Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. XXVII. Carl Gustaf Rehnsköld. - Bogesund. (Med illustration, sid. 105.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hade vuxit upp till 80,000 man under Menschikoff,
gått, oaktadt Rehnskölds motstånd, öfver floden
och intagit en fördelaktig ställning nära svenska
hären. Konungen beslöt ett angrepp och lemnade befälet
åt Rehnsköld, som sammankallade hela generalitetet
på fältet för att spörja om dess mening. Lewenhaupt,
som råkat i fiendskap med Rehnsköld, och några andra
ville upphäfva belägringen af Pultava; men Rehnsköld
svarade: "Det vill ej H. M:t. Frågan är nu, om vi
skola angripa fienden eller vänta, tills han angriper
oss." Man skildes åt utan bestämdt beslut; men efter
korum den 27 Juni kallades alla generalerna till
konungen, och här blef anfallet beramadt. Rehnsköld
skulle som högste befälhafvare leda det hela, och
strax efter midnatt gaf han befallning om uppbrott. I
uppgifterna om slaget råder ännu mycken förvirring;
och RehnskÖlds många fiender synas hafva vanställt
genom sina memorier historien i dess opartiska
sanning, då de lagt på Rehnsköld hela bördan af
nederlaget. I ett synes man dock från alla sidor
vara ense, nämligen deri, att någon förvirring varit
rådande i den högsta ledningen, och orsaken härtill
är lätt funnen. Öfverbefälet var visserligen lemnadt
åt Rehnsköld, men kungen kunde i sin feberaktiga oro
icke hålla sig stilla, utan lät sig bäras omkring
på båren samt utdelade äfven befallningar, hvilka ej
harmonierade med Rehnskölds och sålunda rubbade den
nödiga enheten. Rehnsköld, som ej brukade i stridens
hetta skräda orden, sade också öppet till kungen:
"Jag får inte göra som jag vill. Gud gifve herren
ville låta mig råda!" Den alltid afundsjuke Lewenhaupt
såg också med misstro sin rivals åtgöranden, men
blidkades, då Rehnsköld öppet kom och sade till honom:
"Gör K. M:ts tjenst som en ärlig man och låtom
oss från denna stund sluta ett förtroligt vän- och
broderskap tillhopa!" Piper åtföljde under slaget
konungen och säges äfven hafva velat inblanda sig
i ledningen af slaget, då Rehnsköld, uppblossande
af vrede, utbrast till Piper: "För du krig med
pennan! Jag för det med värjan; och vore ej H. M:t
närvarande, skulle jag betala dig för sådana råd!"
Dödskampen var fram på förmiddagen förfärlig; striden
böljade fram och tillbaka, tills slutligen Rehnsköld
måste till konungen frambära den dystra rapporten:
"Ers Maj:t, vårt fotfolk är förstördt!" och derpå
uppmana de kringstående att rädda konungen, hvarefter
han sjelf åter kastade sig in i stridshvimlet och
snart blef tagen till fånga. Lewenhaupt öfvertog nu
i stället befälet och kapitulerade med den svenska
hären, under det konungen flyktade med ett följe af
trogna mot söder och Piper sjelf gaf sig fången.
Så lyktades dagen vid Pultava och med den skingrades,
såsom förut sagts, äfven vår stormaktsdröm. Petersburg
skulle resa sina tinnar allt stoltare, och öfriga
grannar skulle med framgång bemäktiga sig det ena
landstycket efter det andra,
under det Polen rusade mot sitt förderf och Danmark
genom en förderflig allians emot oss understödde
det tillväxande Preussens kringsiggripande, för att
en dag sjelft få skatta af sitt hjerteblod åt denne
erofringens omättlige Moloch.
Czar Peter lät de till fånga tagna svenska soldaterna
sjelfva uppföra de äreportar, genom hvilka han
höll sitt triumftåg med svenskarne, och i spetsen
för dem Rehnsköld och Piper, hvilka båda män i
fångenskapen glömde sin tvedrägt och ingingo ett
fast vänskapsförbund. De voro sina fångna landsmän
till stor hjelp och behandlades sjelfva temmeligen
höfligt, ehuru de då och då förflyttades från en plats
till annan. Mesta tiden var dock Rehnsköld i Moskva,
der han vid sitt bord såg många svenska officerare,
hvilka han undervisade i krigskonsten.
