Svenska Familj-Journalen / Band 11, årgång 1872 / 100 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gamen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Gamen.

Man har kommit öfverens om att kalla gamarne för
ett oädelt slägte, men detta epitet är i visst
afseende oberättigadt, och menas dermed det samma
som ofullkomligt, så härrör omdömet af okunnighet
eller högst ytlig kännedom om gamarnes vanor och
bestämmelse. I kroppsbyggnad, smidighet och styrka
stå de visserligen efter roffåglarne, men icke
beträffande de yttre sinnena, hvilka hos gamen äro
skärpta ända till det otroliga. Och i sjelfva hans
element, uppe i de kalla rymderna, styr han sin färd
högre än någon vingad varelse; den djerfve seglaren
förstår fullkomligt att beherrska lufthafvet.

"Skarpsynt som örnen" är ett ofta användt uttryck,
men gamarne äro ännu skarpsyntare. Då de icke
kunna upptäcka någonting ätbart i närheten af sina
bergnästen, lemna de bergstrakterna och höja sig öfver
den omgifvande trakten till en höjd, hvarifrån de äro
fullkomligt osynliga för ett obeväpnadt öga. Här slå
de sina kretsar under det de observera hvarandra eller
den nedanför liggande nejden. Från sin ståndpunkt kan
gamen med en enda blick omfatta en ofantlig vidd, och
ingenting undgår hans öga. I hvimlet der nere eller
bland kamraterna der uppe väcker snart något hans
uppmärksamhet, och han sänker sig i några vida
spiralkretsar. Plötsligt lägger han in de väldiga
vingarne och skjuter nedåt med hastigheten hos en
fallande kropp. Susande störtar han
många hundra, ja, tusen fot nedåt, och han skulle
sönderkrossas, om han ej i rättan tid bredde ut
vingarne något för att hejda fallet och reglera
riktningen.

Alla de andra gamarne, som befunnit sig inom vissa
gränser, följa den förste. Man hör under hela
minuter det susande ljud, som beledsagar deras
nedstörtande; man ser från alla håll en mängd svarta
föremål förstora sig och skjuta nedåt, ehuru man
för ett ögonblick sedan icke såg dem ens såsom små
punkter. Snart är åtelen betäckt af gäster, komna,
man vet icke hvarifrån.

Nu börjas måltiden. De smärre gifva vördnadsfullt
plats; bland de jemnstarka uppstår en rasande kamp.
Att göra sig
en föreställning om denna batalj är svårt.
Det hvimmel, som uppstår, är förvirrande, larmet
bedöfvande; dånet af vingslag, käppandet med näbbarne
och kämparnes vredgade läten göra ett intryck,
omöjligt att beskrifva.

Gamen.

Gamen är icke någon egentlig roffågel. Sällan
angriper han lefvande djur – aldrig menniskor,
och berättelserna om huru barn bortförts af gamar
höra till de många myter, hvarmed man velat omgifva
dessa "dödens följeslagare". Det är endast deras
glupskhet hvilken förmår dem att någon gång vilja
tvista om det byte, som de betrakta såsom sitt, så
snart förruttnelsen gjort steken rätt aptitlig och mör
för deras gastronomiska smak.

En fransk resande blef i Florida vittne till det
skådespel, som vår teckning framställer, och vi
afsluta denna uppsats med att meddela hans skildring
derom:

"I ett skogsfälle af magnolieträd varseblef jag
att mina hundar kommit i delo med ett tjog gamar
om ett kadaver. De kände sig säkert manade att
taga del i festen, men gamarne tycktes vara lika
lifligt öfvertygade om hundarnes obehörighet och
visade dem ogästvänligt tillbaka med vingar, näbbar
och klor. Kadavret utsände en outhärdlig stank och
jag hvisslade åt hundarne för att aflägsna mig,
men de ville icke lyda. Min negerbetjent, som var
försedd med mera härdade luktorganer, grep en stake,
kastade sig djerft in på bataljfältet och trakterade
de hungrigaste på ett mycket radikalt sätt. Inom några
minuter var min Job innehafvare af slagfältet och de
hiskliga fåglarne begåfvo sig ett stycke derifrån,
hväsande af vrede och flaxande med vingarne, medan de
väntade att man skulle låta dem återvända till sitt
byte. Två eller tre af gamarne, som säkert varit
sysselsatta vid måltiden under de sista tjugufyra
timmarne, hade ätit så att de voro omöjliga för all
slags lyftning, åtminstone till flygt. De hoppade med
slappa vingar framför negern, som flitigt undfägnade
dem med käpprapp. Plötsligen vände lyckan segraren
ryggen. Job griper ett af trögdjuren i vingen och
söker hålla honom fast; fågeln vänder sig ilsket om,
öppnar de väldiga näbbarne och dränker min stackars
Jobs hufvud i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>