Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska Bilder. LXXXIII. Ett hugskott af drottning Christina.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den nämde Johan Ekeblads bref lemnar äfven härutinnan
goda upplysningar. Så omtalar han i ett bref till
sin broder om våren, huru Clas Tott på en enda
afton förlorade tvåtusenfyrahundra dukater, och huru
han slogs i envig med Gustaf Adolf Lewenhaupt, så
att denne blef krutstänkt öfver hela ansigtet. Men
oaktadt alla utbrott af det häftiga och våldsamma,
från fadren ärfda lynnet, fanns det hos Clas Tott
en viss ridderlighet, som midt i hans utsväfningar
fängslade hans omgifnings sinnen.
Hos Christina steg han i gunst med hvarje dag, allt
sedan han kom till hofvet. Redan i Mars 1652 gjordes
den 22-årige ynglingen till grefve, men samma år var
det, som han gaf sin höga gynnarinnas allsmäktige
gunstling Bourdelot en örfil. Ett nytt envig med
Gustaf Adolf Lewenhaupt förbjöds af drottningen,
som förlikte de tvistande. Så var ock förhållandet
med ett par andra envig, alla af samma år. Det ena af
dessa hölls med en annan af drottningens gunstlingar,
Steinberg. Detta ägde rum utan vittnen. Totts värja
sprang af, och Steinberg frågade, "om han ville
erkänna sig öfvervunnen". Tott svarade icke utan
sprang sin motståndare på lifvet, och en brottning
uppstod, som fortsattes tills båda voro uttröttade,
då de öfverenskommo att mötas, sedan Tott skaffat
sig en ny värja. De blefvo emellertid dessförinnan,
som nämdt är, förlikte af drottningen.
Följande året 1653 blef Clas Tott riksråd, och
några dagar derefter "Grand-Capitaine" af gardet,
såsom det då kallades med en fransysk benämning,
motsvarande öfverste höfvidsman för kongl. maj:ts
hus- och liftrupper. Denna oerhörda framgång för
en tjugutre års yngling väckte, som begripligt är,
afund, och en utmaning följde af ännu en drottningens
gunstling, Christofer Delphicus v. Dohna. Denna
gången stred man till häst, och kämparne voro äfven nu
ensamme. Utmanaren kastades slutligen ur sadeln. Clas
Tott fortfor att stiga i drottningens gunst.
Då drottningen detta år vistades på Jakobsdal
(nu Ulriksdal), ett slott som gunstlingen grefve
Magnus Gabriel De la Gardie detta år enligt ett af
Ekeblads bref skall hafva skänkt henne, – var Tott
den ende svensk, som ägde tillträde till hennes
förtroligare sällskapskrets. Det var detta år på
hösten, som grefve Magnus Gabriel föll i ohjelplig
onåd hos Christina. Med anledning deraf kommo den
fallnes svåger hertig Adolf Johan och Clas Tott i en
häftig ordvexling, som slutade med en utmaning från
hertigen. Ett ilbud från drottningen kallade de båda
kämparne från sjelfva mötesplatsen till henne, då hon
förklarade sin önskan att bilägga tvisten, hvarföre
hon befallde hertigen att omfamna grefven. Adolf
Johan räckte med synbar köld handen åt Clas Tott,
men hotade vid bortgåendet, att grefven nog skulle
stå honom till svars. De blefvo emellertid sedan af
konung Carl Gustaf förlikte.
Men ännu hade icke grefve Clas stigit högt
nog. Arckenholtz berättar i detta afseende i sitt
arbete "Memoires concernent Christine Reine de Suede"
något som icke kan få namn af annat än ett hugskott,
ett infall hos denna drottning. Det var icke fråga
om mer eller mindre, än att upphöja gunstlingen till
Sveriges konung. Christina började i allmänna ordalag
inför rådet tala om faran för riket, ifall Carl Gustaf
aflede utan arfvingar, hvarigenom det skulle kunna
hända, att riket återfölle i samma villervalla,
som man velat undvika genom utväljandet af en
arffurste. Det var dessa omständigheter, som förmådde
henne att söka ett medel för att betrygga riket för
de olyckor, hvilka vanligen åtfölja ett konungaval.
Måhända fruktade drottningen – säger Arckenholtz –
att i händelse af ett nytt val man skulle sätta på
tronen en furste, som stode i mindre förbindelser till
henne, och hvilken derföre icke så villigt skulle
medgifva henne de inkomster, som hon förbehållit
sig. Hon föreslog nu rådet att för denna händelse
välja en efterträdare åt Carl Gustaf. Rådet tackade
för hennes omtanke om riket, men bad henne tillika
icke illa upptaga, om det icke bifölle till denna
hennes begäran. Man föreställde henne, att, då hon
fattat sitt beslut att afsäga sig kronan, så måste
de gå in på en sak, som de icke kunde
hindra, men som de likväl icke gillade, men hvad det
nu ifrågavarande förslaget beträffade, funno de det
olämpligt att tvinga prinsen att mottaga och erkänna
en medregent eller en påtrugad arftagare till kronan,
något som kunde föranleda stora oordningar i riket.
