- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 11, årgång 1872 /
83

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Drömmande och vaken. Av G. S. - Hafsgudens krona. Saga af Richard Gustafsson - Till solen. Av Ebbe

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

I stoftet böjas millioner dårar;
Ty från sin stol han, som en vredgad gud,
Sin tunga gissel vidt kring verlden svänger.
Den drabbar grymt, ty offrens klagoljud
Som dödsskrän långt, långt bort i fjerran tränger.
Till barbarismen med sin dyrkans gärd
Den mörka last på vingar rastlöst ilar.
Bland galgar, blodbestänkta bilor, svärd
En mättad skara rofdjur tryggt sig hvilar.
Hvar sjö och vik, som famnar om en flod,
Är mörk af blod, som Letes dunkla bölja,
Och daggens tår är purprad ock af blod,
Och röda strömmar städers gator skölja ...
– O, ve och jämmer! Spar ditt dyra ljus,
Du himlahvalfvets oskuldsfulla stjerna.
Belys ej brottets barn bland jordens grus,
Ty uti mörkret trifvas de så gerna!
Lys ingen hän ur drömmens ljufva dal,
Gif icke tecken, du, till dagens gryning,
Den gryning, då man vaknar upp till qval
Ur salighetens stilla andedyning!

G. S.

Hafsgudens krona.

Saga af Richard Gustafsson.

För flera flera hundra menniskoåldrar sedan satt
hafsguden på sin tron, dernere i det omätliga
djupet, och hans undersåter kommo från alla haf för
att uppvakta honom. Der seglade en hvalfisk fram och
betygade sin litenhet; der tumlade marsvin omkring
vid hans fötter; der fläktade en mängd flygfiskar
med sina vingfenor bort bekymren från hafsgudens
panna. Alla speglade sig i tronen, som var af den
renaste kristall, infattad med millioner de klaraste
vattdroppar, och tronen visade alla i sin rätta
gestalt; de onda sågo vidriga ut oaktadt sin skönhet,
de goda strålade likt ljus, om de än till skapnaden
voro aldrig så fula.

Hafsguden var iklädd en fotsid klädning af mångfärgade
fiskfjäll, så konstrikt arbetad, att hafvets alla
innevånare hade behöft två tusen år innan den blef
färdig. Öfver sina skuldror bar han en kappa af
sammanväfda neckrosor, så stor och vid, att milslånga
flikar gungade på hafsytan. I handen bar han en
spira och på hufvudet en krona af de purpurrödaste
koraller. Hafsguden var så hög och majestätisk,
att fastän tronen, på hvilken han satt, hvilade
på hafsbotten, så sträckte sig kronan högt öfver
vattenytan, omfluten af hafstång, som menniskorna
kallade det, men det var hafsgudens långa hår som
höjdes upp och ned af vågorna.

Hafsguden satt till doms och så hade han suttit nu i
flera hundra år, ty rättvisan går långsamt dernere,
liksom på jorden, men nu hade han beslutat att hvila
efter sitt långa arbete. Han lade spiran ifrån sig
och tog med begge händer kronan från hufvudet och
lade den i sitt knä; men huru förvånad blef han icke,
då han såg sin krona på det underligaste förvandlad.

De röda korallerna voro betäckta med svart jord;
stora skogar vuxo på kronan och mellan skogarne lågo
herrliga dalar och grönskande ängar. Skogarna voro
fulla af fyrfota djur och dalarne hade menniskorna
valt till boningsplatser. Allt blomstrade så herrligt
och skönt och log med friska läppar mot hafsguden,
som klappade händerna af glädje, ty något sådant hade
han aldrig sett, och han kunde icke slita sina ögon
från denna tafla, som han tyckte var så behaglig.

När hafsguden suttit som han tyckte en liten stund –
men det var i alla fall på tredje året – så fann han
med förskräckelse att den vackra taflan försvann,
och snart återstod ingenting annat än nakna klippor
och hvitnade skeletter, omsnärjda af sjögräs. Då
blef han sorgsen och började klaga:

– Den taflan var den skönaste jag skådat. Ack,
hvarföre fick jag ej behålla den?

I ett nu sammankallade han hela sin hofstat och alla
arbetsföra undersåter i hela sitt rike. Han befallde
dem att de skulle bygga en pelare, som skulle räcka
upp till hafsytan, och han gaf sin egen tron till
grundval.

Pelaren blef snart färdig och öfverst satte hafsguden
sin krona, sedan han först prydt den med guldsand
och ädla stenar.

Hvart tusende år får hafsguden höja sitt hufvud öfver
vattenytan och skåda solen då han går ned i fjerran;
men han hade aldrig begagnat sig af sin rättighet,
ty hittills hade han trott att ingenting herrligare
fanns än hans rike. Nu längtade han likväl till den
stund, då han skulle få beskåda sitt verk; men som
den bestämda dagen nyligen förflutit, så måste han
vänta i tusen år.

För hafsguden är tusen år icke just någon lång tid
och de hade snart försvunnit. Den bestämda dagen kom
och hafsguden tog sin harpa, för att sjelf besjunga
sitt verk. Glad steg han upp ofvan hafsytan och
såg att hans krona blifvit ännu skönare än förut,
ännu rikligare befolkad. Stora skepp gungade vid
stränderna och vackra städer voro byggda på kuster
och i dalar; men från stad och land uppsteg ett skrän
som förskräckte honom.

Hafsguden närmade sig och såg med fasa huru
menniskorna mördade hvarann och sletos om guldet och
diamanterna, som han strött öfver kronan endast för
att pryda henne. Broder tvistade med broder, fader
med son. Öfverallt hördes hädelser och förbannelser
blanda sig med döendes klagan. Det var ett rysligt
elände, en oafbruten jämmer, allt för guldets skull.

Vredgad öfver att se sitt verk så förstördt, kastade
hafsguden sin harpa mot kronan, så att några skepp
foro upp bland klipporna och krossades. Hans af vrede
flåsande andedrägt upprörde hafvet, så att det rasade
vildt kring kronan, och med båda händer fattade han
pelaren, för att i djupet begrafva sitt verk. Men
pelaren stod fast och kunde icke rubbas, oaktadt
alla hafsgudens ansträngningar, endast några städer
ramlade ned och dödade tusentals menniskor. Men hvad
gjorde det bland så många! De efterlefvande kastade
sig likt rofdjur öfver de dödas egendom, och eländet
blef än större.

Då gret hafsguden bittra tårar och begaf sig ned i
sitt rike, der han sedan dess djupt sörjer öfver att
han prydde sin krona med guld och ädla stenar.

Till solen.

Du solens Gud, som styrt ditt gyllne spann
Från år till år kring jordens alla länder!
Säg, hvi från oss så snart du återvänder
Till trakt, der ständigt varm din fackla brann?

Kanske vår Nords natur för vild du fann,
För hård dess mark, för ödsliga dess stränder,
Och derför strör ditt guld med fulla händer
Åt Södern blott, som mer ditt tycke vann?

Dock nej! – Hvar vår du kommer hit igen:
Ej Södern har en årstid, skön som den,
Då Flora här sin skönhets gåfvor tömmer;

Och se’n, när sommarn du i fägring klär –,
Sjelf tjusad, dröjer dagen lång du här
Och stundom, natten äfven, qvar dig glömmer.

Ebbe.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:28:05 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1872/0087.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free