Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - På ömse sidor om Väringen. En Nerikesbild - Minnen. Av Helmer - Gamle Pistol
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kägleholm såsom herregods nu blifvit anvisad. Hela
egendomen, som i öfrigt fördelaktigt vittnar om
dess senaste ägares vilja och förmåga, att göra
sig till godo frukterna af nyare lyckade rön inom
landthushållningens skilda områden, består nu endast
af sex och ett halft mantal.
På andra sidan sjön, midt emot Ödebylandet, ligger
Näsby socken, genomskuren af Wedevågsån, den ena af
Väringens förnämsta tillflöden, och af jernvägen
mellan Örebro och Köping. Med denna socken, hvars
största del lyder under den förut omnämda herregården
Hinseberg, hafva vi ej för afsigt att i denna uppsats
vidare sysselsätta oss, än att, med hänvisande till
illustrationen å sid. 85 anteckna att församlingens
kyrka, herrligt belägen nära sjöstranden, nybyggdes
på 1860-talet. – Flärdfri och enkel såsom den
lära, hvilken derinne skall predikas, och såsom den
befolkning, hvilken der förrättar sin gudstjenst,
står den nya kyrkan, en prydnad för sin plats och,
så att säga, "lyser upp" hela socknen liksom hon, i
annan mening, har ett upplysande ändamål för
församlingen. Liksom alltid något saknas i teckningen
af ett folk, om man förbigått dess religiösa
ståndpunkt, dess förhållande till kyrkan, så saknas
också alltid något i ett svenskt odladt landskap,
om en kyrka der ej finnes, så brister det alltid
något af den svenska bygdens karaktersdrag, om icke
åtminstone konturerna af ett tempel der någonstädes
framskymta. Den tornprydda kyrkan, med hvilken våra
första bestämda intryck af lifvet och verlden äro
förbundna, talar äfven genom sina yttre välbekanta
former till vårt sinne fridens ord, förmildrar alltid,
såsom en försonande länk mellan menniskan och naturen,
det obehagliga intrycket af den mest sterila bygd och
förhöjer alltid totaleffekten af äfven den rikast
smyckade landskapstafla. – Näsby kyrka är, såsom det
anstår ett "Herrans hus", fritt och högt belägen,
så att hon kan ses nästan från socknens alla gårdar;
men hos församlingsborna, om än dunkelt, lefver dock
helt visst den vackra och tröstande föreställningen,
såsom hos hvarje kristet folk, att kyrkans tornspira,
som pekar uppåt, sträcker sig högre, oändligt mycket
högre än hon synes.
A.-E.
Minnen.
Minnet vissnad ros bland bladen
I den gamles bibel ser;
Handen, som den bröt, har spaden
Länge sedan myllat ner.
Hoppet såg den rosen blomma,
Såg den skönhet, som den gaf.
Nu från rosenkinder tomma
Har Minnet till en graf.
Ser du gummans tårar falla
Än en gång på gulnadt bref?
Minnet går att återkalla
Honom, som det fordom skref.
Gulnadt papper en gång varit
Rosenfärgad billet-doux;
Fast parfymen hän har farit
Kärlek andas det ännu.
Gyllne lock i medaljongen
Vid ett modershjerta gömd,
Visar att en engel, gången
Till sitt hemland, ej är glömd.
Hvad är locken, blomman, brefvet?
Vårdar öfver jordad fröjd,
Allt som är dem öfverblefvet
Af en anad sällhets höjd.
Trogna hjertan dock bevara
Dessa minnen, som du fått,
Fast de äro – låt så vara! –
Skuggan af en skugga blott.
Helmer.
Gamle Pistol.
I en stor skalds utveckling förekommer intet oförberedt,
fastän man svårligen af ett snilles
första yttringar kan mäta höjden af dess syfte.
Då Runeberg med "Fänrik Ståls Sägner" grep i de
strängar, som, spunna af det svenska och finska
folkets hjerterötter, i samljud dallra öfver
folkminnets gemensamma resonansbotten, hade väl icke
många i hans föregående diktning spårat hvad som
komma skulle.
Efteråt är det icke svårt att upptäcka huru
skalden redan långt förut gifvit oss så att säga
sina förstudier till det lyriska nationalepos,
som från slägte till slägte skall förblifva
en af de ädlaste klenoder i vårt kulturarf.
Det första alster af Runebergs skaldskap i
denna riktning var "Grafven i Perrho", det enda
stycke med hvilket han täflat om Svenska Akademiens
pris. Representanterna för "snille och smak" tilldömde
den unge okände skalden andra priset.
Från Thomas Hane och hans söner, som i Perrho funno en
graf i den fosterbygd de försvarat, ledes tanken till
"Molnets broder". Äfven denna sång, sedermera
införd i "Fänrik Ståls Sägner", hade blifvit
offentliggjord långt förut i ett häfte dikter.
Likaså "Den döende krigaren", och, om vi ej orätt
minnas, äfven "Torpflickan" i en "poetisk kalender".
Till dessa typer af "ädel krigarhållning" bör äfven
räknas den bild, som vi efter den finske målarens
tafla här meddela.
"Julqvällen", "Hanna" och "Elgskyttarne" bilda en
grupp af tre idylliskt-episka bilder ur familje-
och folklifvet. Med
afseende på formen gå dessa dikters anor ända tillbaka
till Homeros; med afseende på ämnet äro de gripna
direkt ur lifvet.
En lifsbild som härvid träder oss till möte i
sin aftonrodnad, på samma gång som den såsom en
morgonrodnad bebådar "Sägnernas" skald, är den "gamle
Pistol".
Äfven i "Elgskyttarne" hafva vi i episoden om det
gamla geväret ett anslag i samma tonart.
Vi vilja efter denna öfverblick, som ställer den
"gamle Pistol" i sammanhang med skaldens öfriga
krigartyper, endast till förklaring af målarens bild
erinra om diktens teckning.
Huru frestande är det icke att börja med berättelsen
om den gamle soldaten Pistols vandring i julqvällens
mörker från sin ensliga hydda långt borta i djupet af
skogen, huru han gick, nöjd som en kung, lyftande sitt
i drifvan djupt nedsjunkande träben och påskyndade
sin vandring till den "bemedlade herrgåln"; huru han,
varnad af bjellrornas klang, klef ur vägen för den
ilande trafvaren, men helsad af den sjuttonåriga
fröken Augustas "god afton" och manad att taga
plats på slädkanten så fortsatte vägen under vänligt
samspråk.
För oss hör det icke till taflans text att berätta
huru den vänliga fröken Augusta gick leende och
tröstande mellan far och mor och syster i deras strid
och sorg öfver "den unge kaptenens" ovissa öde långt
borta i det turkiska kriget.
Vi förfoga oss ned till stugan, der han satt, den
gamle soldaten, och talte om krig för det undrande
folket. Han var kommen med berättelsen långt bort i
Turkiet och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