Förslaget strandade mot rådets betämda motstånd och
blef blott och bart ett drottningens hugskott, men
kan tjena som bevis på, huru högt den unge grefve
Clas stod i hennes gunst, för så vidt som icke ännu
någon annan orsak dervid medverkat, såsom den, att
drottningen hyste en afgjord ovilja för den utsedde
tronföljarens broder, hertig Adolf Johan, och på
detta sätt ville beröfva honom alla utsigter. I
sitt sträfvande för gunstlingen framhöll hon dennes
slägtskap med konungahuset. Hans farfar var nämligen
gift med Erik XIV:s och Catharina Månsdotters dotter
Sigrid. Grefve Clas borde ock på den grunden samt
för att underlätta öfvergången bära konungahusets
sköldemärke samt kallas "prins af Wasa".
När emellertid vägen till konungatronen var stängd,
så ville Christina åtminstone lyfta sin gunstling
högt öfver alla andra undersåter i riket och göra
honom till hertig. Det var, som om hon velat begagna
tiden och öka bevisen på sin gunst i samma mån, som
tiden för hennes eget välde blef kort. Grefve Magnus
Gabriel hade ock åtnjutit stora prof på drottningens
ynnest, men det var under loppet af åtta år och med
en grund bakom sig, der sådana namn som Ebba Brahes
(hans moders) samt Jakob och Pontus De la Gardies
namn glänste, för att icke tala om gammal slägtskap
på mödernet till konungahuset allt ifrån Gustaf Wasas
dagar, och det utan alla minnen af mord och blod
samt brödrastrider. Grefve Clas hade intet af allt
detta att skjuta under sin sträckridt till ärans
och anseendets höjder. Hans ätt var i jemförelse
med de gamla storätterna oansenlig, och knappast
talade någon om hans farmoder såsom grund för hans
höghet förr än drottning Christina gjorde det. Men
från 1650, då han först visade sig vid hofvet,
var han inom loppet af tre år grefve och riksråd
samt slutligen 1654 riks-kansli-råd – ett slags vice
rikskansler. Drottningen tycktes liksom sjelf jagas
framåt af ett oroligt begär att ständigt lyfta sin
gunstling allt högre, gifvande hvad hon kunde, när
det hon ville slant henne ur händerna.
Till detta hörde den hertigliga krona, som hon
hoppades kunna lyfta på den sköne grefvens hufvud. Att
tänka på detta för Clas Tott ensamt, det fann hon
dock vara omöjligt, och hon ville derföre stämma
de inflytelserikaste i rådet för saken, genom att
erbjuda samma värdighet åt Axel Oxenstjerna och
Per Brahe. Värdigheten skulle gälla dem och deras
efterkommande. Men så väl gamle herr Axel som grefve
Per gåfvo henne ett svar, som hon ingalunda väntat,
ehuruväl hon borde hafva haft tillräcklig tid att
lära känna det allvarliga och fosterländska sinne
som utmärkte hennes gamle förmyndare.
Då hon kallat till sig de båda rådsherrarne och gifvit
dem sin afsigt till känna, att hon till belöning
för deras stora förtjenster om fäderneslandet ville
upphöja dem i furstligt stånd, tog Axel Oxenstjerna
till orda och tackade henne för den heder, hon ville
göra honom och hans hus, men han bad henne besinna,
att alla sådana titlar voro så dyra för staten,
att han höll före, det man, i stället för att öka,
snarare borde afskaffa alla, d. v. s. äfven grefve-
och friherrevärdigheterna samt återföra adeln till
samma jemnlikhet, hvari den befann sig medan riket
var valrike, då hvar och en fick sin utmärkelse till
följd af egen dygd och egen förtjenst, hvilket ensamt
gjorde någon skilnad bland menniskorna, men icke
tomma och förut okända titlar. För sin del ville han
gerna nedlägga både sin grefve- och sin friherrekrona,
och han hoppades, att hans barn skulle söka göra sig
nyttiga för fäderneslandet utan att behöfva manas
dertill af andra belöningar, än äran att hafva tjenat
sitt fädernesland.
I detta yttrande förenade sig äfven grefve Per, och
der stod drottningen med sina håfvor, hvilka för de
allvarliga och manliga orden föllo till stoft och
blefvo värdelösa. Denne rikskansler, som vägrade att
emottaga furstevärdigheten, hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
