Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - På ömse sidor om Väringen. En Nerikesbild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tokken[1] solkäpose [2]
skulle få frua; men hur
áskäpoten tölad’[3] å kiltad’[4]; så fikk han följa mäd
ändå å bära matsäkkaposen. Når di hadde gått en bete,
så hittad’ áskäpoten e skata. "Ash!" sad’ pojkâr,
"hvad ska du mäd den å göra? Kást bort-a!" – "Åhå,
nämen!" sad’ áskäpoten, "hô kan allt bli nyttig te
någä;" å så gikk di igen. Når dä led um e stund,
så hittad’ áskäpoten ett hôrn. "Ash!" sad’ pojkâr,
"hvad ska du mäd dä å göra? Kast bort-ä!" – "Åhå,
nämen!" sad’ áskäpoten, "dä kan allt bli nyttigt te
någä;" å så gikk di igen. Når dä led um e stund,
så hittad’ áskäpoten en hánk[5]. "Ash!" sad’ pojkâr,
"hvad ska du mäd den å göra? Kást bort-en!" – "Åhå,
nämen!" sad’ áskäpoten, "han kan allt bli nyttigr te
någä"; å så gikk di igen. Når dä led um e stund, så
hittad’ áskäpoten en kil. "Ash!" sad’ pojkâr, "hvad ska’
du mäd den å göra? Kást bort-en!" – "Åhå, nämen!" sad’
áskäpoten, "han kan allt bli nyttigr te någä!" å
så gikk di igen. Når dä led um e stund, så hittad’
áskäpoten ett gammalt lok[6]. "Ash!" sad’ pojkâr,
"hvad ska du mäd dä å göra? Kást bort-ä!" – "Åhå,
nämen!" sad’ áskäpoten, "dä kan allt bli nyttigt te
någä;" å så gikk di igen. Når di nu kummo fram, så
skulle äldsta pojken in försht å fresta si lökka. Men
når han kom in å fikk si frua, hur innelitt fager å rar
hô wa, så vart han just som hufvesvagr[7], å wa’nte
god te å säja anna’ än: "Ni har fali warmt nästa[8]
Er." – "Warmare i min bakugn", sad’ frua. Å så måtte
han gå. Nu kom millapojken[9]
han, å når han kom in
wa’nte han likkre[10] än brôr hanses.
"Ni har fali
warmt nästa Er", sad’ han. "Warmare i min bakugn",
sad’ frua; å så måtte han gå. Nu wa pojkâr lagum[11]
sturska, må trô, å då áskäpoten ville fresta si lökka
han og, så missunte di hônum inte. "Du når’le[12] gå,
du og", sad’ di; å så gikk áskäpoten in te frua. Når
han kom in, så sad’ han som pojkâr: "Ni har fali
warmt nästa Er." – "Warmare i min bakugn", sad’
frua. "Dä wa bra dä", sad’ áskäpoten, "då kan ja få
stéka mi skata där." – "Dä ska gerna wara" [13], sad’
frua; å så sátte áskäpoten in skatâ i ugnen.
– "Flotä rinner", sad’ frua.
– "Hôrn te ta’t i" sad’ áskäpoten.
– "Hornä sprikker", sad’ frua.
– "Hánk te sätta um’ä", sad’ áskäpoten.
– "Hánken ä för stôrer", sad’ frua.
– "Kil te kila’n mäd", sad’ áskäpoten
– "Flotä rinner öfver", sad’ frua.
– "Lok te lägga öfver", sad’ áskäpoten.
Å så fikk han frua, å slottä, å gôds å penningar i stôra
högar; men pojkâr gaf han guld å silfver så mykkä
di ôrkad’[14] te bära.
Nerikes-slättens förut omtalade enformighet hindrar
icke att en och annan punkt på den samma äger ett
ganska tilltalande behag, ja, att man der till
och med kan påträffa partier af öfverraskande
skönhet. Sådana finner man dock nästan endast nära
slättens utkanter, i grannskapet af den väldiga ram
af berg och skogklädda åsar, som nästan på alla sidor
omsluter den odlade bygden; men öfverskrider man denna
ram, t. ex. i norr öfver Kils- och Carlskoga-bergen,
och ser sig om i bergslagen, så behöfver man ej söka
länge efter vyer, vid hvilka den skönhetsälskande
blicken gerna stannar.
Trakten omkring sjön Väringen, vid hvars södra strand
Käglan brant höjer sin skogklädda ås, är just en sådan
tjusande nejd, som skarpt afsticker från slättbygdens
enformighet.
