekantskap
utan tvifvel skulle vara angenäm att göra, ifall det
vore nödvändigt för denna lilla dram.
Nu är dock tillräckligt att säga det fru Berta mera
kopierade sin vän Paulines idéer, än att hon sjelf
uppfann nya. Det var en förståndig harmoni, som aldrig
stördes af någon söndersprungen sträng.
I dag fingo emellertid damerna icke tid att utbyta mer
än några flygtiga ord öfver sin lyckade sträfvan för
högskolebazaren, innan åkdon efter åkdon rullade fram
till trappan och korgar efter korgar infördes i den
stora salen, der snart den inströmmande fruntimmersskaran
under glädtigt prat och skratt mellan
smörgåsen och kaffekoppen började plocka upp till
hela pyramider af "amier", hjertvärmare, strumpor,
resskärp, muddar och diverse ståtliga broderier ...
Men medan alla dessa af idel välgörenhet inspirerade
damer falla i beundran öfver hvarandras arbeten och
uppgöra planer för en egen liten bazar eller auktion
för samma ändamål, titta vi in i Paulines arbetsrum,
der en krets af sju à åtta unga fruntimmer mellan
nio à elfva år är församlad. Här representerar
lilla Karin i egenskap af värdinna, liksom hennes
stora docka i soffan gör les honneurs för sju andra
der i rad uppställda mycket eleganta dockor, dels
ännu i vinterkostym med muff och boa, dels också i
supé-toalett för någon påräknad fête i hufvudstaden,
sedan de först blifvit vederbörligen presenterade
vid högskolebazaren.
Dockornas ägarinnor började nu, icke att såsom damerna
i salen öfverbjuda hvarandra i komplimangsväg,
utan tvärtom med sin ålders oförställda uppriktighet
uttrycka sig i tillbörligt klander ... "Nej,
se – du har inte broderad underkjol på din docka"
... "Men jag har i stället broderade byxholkar på
min" ... "Ser ni", yttrade en tredje, "att jag
klädt min docka i silkesstrumpor" ... "Sådana
smutsgömmor", förkunnade en fjerde med en
afundsjuk blick på silkesstrumporna, "skulle jag
aldrig vilja ha – man kan väl aldrig se något vackrare
än min dockas högklackade bottiner!"
"Tyst nu, flickor, om det der och kom och få er
kaffe!" uppmanade liten Karin, börjande serveringen
vid de små fruntimrens eget bord.
Sedan denna affär blifvit undangjord, föreslog den
äldsta af flickorna, att äfven de borde bilda en
komité.
"Det var just hvad jag ärnade föreslå!" utbrast
Karin. "Och till en början kunna vi komma öfverens
om att inte längre räkna oss för barn."
Detta förslag antogs med acklamation, och nästa
förslag bestod deruti att en hvar af flickorna skulle
välja sig en skyddsling bland de allra fattigaste af
flickbarnen och skänka dem hvar sitt förkläde till
belöning för flit i läsning.
"Men", invände en annan medlem i komitén, "om nu inte
alla läsa flitigt, ska de ändå få belöning?"
"Det duger inte!" afgjorde Karin. "Förklädena ska
vara premier till de snällaste."
"Jag har också en proposition!" sade dottern till
fru Berta, hvilken för Karin var en lika tillgifven
vän som fru Berta sjelf var för Karins tant.
"Hvad då?" inföll en annan.
"Jo, att vi ge premier inte bara för läsningen,
utan till den, som tvättar och kammar sig bäst."
"Ja", ropade flera, "en kam och en tvål till den,
som gör sig hyggligast!"
"Och efter vi upphört att vara barn", bifogade Karin,
"kunna vi gerna skänka några af våra gamla leksaker
till dem, som åtaga sig att också skrubba rena sina
små syskon ..."
Utan tvifvel skulle äfven denna proposition hafva
blifvit upptagen med bifall, derest icke ett hastigt
afbrott upplöst komitén.