Han ville flera gånger med egna medel köpa sig fri,
men Carl XII tillät det aldrig. Slutligen utvexlades
han år 1718 mot ryska generalerna furst Trubetskoj
och grefve Gollowin. Väl hemkommen skyndade han till
kungen, som då stod vid norska gränsen, men kom för
sent: den ödesdigra kulan från Frederiksten hade
redan träffat sitt offer.
Generalerna beslöto då, på grund af svenska
härens för en vinterkampanj dåliga tillstånd, att
genast upphäfva belägringen af den dansk-norska
fästningen. Hertigen af Holstein uppreste sig
energiskt häremot, men tillrättavisades starkt af
Rehnsköld, som under det följande året hade befälet
i Skåne och Bohuslän mot danskarne, hvilka han
förhindrade från att rycka ned till Göteborg, sålunda
medverkande till att deras anspråk vid fredsvilkoren
något minskades.
Rehnsköld var en af konung Fredriks anhängare och
skall, enligt Fryxell, hafva understödt dennes
sträfvanden efter en något ökad konungamakt. Han
bortrycktes dock plötsligt af döden, den 29 Januari
1722, på Läggsta gästgifvaregård nära Mariefred,
under det han befann sig på resa till Fredrik, som då
uppehöll sig på Kungsör. Den gamle fältmarskalkens lik
begrofs med stor ståt och i konung Fredriks närvaro i
Stockholms storkyrka, der hans grefvesköld bräcktes
öfver hans kista. Han var gift med Elisabeth Funck,
som födde honom en dotter (1699), hvilken dock dog
redan året derpå.
Vi hafva i denna vår teckning varit något utförliga,
och detta derföre att Carl XII:s och hans fältmarskalks
skifterika epos med oemotståndlig makt fängslat
oss, såsom det måste göra med hvarje svensk, den
der kan finna sin traditionela beundran för Carl
XII:s krigarpersonlighet förenlig med en känsla af
både stolthet och medlidande öfver hans tragiska
kamp, hvilken i sig betecknade en omkastning i ett
folks historiska skickelse och uppbars af en skara
hjeltemodiga och dugliga män, bland hvilka namnet
Carl Gustaf Rehnsköld städse skall intaga ett
framstående rum.
Axel Krook.
Bogesund.
(Med illustration, sid. 105.)
Grefve Pehr – Pehr Brahe den yngres hvardagsnamn –
var, som bekant, en af Sveriges storhetsmän under
dess stormaktsdagar, en af dem, som genom rådslag
och handlingar mäktigt ingrepo i sitt fosterlands
öden. Genom sin börd ställd i ljuset på lifvets höjder
älskade han att blicka mot solen, och uppåt sträckte
han också sin flygt och bröt sig, stark och djerf,
en glänsande bana genom sin upprörda tids stormiga
händelser. Han ville dock ej, som så mången annan
med lika gåfvor, vara blott en fläck i solen, han
ville ej äga makten blott för hennes tomma prål,
utan för att mäkta uträtta mycket, och han uträttade
äfven mycket, och, liksom han i sin lifsbedrift,
i sina gerningar och med sina vidtfamnande tankar
tecknade jättedragen af sin örn-natur, så gjorde han
det äfven i hvilans stunder, då han beredde sin blick
fröjden att utan hinder flyga omkring cirkeln af en
vidsträckt synkrets – han sörjde nämligen sjelf för
att han kunde få bo som en örn.
Derom vittnar Brahehus, som han anlade på bergshöjden
ofvan den lilla staden Grenna, derifrån för hans
blickar utbredde sig en oändligt vexlande och
omfångsrik panorama; derom vittnar Bogesund, som han
i Stockholms skärgård vid stora segelleden grundlade
och bebyggde med ett slott, derifrån synkretsen icke
är stort mindre vidsträckt. Det lyser nämligen vida
omkring, och hvar och en, som befarit segelleden
österut från Stockholm, har ej kunnat undgå att
märka detta herresäte, hvars åbyggnad höjer sig
som ett vårdtorn öfver de tusen fjärdar, sund och
holmar, hvilka förena sig om att göra infarten
till hufvudstaden från Östersjön till en af de mest
tjusande passager i verlden.
Bogesund, af grefve Pehr ursprungligen ämnadt endast
till ett jagtslott, men hvilket han gaf karakteren
af en half fästning, som sedan synes hafva blifvit
hans favoritställe, är nu något öfver två hundra år
gammalt, det anlades nämligen 1670, eller blef det
året färdigt, såsom inskriften på en år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