Här råkar man också, efter all sannolikhet, en af
Nerikes först odlade bygder. Invandringen följde
naturligtvis här som annorstädes de rinnande vattnen,
fastän i motsatt riktning, och odlingens förposter
från Södermanland och Vestmanland, hvilka från ömse
sidor af Mälaren möttes vid Arbogaåns utlopp, höggo
sig sedan fram utefter hennes floddal uppåt landet,
först till Väringen, omkring hvilken en bördig jord
och en leende natur lockade till bosättning. De
talrika fornmärken, som förekomma i denna trakt,
tala ock om dess odlings ålder. Till bevisen derför
torde äfven, åtminstone i någon mån, få räknas den
omständigheten, att redan under de
tider, hvilkas bilder framte de första bestämda
formerna i vår historia, den stora stråkvägen från
sveaväldets hjertpunkt, Upland, gick genom denna
trakt, eller öfver Käglan, till de sydliga och
vestliga landskapen. Man vet sålunda, att genom
Nerike, förbi sjön Hjelmaren, alltså mellan denna
och Väringen öfver Käglan, och förbi den ort, der
nu Örebro – fordom kalladt Eyrarsund, Öresund –
ligger som en vacker bild af Nerikes idoga lif,
tågade i åttonde århundradet Sigurd Ring med sin här,
för att utför Kolmårdens södra sluttning nedstiga
till Östergötlands herrliga slätt och vid Bråvikens
strand mot Harald Hildetand utkämpa Bråvalla slag,
fordom den namnkunnigaste strid i Norden.
I denna del af Nerike påträffa vi äfven flera bland
dess äldsta, betydligaste och minnesrikaste herregods,
dels invid Arbogaån, dels omkring Väringen. I denna
tidskrift har förut meddelats en afbildning af det i
en underbart skön natur belägna godset Hinseberg vid
vestra sidan af Väringen. Vid sjöns sydöstra hörn,
der Käglans vildmark lemnat rum för odlad bygd,
ligger den egendom, som under sin glansperiod i
afseende på åbyggnader var den förnämsta i Nerike,
nämligen Kägleholm, hvaraf en teckning – af dess
utseende under storhetstiden – å sid. 84 meddelas,
efter Dahlberg. Dess fordna prakt är nu försvunnen och
bland de qvarstående grundmurarne, hvarpå förr reste
sig det präktiga slottet med dess salar och prål,
dess hvimmel och ståt, reser nu björken sin smärta
stam, höjer linden sin stolta krona, utsträcker asken
sina vresiga grenar liksom för att skyla de minnenas
skugg-gestalter, hvilka här hviska om förgångna
tider. Om Kägleholms fordna storhet och dess nu i
jemförelse dermed varande obetydlighet talar allt i
dess omgifning, tala äfven dess beteshagar, hvilka
fordom varit inhägnade djurgårdar, der de högförnäma
ägarne alltid hade en fåfänga tillfredsställd och
der de, när helst lusten föll på, kunde bereda sig
alldeles privata jagtnöjen.
Det ståtliga slottet nedbrann under det dess ägare,
baron Casten Feif, låg med Carl XII i Bender. Godset har eljest
under sin kända tillvaro ofta bytt ägare och tillhört flera af
våra förnämligare ätter. I fjortonde århundradet
beboddes det af en Gudmar Månsson, som i sitt
vapen hade ett lejon. Om honom är sagdt, att han
en julafton red ut i sjön Väringen och stannade der
jemt ett år, eller till nästföljande julafton, då han
kommit framlidande till förstugudörren och ropat på
de innevarande. Hans fru, som gråtit bort enkåret,
skyndade till fönstret och ropade helt häpen hans
namn; men då kastade han om hästen, som i det samma
säges hafva slagit in några stockar i husets ena vägg,
och red sin väg utan att någonsin återkomma.
Denne Gudmar efterlemnade två söner, af hvilka den ene
vid 18 år blef gift med den 13-åriga Brigitta, hvilken sedan
fick namn som Sveriges förnämsta helgon,
hufvudsakligen för hennes religiösa svärmerier och
hennes onaturliga späkningar, hvilka voro denna tids
barbariska och råa uppfattning i
smaken. Änskönt om henne anföres, att hon var starkt
misstänkt för att i Neapel hafva tagit lifvet af sin
egen son, för att hindra honom från att ingå tvegifte
med Neapels drottning, som kastat sina blickar på
den långväga främlingen, blef hon dock af påfven,
som hade den åsigten, att "ändamålet helgar medlen",
förklarad för helig, och okunnigheten och öfvertron
bedrefvo länge afguderi med hennes stoft, hvaraf benen
ännu förvaras i ett skrin i Wadstena klosterkyrka,
der den resande icke gerna underlåter att taga dem
i betraktande.
Gustaf Wasas svåger, riksrådet Sten Ericsson
Leyonhufvud, ägde sedermera Kägleholm, hvilket
derefter innehades
af en Horn, och sedan af Magnus Gabriel De la
Gardie, som der efterlemnat många minnen, bland
andra den nära gården belägna Ödeby kyrka. Efter
gamla slottets brand uppfördes den nu varande
hufvudbyggnaden, hvilken pryder sin plats och är
fullt förenlig med den anspråkslösare roll mot förr,
hvilken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