Åtskilliga mammor visade sig i dörren och förkunnade
med brådskande rörelser, att mötet blifvit afbrutet
och att hästarne höllo på att förspännas.
"Hvad är det då som står på?" utbrast Karin högligen
misslynt.
Nu kom fru Berta i dörren ... "Mina söta flickor,
bullra för all del icke, när ni komma ut och ta på
er!"
"Men, snälla tant Berta, hvad är det?"
"Jo, lilla Karin, din farmor har blifvit mycket
häftigt sjuk. Hon hade sagt att hon ville sofva hela
förmiddagen, men bäst det var hördes en förfärlig
ringning ... och när husmamsellen kom inspringande,
blef hon alldeles förskräckt öfver öfverstinnans
förändring. Hon ropade oupphörligt på din tant, som
nu är der inne, medan kaptenen gör sig i ordning att
sjelf fara efter läkaren."
Karin flög ut.
Inne i salen gingo afskeden huller om buller, medan
hvar och en ref till sig sina amier och hjertvärmare,
för att den följande dagen mötas hos fru Berta,
hvilken förklarade sig villig att emottaga det
förtroende, som Pauline måste afsäga sig .....
Några timmar sednare var morgonens lysande scen på
ett ännu tyngre sätt förändrad, ty läkaren, som nu
ankommit, hade med ett mycket betänkligt utseende
förklarat, att öfverstinnans krampanfall kunde komma
att sluta ganska allvarsamt.
Pauline, hvilken var begåfvad med en särskilt talang
som sjuksköterska, blef nu alldeles omistlig för den
gamla häftiga damen. Men Paulines djupaste suck gällde
icke hennes svärmor: den gällde Marie-Charlotte,
som nu fick längta och lida förgäfves.
På denna Tycho-Brahe-dag skulle solen dock icke gå
ned, innan Pauline fick utstå ett långt hårdare prof,
ställd i valet mellan två svåra pligter. Eftermiddagen
var knappt halfliden, då den unga qvinnan, som
lyckligtvis befann sig i köket, der hon just höll
på att afsluta beredningen af en dekokt, den hon
sjelf tillagat åt den sjuka, fick genom särskilt bud
emottaga ett bref.
Detta bref (afsändt från en person, som i mellanhand
befordrade brefvexlingen mellan Pauline och den
familj, hos hvilken Marie-Charlotte vistades) var af
ett innehåll, som hos Pauline framkallade en innerlig
tacksamhetssuck till Gud derför att det icke fallit
i hennes mans händer, då det skulle hafva varit henne
omöjligt att besvara de frågor han kunnat göra.
Brefvet hade följande lydelse:
"Min bästa fru!
Påskynda för Guds skull ankomsten hit! Vår olyckliga
Marie-Charlotte skall icke länge kämpa i lifvets hårda
strid. Det lugn, som följt efter uppvaknandet från den
långa skymningen i hennes själ, har lyckligtvis ännu
icke låtit henne behålla mer än en fullt redig bild:
det är bilden af den goda, som uppsökte henne i hennes
jemmers elände och hvilken räddade hennes själ, säger
hon, från mörkret. Det går så stilla och fridfullt mot
slutet, men det går dock med så stora steg, att jag ej
annat kan än afsända detta bref under fruktan att hon
slocknat, innan hon får sin varmaste önskan uppfylld.
Ofta sväfvar öfver hennes läppar med ett vackert
leende kapten Mauritz’ namn, men ännu oftare hviskar
hon namnet Pauline, smeker ömt det sista bref, hon
fått, och frågar om icke hennes barmhertiga engel
snart kommer.
Ack, låt då ej någon tid gå förlorad. Derom beder
innerligt Marie-Charlottes deltagande kusin,
er ödmjuka tjenarinna
Anna T."
Pauline gömde brefvet på sig. Uttrycket i hennes
ansigte visade ett fast beslut – utförandet måtte
kosta hvad som helst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
